I den åttonde budordspredikan behandlar Chydenius det sjunde budordet: Du skall inte stjäla. Han väljer att formulera en ekonomisk etik baserad på dekalogen och naturrätten och bygger därigenom vidare på de tankar som han formulerar i sin predikan om det femte budet. Där härleder han människans rätt till liv, egendom och ära ur Guds skapelseverk. Livet utgör människans första rättighet. Det är på denna punkt som den ekonomiska etiken blir aktuell. Driven av sin självbevarelsedrift försöker människan skaffa sig mat och kläder. För att vidmakthålla livet krävs en arbetsinsats och därefter måste hon kunna säkra de produkter som hon lyckats skapa genom sitt kroppsarbete. Gud har förutsett detta genom att freda rätten till privat ägande i det sjunde budet. Detta skedde enligt Chydenius vid skapelsen och bekräftades ytterligare genom lagens utgivande vid Sinai. Därmed är det sjunde budet enligt Chydenius Guds sätt att befordra det privata ägandet så att flitiga arbetares möda inte förslösas av sådana människor som själva inte arbetar. Varje medborgares äganderätt ska respekteras och förbudet att kränka sina medmänniskors äganderätt är riktat mot alla – oavsett deras börd eller rang.
Chydenius predikan behandlar ekonomiska frågor på ett detaljerat sätt som var ovanligt för kateketiska texter vid denna tid. Genom att att inledningsvis betrakta tjuveri som något mycket generellt och sedan formulera en rad underkategorier får han möjlighet att synliggöra en rad fenomen. Chydenius går i dessa beskrivningar in på ekonomiska frågor som hade stor politisk sprängkraft. Hans predikan har därmed en politisk dimension som katekespredikningar vanligtvis inte hade.
Utgångspunkten för den första delen av predikan är följaktligen begreppet tjufnad. Det innebär enligt Chydenius att en människa orsakat en rubbning av den lagstadgade äganderätten. Denna vida definition medför att det finns olika slags stölder. Man kan både stjäla av andra och av sig själv. Stölder av andra kan ske både öppet i form av röveri och i hemlighet i form av bedrägeri. De öppna stölderna är inte svåra att definiera, hävdar Chydenius, och lägger därför ned större kraft på att förklara vad han menar med de hemliga stölderna, bedrägerierna.
Chydenius räknar med bedrägerier emot överheten, emot undersåtar och emot gelikar. Den första formen av bedrägeri uppstår när undersåtar smiter från skatt, tull eller andra avgifter. Den del av individens egendom som ska erläggas till staten är inte undersåtarnas utan tillhör redan samhället och överheten. Den som inte betalar begår därmed en stöld. Detta gäller även när människor, via lögn och list, lyckas smita undan den avgift som de är skyldiga att betala till kyrkans ämbetsmän. Dessutom inkluderas enligt Chydenius sådana lönearbetare som medvetet arbetar långsamt. De stjäl sina husbönders pengar. Slutligen bör också olovliga tiggare räknas in i denna skara av tjuvar. De utövar ett förbjudet tiggeri eftersom de inte är fattiga och nödlidande utan snarare utövar sitt tiggeri av lättja och bekvämlighet. Allt som en sådan tiggare erhåller är stöld.
Den andra formen av bedrägeri utförs enligt Chydenius mot undersåtar. Sådan stöld sker bland annat när överheten ålägger undersåtarna högre avgifter än vad riket egentligen kräver och lagarna tillåter. Om överheten tar in för mycket skatt och använder dessa medel till sådant som egentligen inte är nödvändigt är det frågan om stöld av undersåtarnas medel. Detta gäller även om överheten kräver större avgifter än man tidigare har kommit överens om. Men bedrägeri emot undersåtar begås också om överheten förändrar myntens ädelmetallhalt utan att undersåtarna är medvetna om det. Även när överhetspersoner eller domare tar emot mutor kan det ses som en form av bedrägeri. Föräldrar och förmyndare som förslösar arvingarnas blivande egendom är också att betrakta som tjuvar. Även den husbonde och arbetsgivare som inte betalar ut den överenskomna lönen begår ett stöldbedrägeri.
