För de österbottniska bönderna gällde salpetern bokstavligen livet. I ett brev den 12 april 1798 till Matthias Calonius, då ledamot av Högsta domstolen i Stockholm, berättade professor Henrik Gabriel Porthan från Åbo hur upprörda medlemmar inom det nygrundade Finska Hushållningssällskapet var ”öfver proceduren med Österbottningarnes Saltpeter tilvärkning”. Han nämnde för Calonius att Anders Chydenius skrift från 1795 i ämnet ”förtjenar läsas”. Porthan var sedan länge upprörd och ansåg att det var ohyggligt att bönder som hade salpeter för avsalu men led brist på bröd inte tilläts sälja sin vara åt den som genast gav dem betalning i form av pengar eller spannmål. Bönderna var tvungna att sälja sin vara till kronan som betalade för den först efter 4 eller 5 år samtidigt som kronan inte kunde tänka sig att göra motsvarande avdrag på skatten utan krävde ut den, allt medan bönderna svalt. Den omedelbara bakgrunden var att österbottniska bönder trotsat ett förbud att sälja den salpeter de framställt inom riket och salufört den i Åbo, vilket föranlett landshövdingen i Åbo att ge order om att salpetern skulle beslagtas vid stadstullarna. Ett år senare informerade Porthan Calonius om att läget var i stort sett oförändrat men att kronan som tidigare endast hade förbundit sig att köpa en viss mängd nu lovat köpa allt det bönderna ville sälja, men han förmodade att de som vanligt fick vänta i åratal på betalningen. Handeln med salpeter borde vara fri, menade Porthan.
Salpeter är huvudingrediens i svartkrut och således en produkt som en stat som slog vakt om sin militära potential inte kunde undvara. Det var av strategisk vikt att inom rikets gränser upprätthålla en produktion som var tillräckligt stor för att svara mot krigsmaktens behov. I Sverige framställdes salpeter av kvävehaltig jord, i praktiken urindränkt jord under stall och fähus, som sedan Gustav Vasa var regale, d.v.s. kronans ensamrätt. Processen var omständlig och innehöll flera olika steg som krävde både insikter och skicklighet av sin utövare. Först lakades jorden ur. Därefter sjöds (indunstades) vätskan, som kallades lut, i stora kopparpannor och befriades från orenheter, bland annat andra salter, som kunde skummas bort eller som sjönk till botten. Resultatet av sjudningen var råsalpeter (oluttrad salpeter) som utkristalliserades då luten fick svalna. Salpetern som mättes i lispund förpackades i tunnor för leverans. Den obligatoriska kvalitetsgranskningen av råsalpetern kallades probering. Följande steg i processen var att råsalpetern sedan den levererats till ett krutbruk luttrades – renades genom att på nytt lösas upp i vatten och kokas ännu en gång. Stora mängder ved behövdes för själva sjudningen och skogrika regioner med en stor boskapsstock i förhållande till åkerarealen hade följaktligen de bästa förutsättningarna för framställning av salpeter.
I ett första skede med början på 1400-talet framställde kronan i egen regi eller med hjälp av arrendatorer salpeter vid salpeterverk till vilka allmogen levererade jord och ved och där de gjorde dagsverken. Skyldigheten att leverera jord och delta i sjudningen var från 1648 omvandlad till en penningavgift, den så kallade salpeterhjälpen. På 1600-talet utlokaliserades sjudningen till hemmanen, och den organiserades med början under Karl XI:s tid som ett indelningsverk. Tillgångarna på salpeterjord i olika delar av riket kartlades. Sverige indelades i sjuderidistrikt och distrikten i ”sjudningsvarv” inom vilka en verkmästare med drängar i en fastslagen ordning besökte hemmanen, i regel så att jorden under en viss ladugård utvanns på salpeter vart sjätte år. Kronosjudarna var skyldiga att leverera en viss mängd salpeter mot ersättning och lättnader i sina prestationer till centralmakten. Bönderna var skyldiga att ta emot kronosjudarna, och sjudningen var också förknippad med andra olägenheter för bönderna. Till dem hörde att dika runt ladugården så att vatten inte kom åt att laka ur jorden, att transportera sjudarnas redskap, att stå till tjänst med ved (mot ersättning) och att transportera den färdiga salpetern.
