I den nionde budordspredikan behandlar Chydenius det åttonde budordet: Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Uttolkningen av budet utgår från begreppen ära, sanning och dygd. Ärans betydelse betonades redan i samband med Chydenius diskussion om fridlysningen av människans liv, ära och egendom i hans första budordspredikan. Äran uppfattas således som lika central för en människa som hennes liv och egendom. Därefter har äran återkommande diskuterats i Chydenius predikningar. I denna predikan gör han det ännu grundligare än vid de tidigare tillfällena.
Predikoinledningens funktion är, liksom i flera av de föregående predikningarna, att förankra predikans ämne i den naturliga och självklara kunskapen i form av förnufts- och erfarenhetsvärlden. Först därefter går Chydenius över till de teologiska utgångspunkterna i form av uppenbarelsens skrivna lag. Detta förfaringssätt innebär att predikans budskap förankras med hjälp av argument hämtade utanför Bibeln. Resultatet blir både en legitimering av Bibelns sanningshalt och en teologisering av det erfarenhetsgrundade tankestoffet.
Chydenius hävdar i inledningen att den ädlaste formen av ära baseras på människans dygd. Dygden utgår enligt honom från människans hjärta och därför är denna form av ära baserad på hennes inre kvaliteter. Utseende, rikedom och annat som kan skänka ägaren ära, är ointressant i detta sammanhang. Den dygdbaserade äran delas av Chydenius i inre och yttre ära. Den inre äran är viktigast och bestäms av huruvida människans tankar, känslor, ord och gärningar (både inre och yttre handlingar) korresponderar med lagen. Den inre äran grundar sig på allt människan har gjort, även sådant som yttervärlden inte känner till.
Termerna inre och yttre ära var inte några traditionella teologiska begrepp. Den enda ära som nämndes inom teologin var den ära som tillföll Gud. Det ärebegrepp som Chydenius utgår från handlar i stället om människors samlevnad och deras olika sätt att förhålla sig till varandras sociala värde och status. Chydenius kopplar dock samman detta inomvärldsliga ärebegrepp med tron. Den människa som är i besittning av sann inre ära är även en sann kristen. De båda termerna inre och yttre ära leder därmed i Chydenius predikan till en teologisering av ett ärebegrepp som härrör från det sociala och inomvärldsliga språkbruket.
Den yttre äran handlar i stället om yttervärldens bedömning av en människas kvaliteter. Människans mål ska vara att den inre och den yttre äran motsvarar varandra. Om en människa uppfattas som dygdig ska denna yttre ära vara baserad på hennes inre kvaliteter. Om denna princip kullkastas kan man likna människan vid ett mynt där den yttre präglingen inte överensstämmer med myntets egentliga värde. Det budskap som överskuggar allt annat i Chydenius predikan är vikten av sanningsenlighet – människan får inte bli ett falskmynt.
Chydenius problematisering av äran i predikans inledning handlar således om två saker. Först förkastar han den form av ära som främst handlar om utseende, pengar och makt, samtidigt som han lyfter fram den dygdbaserade ärans betydelse. Sedan övergår han till den dygdbaserade äran och beskriver svårigheterna med att få en sann bild av en människas dygd. Genom att anlägga två aspekter på äran, varav den inre äran utgör den sanna basen för den dygdbaserade äran, presenterar Chydenius en modell för en inträngande diskussion kring relationen mellan människans psykologi, hennes handlingar och omgivningens sätt att uppfatta en människa. Det innebär att han kan förena ett inifrånperspektiv på människan med ett utifrånperspektiv. Inifrånperspektivet är dock inte människan ensam om – den samlade kunskapen om hennes inre och yttre handlingar finns hos Gud. Denna manöver ger honom en möjlighet att diskutera relationen mellan människans samvete och hennes framträdande i den sociala världen.
Chydenius menar att äran inte avgörs av omgivningen utan den är en effekt av människans egen dygd. En människa bär så att säga sin ära inom sig. Hon kan mista den ära som erhålls av omgivningen men ändå behålla den sanna äran som producerats av henne själv via hennes karaktär och handlingar. Därmed skapas ett extra inre rum där självkänslan kan växa – ett rum där människan själv definierar sin ära och sitt värde i stället för att detta enbart görs av grannar, bybor eller andra människor i hennes omgivning. Detta ärebegrepp tar sin utgångspunkt i en teologisk föreställningsvärld. Det byggs kring människans upplevda gudsrelation.
I Chydenius tolkning av budet är begreppet ära intimt förknippat med plikten att vara sanningsenlig. Att ha den rätta äran är enligt Chydenius att vara genomskinlig medan falskhet är det samma som att förställa sig och därmed dölja sitt inre. Denna moraliska transparens är både ett inomvärldsligt krav och ett andligt krav. Men hela denna diskussion för Chydenius utan att nämna begreppet ärlighet. Det är i stället budordets begrepp falskt vittnesbörd som definieras. Begreppet ärlighet och dess negation – oärlighet – återgår i stället på begreppet ära som syftar på den respekt och aktning som en människa åtnjuter från sin omgivning. Det ärliga handlandet är sådant som renderar ära medan det oärliga är sådana handlingar som vanhedrar en människa, exempelvis att begå lögn, bedrägeri samt okyska och brottsliga handlingar. Sannfärdighet är därmed en egenskap som medför ära. En ärlig man är en man med ära.