Den tredje formen av bedrägerier är stölder som begås mot jämlikar. De utförs till exempel av handelsmän. Sådana kan manipulera vikterna, sälja odugliga varor utan att informera köparen, använda falska mynt, medvetet höja priset på livsnödvändiga varor i syfte att öka vinsten, gå samman med andra handlare för att antingen höja priserna för konsumenterna eller sänka priset till producenterna. Den som sysslar med penningeocker genom att låna ut pengar och ta ut för mycket ränta är också en tjuv. Fastighetsägare som förändrar gränserna till grannarnas ägor och på så sätt utökar sina egna är också bedragare. Till denna skara hör även personer som lånar något av en medmänniska och sedan inte anstränger sig för att betala igen lånet. De tre sista bedrägliga handlingar som Chydenius räknar upp är att vanvårda sådant som en person blivit anförtrodd att vårda, att behålla något upphittat som egentligen tillhör någon annan och slutligen att bidra till att medmänniskor förlorar sina pengar genom att driva onödiga och orättmätiga juridiska processer mot dem.
Efter att ha redogjort för de olika formerna av stöld från medmänniskor övergår Chydenius till att beskriva den andra formen av stöld – att stjäla från sig själv. Han går då tillbaka till den grundläggande äganderätten och dess relation till Gud. Allt som människan tycker att hon äger är egentligen sådant som Gud har lånat henne, hävdar Chydenius. Människan kan beskrivas som en förvaltare av Guds egendom. Hon kan därför inte använda sin egendom efter eget godtycke utan har ett ansvar att använda den på ett ansvarsfullt sätt.
En människa stjäl från sig själv om hon är så lättjefull att hon försummar att arbeta. Hon har fått sina sinnes- och kroppskrafter till låns av Gud. Hennes uppdrag är att använda dem väl till Guds ära. Om hon då väljer att lata sig innebär det en stöld av de medel som hon skulle ha haft om hon hade arbetat.
En annan typ av egenstöld sker enligt Chydenius genom vårdslös hushållning. Det är slarv med ekonomin och ointresse för den egna försörjningen. Ytterligare en form av egenstöld är slöseri i form av lyxkonsumtion och överflöd. Den sista formen av egenstöld som Chydenius beskriver handlar om en alltför stor snålhet emot den egna personen. Det är att stjäla från sig själv när en människa inte unnar sin kropp att fylla sina grundläggande behov trots att hon har möjlighet att göra det eller när kärleken till ägodelarna har blivit så stark att människan inte ens vill använda dessa.
När Chydenius har beskrivit de olika formerna av stöld övergår han till att tala om vad Gud befaller ifråga om människans sätt att förhålla sig till sin egendom. Människan måste vårda sina medmänniskors egendom på rätt sätt, försonas när något har blivit stulet, hushålla på ett ansvarsfullt sätt med sina egna ägodelar samt vara nöjd med det man har.
När det gäller överhetens plikter i detta sammanhang betonar Chydenius att överheten måste nöja sig med de skatter som invånarna kan betala. Den får inte heller dra in landet i onödiga krig och måste se till att rättsskipningen fungerar så att de välbeställda inte ges möjlighet att förtrycka de fattiga. Överheten måste också stifta tydliga och goda lagar på det ekonomiska området och ta ett ekonomiskt ansvar för de allra fattigaste medborgarnas försörjning.
Chydenius riktar även förmaningar till husbönder, föräldrar, förmyndare och förvaltare. Husbönder måste betala sina arbetare. Dessutom ska alla som förvaltar någon medmänniskas ägodelar sköta dem på ett bra sätt. Chydenius förmanar också undersåtarna genom att uppmana dem att betala sina avgifter ordenligt. Även barn och tjänare uppmanas att vara flitiga och trogna.
Chydenius formulerar även en kollektiv uppmaning. Den utgör en sammanfattning av de etiska kvaliteter som han vill att människors handlingar ska präglas av i ekonomiska sammanhang. Han uppmanar åhörarna att vara uppriktiga i affärer, betala sina lån godvilligt och i rätt tid, inte höja priset på varor som de nödställda behöver, vara mån om sina grannars gränser och egendom och förhindra om någon försöker överskrida en medmänniskas äganderätt.