År 1723 fick bönderna möjlighet att själva sjuda salpeter på villkor att den levererades till kronan till det pris som var fastställt. Den här möjligheten skapade ett intresse hos allmogen för att förbättra tillgången på god salpeterjord, något som kunde ske med hjälp av salpeterlador. Från och med 1740-talet uppmuntrade kronan till uppförandet av dylika lador i anslutning till ladugårdarna. Ladorna var försedda med ett golv av trä med ett lager av lera ovanpå. De försågs med en lämplig jordblandning som fuktades med urin och blandades om för att skapa optimala betingelser för de mikroorganismer som åstadkom att det bildades salpeter. Ladan var svårförenlig med indelningsverket eftersom den krävde regelbunden tillsyn och följaktligen inte kunde anförtros kronosjudarna utan måste tas om hand av gårdens folk. I krigskollegiums instruktioner för anläggande av lador 1747 beskrevs två olika lador, en enklare småländsk modell och en mer avancerad österbottnisk.
Salpeterladan och -sjudningen kom under senare hälften av 1700-talet att få stor betydelse som bondenäring i den södra delen (från 1775 Vasa län) av Österbotten som blev det främsta produktionsområdet i riket. Salpeterproduktionen begränsades första gången i slutet av 1770-talet. Varje inspektionsområde fick sig tilldelat en kvot. 1783 fastställdes ett produktionstak på 30 000 lispund. Sjudningen i Österbotten steg högt över den stadgade nivån för distriktet.
I Om Saltpetter-Sjuderierne, särdeles i Österbotten argumenterade Chydenius för att det var förenligt med både producenternas och kronans intressen att salpetersjudningen fick utövas fritt från alla regleringar. Den strängt reglerade salpeternäringen var för honom ett exempel på en näringsgren som hade förutsättningar att blomstra om den gavs frihet att göra det. Chydenius lyfter fram omständigheter som de österbottniska bönderna var missnöjda med: att kronosjudarnas besök på gårdarna bara var till besvär, att kronan i praktiken hade ensamrätt till böndernas salpeter, att de i åratal måste vänta på betalningen, att de inte själva tilläts förädla sin salpeter genom luttring och att de saknade insyn i kvalitetskontrollen så länge den inte gjordes i Österbotten. I det följande ges en kort beskrivning av de förhållanden som fick Chydenius att fatta pennan och hur villkoren för näringen omformades så att den från och med 1805 var fri.
I ett kungligt beslut 1783 bestämdes om leveransen av salpeter från lador att kronan betalade 1 ½ riksdaler per lispund för oluttrad salpeter som levererades till ett krutbruk eller i Finland till närmaste sjöstad. Det kvalitetskrav som fastslogs var att salpetern var så ren att svinnet vid luttringen inte översteg 16 procent. Den här förordningen var i kraft när Chydenius författade sin skrift. Bonden fick genomföra sjudningen med egen arbetskraft och egna pannor, men en av kronans sjudare måste vara närvarande. All den salpeter som tillverkades ur ladorna måste först erbjudas kronan. Den del som eventuellt kronan inte löste in stod det allmogen fritt att exportera. Kronan hade ensamrätt att handla med salpeter inom riket och den som ville exportera sin salpeter måste få tillstånd av krigskollegium och betala tull och andra avgifter som var förknippade med utförseln.
Redan vid riksdagen 1786 klagade allmogen från Vasa län över att man inte fått betalt för den salpeter man sjudit ur lador, vilket enligt krigskollegium berodde på att man hade överskridit begränsningen och att medel flera gånger saknats för att lösa in salpetern. Vid den tid då Chydenius författade sin skrift om salpeternäringen i Österbotten kom 12 000 lispund från sjudning av jord ur lador och av den stod Österbotten för det mesta (2 000–3 000 lispund kom från andra regioner), medan produktionen av ladsalpeter ännu 1782 hade varit hälften mindre.