När Chydenius har beskrivit överhetens plikter redogör han för Guds befallningar rörande människans sätt att hantera sina ägodelar. Han delar upp dessa plikter i tre moment: ägodelarnas produktion, deras skötsel och deras användning. När det gäller produktionen handlar det om att införskaffande och tillverkning sker på ett riktigt sätt. Människan bör alltid försöka utföra sitt arbete rationellt, till exempel genom att bedöma relationen mellan tidsåtgången, medlen och målet för handlingarna, så att arbetet sker med ”minsta tids och krafters förspillande”. Hon bör alltid utföra arbetet så flitigt och noggrant som möjligt och på ett ärligt sätt emot medmänniskorna. Här menar Chydenius att det är förbjudet för människor att öka sina egna ägodelar på andras bekostnad.
När det gäller ägodelarnas skötsel handlar det enligt Chydenius om att vårda sina ägodelar på bästa sätt. Det innebär daglig skötsel och att ägaren inte överlåter allt ansvar på andra utan själv deltar och har insyn. Han betonar också att skötseln och vården av ägodelarna måste ske på ett ärligt sätt så att eventuell avkastning delas mellan dem som har rätt till en del.
I frågan om ägodelarnas rätta användning betonar Chydenius att ägande kräver gott omdöme och tankemöda. Det handlar först och främst om förmågan att kunna avgöra vilka behov som ska tillgodoses. Denna urskiljnings- och omdömesförmåga är mycket viktig eftersom den är förutsättningen för att inte människans begär ska växa och sluka de tillgångar som finns. Men människan behöver även kunna hålla igen sina utgifter och vara sparsam med alla sina saker. Om hon är oaktsam kan i värsta fall saker som skulle ha kunnat användas på ett bättre sätt, till exempel för att hjälpa fattiga, gå till spillo.
Chydenius tar upp en sista plikt som människan bör uppfylla i förhållande till sin egendom. Hon måste vara nöjd med sin lott. Det innebär att människan måste vara ödmjuk i förhållande till sitt ägande och tänka att hon egentligen inte är värd att ha mer ägodelar än vad som är fallet. Hon måste också träna sig i att vara nöjd med lite samt avsky lyx och överflöd. Slutligen måste hon tänka på sin situation med en barnslig tillförsikt och därmed förtrösta på Guds försyn.
Sammanfattningsvis kan man säga att den andra delen av predikan innehåller en beskrivning av hur Gud vill att människornas relation till sina ägodelar ska se ut. Chydenius låter här sitt praktiska och ekonomiska sinnelag interagera med det teologiska tänkandet och resultatet blir en mycket annorlunda katekespredikan. Den präglas av ett djupt intresse för ekonomiska frågor och ett omfattande samhällsengagemang. Samtidigt finns det inget i Chydenius predikan som i grunden avviker från den lutherska kyrkans sätt att förhålla sig till ekonomiska frågor. Hans predikan är snarare en kreativ uttolkning av det sjunde budet i luthersk-naturrättslig anda. Chydenius redogör för de handlingar som inte ska förekomma i ett samhälle där människor respekterar varandras äganderätt. Denna rätt är något gott och utgör en grundsten för ett gott samhälle.
Chydenius avslutar sin predikan med att betona att människan bör hata ”yppighet”, vara nöjd med sin lott och inte anse att hon är värd mer än vad hon redan har. Denna ödmjukhet inför livets knapphet är en slags korrigerande princip i förhållande till egennyttan. Uppmaningen riktas till alla. Det är inte, enligt Chydenius, meningen att människan ska sträva efter att ständigt få det bättre och att oavbrutet utöka sitt ägande. Detta begär måste i stället bromsas och hållas tillbaka. Egennyttan är en positiv drivkraft fram till en viss punkt – därefter övergår den till att bli destruktiv genom att den vänder människan bort från hennes sanna lycksalighet.
Chydenius formulerar i denna predikan en ekonomisk etik där ansvarsfullt resursutnyttjande, arbetsamhet, ärlighet och rationalitet är centrala grundprinciper. Varje människa ska vara lika mån om sin grannes rättigheter som sina egna. Inom detta synsätt är oärligheten – stölden – det största brottet. Lättja, bedrägeri och slöseri är dessa dygders motpoler. Det är en etik som formulerar hur människan ska uppnå en klok hushållning. Den typ av sparsamhet som Chydenius förespråkar handlar om att kunna hushålla – en viktig egenskap i ett samhälle med knappa resurser.
Chydenius ekonomiska etik innebär att de mänskliga behoven ska hållas tillbaka. Det handlar om att människor ska kunna livnära sig, bo anständigt och ha kläder på kroppen. Sparsamhet var den främsta ekonomiska dygden av alla. Chydenius finner inget egenvärde i produktion eller tillväxt för dess egen skull. Yppighet är förkastligt – ett brott mot Gud.
Chydenius ställer sig således i denna predikan på lyxkritikernas sida i den omfattande debatt som fördes under senare hälften av 1700-talet. Men han går inte så långt att han förespråkar självspäkeri och torftighet som ett ideal. Människan är tillåten att njuta av det som livet erbjuder om det sker i måttliga proportioner och utan att hennes djupaste begär vänds åt fel håll. Människan har också rätt att arbeta för sitt eget uppehälle, men aldrig så att hon gör det på en medmänniskas bekostnad.
Chydenius menar att egendomsrätten å ena sidan är en grundläggande mänsklig rättighet, å andra sidan är den endast en illusion eftersom människans egendomar egentligen är ett lån från Gud. Denna grundläggande syn på människans ägande såsom ett förvaltarskap utgår från Bibeln. Chydenius kombinerar den naturrättsliga egendomsrätten med den teologiska tanken på människan som Guds förvaltare eller hushållare. Med utgångspunkt i tanken på förvaltarskapet kan Chydenius kritisera en mängd företeelser såsom resursslöseri, girighet, lättja och frosseri – detta samtidigt som han betonar individens rätt till sin egendom och frukterna av sitt arbete.
Chydenius betonar således att den kristna etiken och medmänskliga kärleken även ska manifesteras inom ramen för det ekonomiska handlandet. Med utgångspunkt i detta formulerar han ett omfattande angrepp mot alla som på ett eller annat sätt försöker sko sig på sina medmänniskor genom att lura dem. Indignationen är stor när Chydenius beskriver hur människor genom list och bedrägeri roffar åt sig av andras ägodelar.
Chydenius synsätt innebär att arbets- och försörjningsplikten är det centrala för varje människa. Även barnen är inkluderade i detta synsätt. Enligt naturens lag är föräldrar skyldiga att sörja för sina barns trygghet. Dessutom är barnen presumtiva ägare. En far som förslösar sina ägodelar bryter mot naturens lag och berövar sina barn deras kommande arv.
Att värna sin egen och sina medborgares äganderätt är samtidigt att upprätthålla vissa ekonomiska dygder. Det handlar främst om idoghet, sparsamhet och ärlighet. Det innebär att arbeta flitigt för sin egen och sin familjs del, att avsky yppighet och att bekämpa sina habegär samtidigt som medborgaren aldrig får försöka sko sig på någon annans bekostnad.
Sammanfattningsvis kan man säga att detta synsätt innebär att rättvisan är central. Med rättvisa menas här att människors naturliga rättigheter inte kränks. Lagstiftningen ska garantera denna rättvisa så att den goda egennyttan får sitt utlopp medan den egennytta som övergår till girighet och därmed skadar andra människor avstyrs.
Chydenius tangerar också en lång rad samtida politiska och ekonomiska frågor i denna predikan. Hans starka kritik av lättingar kan också relateras till de anklagelser som riktades mot honom i samband med legohjonsdebatten ett par år tidigare. Inom denna debatt anklagades han bland annat för att gynna tjänstehjonens lättja.1 I det sammanhanget försökte han omdefiniera ordet lösdrivare. Chydenius kritiserade det rådande språkbruket som innebar att vanliga legohjon beskrevs med de starkt pejorativa termerna lösdrivare och lättingar i legohjonsstadgans lagtext från 1739. I stället för att använda ordet lösdrivare om lantarbetare utan årstjänst menade Chydenius att ordet endast skulle syfta på sådana personer som verkligen var lättingar. Om ordet lösdrivare skrev han att ”dermed inge andre förstås, än friske och arbetsföre tiggare, som ej idas förtiena sig födan”.2 Trots detta anklagades han för att bidra till lättja och lösdriveri genom sitt försvar för legohjonens medborgerliga rättigheter. Lagmannen Reinhold Antonsson anklagade Chydenius för att denne försökte ”sminka lättjan med frihets salwan”.3 Chydenius svarade på Antonssons attack och det framgår av Chydenius försvar att han ville ruska av sig alla anklagelser om försvar för lättingar.4 Om man läser Chydenius predikan ur detta perspektiv blir det också tydligare att hans angrepp mot lättingar bottnar i en stark övertygelse om lättjans fördärv för hela samhället och en önskan att en gång för alla markera vad han ansåg i denna fråga.