Kronans långsamma betalningar var och förblev ett problem för de österbottniska salpeterproducenterna. Sommaren 1794 väntade allmogen i landskapet på att få 6 481 daler av kronan för 1792 års leverans och 11 984 riksdaler för 1793 års salpeter. Ännu våren 1795 hade salpeter av 1793 års leverans inte betalats till ett värde av 8 000–9 000 riksdaler (uppskattningsvis åtminstone 5 000 lispund). Också ur kronans synvinkel var detta illa eftersom produktionen 1794 hade gått ned särskilt i Österbotten, samtidigt som kronan behövde ersätta den salpeter som hade sålts utomlands med god vinst. Kronan hade hoppats att från Österbotten kunna lösa in 4 000–5 000 lispund salpeter över riksnivån 30 000 lispund detta år.
Allmogen i Vasa län lämnade in ett besvär till riksdagen i Gävle 1792 som Chydenius deltog i. Bönderna anhöll om att i fortsättningen få slippa besök av kronosjudare och således få sjuda helt i egen regi. Sjudarna beskrevs som vanartiga. De kom för att förrätta sjudning då det passade dem och inte då bönderna hade tid med dem. De deltog aldrig i själva arbetet men ställde krav på mat och logi. Bönderna ville också att luttringen skulle genomföras i Österbotten av en person som fått detta i uppdrag. Kungl. Maj:t önskade i november 1792 få landshövdingens i Vasa län Adolf Tandefelts synpunkter på vilka olägenheter salpeternäringen under rådande premisser innebar för allmogen. I det utlåtande Tandefelt gav i mars följande år redogjorde han för hur han hade sammankallat representanter för hemmansinnehavarna till ett möte i december 1792 om hur lantbruket på olika sätt kunde utvecklas i länet. Han framhöll att han inte hade något att tillägga till de slutsatser och rekommendationer mötet hade kommit fram till. Anders Chydenius deltog i mötet.
Den bedömning som mötet (de ”Committerade”) gjorde var att kronan om så ansågs önskvärt inom tio år eller rent av på kortare tid kunde få hela sitt behov tillfredställt med salpeter från Österbotten om betalningen ägde rum i ”rättan tid” och proberingen verkställdes i regionen så att den misstro mot kronan som fanns hos gemene man försvann. Sina synpunkter på luttring och probering hade salpeterladuägarna i länet redan tidigare gett krigskollegiet och det man önskade var att proberingen ägde rum vid länsresidenset. Om en officer från närmaste fästning kommenderades till länet som proberare skulle allmogens rätt vara tryggad. Laduägare och innehavare av krutbruk kunde gemensamt bekosta hans resa. Av Chydenius skrift att döma tillämpades den här modellen åtminstone ett år. Mötet föreslog vidare att kronan varje år förde över pengar till länsförvaltningen så att det fanns tillräckliga medel att tillgå för inlösning av salpetern. Man rekommenderade också starkt att ett krutbruk grundades i länet.
Missnöjesyttringarna och förbättringsförslagen drev fram förändringar. Om leveransvillkoren för och proberingen av österbottnisk salpeter gavs ett kungligt brev den 13 januari 1796. Det arbete som en 1797 tillsatt salpeterkommitté utförde utmynnade i en förordning den 21 februari 1798. I den befriades bönderna från besök av kronans sjudare såvida de inte själva valde att anlita dem. Salpeterindelningsverket beskrevs nu som besvärligt för bönderna. Det stod därför i fortsättningen varje hemmansägare fritt att i egen regi genomföra sjudningen så länge varje hemman levererade den mängd som var fastställd per hemman. Jorden under ladugårdarna var fortsättningsvis i princip regale men bonden kunde, om han så ville, flytta över den till sin salpeterlada. Allmogen hade rätt att sjuda mer salpeter än vad hemmanen var ålagda att leverera men all salpeter skulle mot ersättning levereras till kronan. Bönderna fick fortsättningsvis inte sälja salpeter inom rikets gränser. Salpeterindelningsverket skulle avvecklas i den takt som kronosjudarna beviljades avsked, men så länge de var i tjänst skulle de samla in salpetern och på samma sätt som förr se till att den levererades till kronan. De skulle också övervaka att alla regler följdes och att ingen enskild handel med salpeter förekom.