En annan ekonomisk-politisk sakfråga som Chydenius beskriver är överhetens stölder från undersåtarna. I samband med detta fördömer Chydenius överhetens missbruk när det gäller hemliga försämringar av värdet på rikets mynt. Här kommer Chydenius in på en fråga som inte katekesförfattare brukade behandla, men som ur Chydenius perspektiv var ett exempel på överhetsstölder av undersåtarna. Denna fråga var inte ny för Chydenius. Han hade behandlat den i sin skrift Rikets hjelp, genom en naturlig finance-system från 1766.5 Åter tog han nu tillfället i akt att fördöma sådana tilltag.
När Chydenius diskuterar stölder mellan gelikar kommer han in på andra frågor som han tidigare debatterat i politiska sammanhang. Såväl handelsmonopol som kartellbildningar fördöms och Chydenius menar att de är att betrakta som stölder. Kritiken mot handelsmonopol var ju en av hans ekonomiska hjärtefrågor. Denna kritik mot det handelspolitiska systemet framkommer i Chydenius skrift om de österbottniska seglationsrättigheterna.6
När Chydenius i predikans andra del ska redogöra för vad Gud befaller i fråga om ägandet kommer han in på överhetens roll. Överheten är den främsta garanten för medborgarnas äganderätt och därmed även för samhällets rättvisa. Den viktigaste uppgiften för överheten är att skapa sådana lagar och regler att människors äganderätt blir tryggad. Denna trygghet är grunden för människors arbetsamhet och initiativförmåga. Ju säkrare medborgaren är att få behålla och föra vidare sin vinst, desto större blir hans ambition att föröka den.
Betoningen av frihetliga krav för näringslivet och avreglering har skapat bilden av Chydenius som en förespråkare för ett otyglat egenintresse. Men i denna budordspredikan finner man ett finmaskigt nätverk av normer för samhällets ekonomiska relationer. Chydenius beskriver både den önskvärda lagstiftningens anda och de regler som ska styra människors handlingar. Sådana etiska normer beskrivs som viktiga fastän de inte var formulerade i lagparagrafer. Chydenius propagerar således inte enbart för avregleringar utan han formulerar även en etik för äganderättens hantering. De normer i form av plikter och föreskrifter som han beskriver i denna predikan tränger dessutom betydligt djupare in i det samhällsekonomiska tänkandet än vad enskilda handelsregler gjorde.
Om man jämför innehållet i denna predikan med den syn på äganderätten som Chydenius formulerade i sina politiska skrifter finner vi att det är liknande synsätt som formuleras. De olika texterna har samma utgångspunkter – äganderätten och egennyttan är människans drivkrafter till välstånd. Den springande punkten är således äganderättens koppling till den egna arbetskraften. När Chydenius i sina politiska texter ska beskriva den fattige arbetarens egendom består den av hans förmåga att arbeta och den medföljande rätten att sälja sin arbetskraft till högsta priset. Om arbetskraften är en egendom måste den vara fredad enligt egendomsrätten. Den arbetare som inte tillåts använda sin arbetskraft på det sätt han vill eller sälja den till det pris han vill blir därmed utsatt för en oförrätt. Han blir fråntagen något som han har rätt att förfoga över. Dessutom tillfogas han ett ont som inte samhället har rätt att göra mot honom. Chydenius tar inte upp upp legohjonstvånget explicit, men han diskuterar flera näraliggande frågor som berör tjänstefolket. Han skriver att ”den stjäl mest, som tager den fattiga arbetarens endaste”. Därför är också sådana husbönder förkastliga vilka förhalar löneutbetalningarna, tvingar arbetarna att arbeta hårdare samtidigt som deras lön sänks och vilka slutligen utlovar stora löner som de aldrig betalar.
Carola Nordbäck