Syftet med förordningen 1798 var att ”rätta de missbruk och oordningar, som tid efter annan insmugit sig wid Saltpetter-tilwerkningarne i Riket”, men kronans behov av salpeter och premisserna för framställningen blev också föremål för överläggningar vid riksdagen i Norrköping år 1800 i syfte att hitta ett smidigare och mer rättvist system. Lösningen blev att kronan från och med år 1805 avstod från sin rätt till salpeterjorden under ladugårdarna mot att hemmansinnehavarna förpliktades att leverera en viss mängd salpeter varje år. Det stod de leveransskyldiga fritt att enskilt eller i samarbete framställa salpeter i enlighet med vad de ansåg att bäst passade dem. Överlämnandet till kronan och proberingen skulle ordnas så att transporterna inte blev överlånga för de leveransskyldiga och att kvalitetskontrollen gick korrekt till. Landshövdingarna skulle på auktioner handla upp salpeter med tanke på de hemmansägare som föredrog att köpa sig fria från sin leveransplikt. Sedan leveransplikten var uppfylld fick hemmansägaren från och med 1805 fritt sälja salpeter inom riket ”hwarest och til hwilken han behagar”. Den frihet för salpeternäringen som Chydenius förespråkade blev verklighet ett decennium efter att hans skrift utkommit. Att den blev läst framgick inledningsvis, men vilken betydelse den hade i den politiska processen är om inte omöjligt så åtminstone svårt att fastslå.
NEV
Otryckta källor:
Riksarkivet, Stockholm
Kommitterade för granskning av statssekreteraren Numers’ redogörelse för försäljning av krut och salpeter (Äldre kommittéer 316)
Statssekreterare C. von Numers 18.4.1795 med redogörelse för krut och salpeter han sålt 1794, Bilaga E.
Redogörelse 16.12.1796 för åren 1795–1796, bilagorna H och 8.
Äldre kommittéer 320
Hans Mickelssons och Henrik Grans besvär inlämnat 2.3.1792, fol. 80–81.
Krigskollegium till KM:t om sjuderimanskapets villkor 10.4.1794, fol. 81–82.
Krigskollegium till KM:t om salpeter från Österbotten 21.7.1794, fol. 89–90.
Landshövding A. Tandefelts utlåtande 30.3.1793, fol. 519–520.
Salpeterkommitténs betänkande 6.2.1798, fol. 4.
Utdrag ur kommitterades betänkande 14.12.1792 om åkerbrukets och lanthushållningens upphjälpande i Vasa län, fol. 521–522.
Tryckta källor:
Kongl. maj:ts nådiga förordning rörande saltpeter-tilwerkningen i riket 26.10.1801, Stockholm 1801.
Kongl. maj:ts nådige circulaire-bref til samtelige landshöfdingarne i Swerige och Finland angående saltpetter tillwerkningen 21.2.1798, Stockholm 1798.
Kongl. maj:ts och rikets krigs-collegii kungörelse, angående the förmoner, rättigheter och skyldigheter, som tilkomma saltpeter-ladu-anläggare … 29.4.1784, Stockholm 1784.
Porthan, Henrik Gabriel, Henrik Gabriel Porthans bref till Mathias Calonius, del 2, 1797–1800, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 5, Helsingfors 1886, s. 470–471, 551.
Litteratur:
Kaiserfeld, Thomas, Krigets salt. Salpetersjudning som politik och vetenskap i den svenska skattemilitära staten under frihetstid och gustaviansk tid, Lund: Sekel Bokförlag 2009.
Laine, Eevert, ”Salpietarinvalmistus ja ruutitehdaspuuhat 1810–1820-luvuilla”, Historiallinen Arkisto 46, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1939, s. 295–365.
Villstrand, Nils Erik, ”En sjudande patriot. Kapten Carl Theodor Edman (1771–1820), krigen och salpetern”, Tom Gullberg & Kaj Sandberg (red.), Medströms–motströms. Individ och struktur i historien. Festskrift till Max Engman den 27 september 2005, Helsingfors/Stockholm: Söderströms/Atlantis 2005, s. 435–458.