Under 1700-talet hade begreppet ärlighet skiftande betydelser. Det användes ofta för att beskriva någon som hade stor ära, men det kunde också kopplas samman med sanningsenlighet. Chydenius predikan är ett försvar för sanningsenlighetens betydelse för äran och en problematisering av sanningsbegreppets gränser via dess negationer osanning och lögn. Men ordet ärlig använder Chydenius endast en gång i sin predikan och då för att beskriva en man i besittning av ära.
Predikans första del behandlar vad Gud förbjuder i det åttonde budordet. Chydenius inleder med att definiera skillnaderna mellan de båda begreppen osanning och lögn. Sedan definierar och sorterar han olika talhandlingar i syfte att skilja mellan de tillåtna och de otillåtna talhandlingarna. Genom att skilja mellan otillåten lögn och tillåten osanning lyckas han kombinera ett krav på sanningsenlighet med tillåtandet av vissa former av osanningar.
Osanningar är enligt Chydenius sådana föreställningar, uttalanden och påståenden som inte överensstämmer med de faktiska förhållandena. Lögner är osanningar som används för att vanära Gud, skada nästan eller sig själv. Slutsatsen av detta blir att vissa osanningar är tillåtna. Exempelvis är de osanningar som återfinns i dikter både nyttiga och uppbyggliga. Ibland tvingas även en människa att formulera osanningar för ett gott syfte, t.ex. för att bevara en sanning som anförtrotts den talande under diskretion. Denna osanning är tillåten så länge den sker för att bevara Guds och medmänniskans rätta ära. Men lögnen är däremot alltid förbjuden. Det är således talarens avsikt som avgör om osanningen är tillåten eller inte. Den otillåtna osanningen definieras som en lögn.
Därefter går Chydenius över till frågan om begreppet falskt vittnesbörd. Att lögner, d.v.s. osanningar som uttalas i syfte att skada en medmänniska, är förkastliga är en självklarhet menar Chydenius. Han pekar även på att Aristoteles beskrivit detta i sin bok Den nikomachiska etiken. Chydenius hänvisar också till ett par citat ur Nya testamentet som fördömer lögn. Det är enligt den teologiska uppfattningen djävulen som är lögnens fader (Joh 8:44) eftersom han införde lögnen i världen. Källan till människors ljugande finner Chydenius i hennes psyke – i form av viljan och förståndet. Den av egenkärlek och högmod påverkade viljan kan leda förnuftet fel samtidigt som förnuftet kan misslyckas att göra korrekta bedömningar. Uppsåtliga lögner, där förnuftet leds av viljan att utföra hjärtats onda avsikter, är den värsta formen av lögn.
Efter att ha klargjort skillnaden mellan lögn och osanning övergår Chydenius till att beskriva den form av falskt vittnesbörd som kan ske inför domstolar. Till det som är förbjudet hör falska anklagelser mot oskyldiga, men också underlåtenhet att anklaga sådana som uppenbarligen har begått ett brott. Dessutom är det förbjudet att förvränga fakta och förtiga sanningen. Men det är inte bara vittnena som är förbundna att tala sanning. Detta bud reglerar enligt Chydenius även domarnas agerande. Det förbjuder domare att fälla oriktiga domar, att hota oskyldiga och missköta sitt uppdrag på ett sådant sätt att rättvisa inte skipas.
Därefter behandlar Chydenius de lögner som uttalas i det övriga samhället. Han menar att många människor ljuger för att de aldrig blivit uppfostrade till att skilja mellan sanning och lögn. Sådana personer ljuger obehindrat och gör det för att hävda sig på sin nästas bekostnad. Men att baktala andra människor är förbjudet. Högmod, avundsjuka och bitterhet är sådana känslor som kan alstra lögner av detta slag. Men Chydenius hävdar även att det är lika illa att tala gott om någon som inte förtjänar det. I sådana situationer kan motiven vara helt andra. I samband med ämbetstillsättningar och giftermål händer exempelvis att människor ger obefogat smicker för att påverka processen åt ett visst håll. Men varken blodsband, vänskapsband eller andra relationer kan rättfärdiga denna typ av bedrägeri.
En annan form av lögn uppstår när människor bedrar sin omgivning via åtbörder. Här syftar Chydenius på människors sätt att framträda inför sin omgivning. Han kritiserar exempelvis människor som låtsas vara vänligt inställda och inleder vänskap med andra, men som egentligen föraktar de nya vännerna. Därigenom agerar de bedrägligt. Chydenius kritiserar även sådana människor som tiger när dåliga beslut fattas och därmed ger sitt indirekta bifall. Passivitet inför ogudaktiga handlingar leder till att den syndfulla människan blir styrkt i sin last. Den som stillatigande ser på när något ont sker blir medskyldig till brottet. I stället kräver Chydenius att vittnena ska agera genom att med ord och åtbörder visa sin avsky inför det onda som pågår.
Chydenius diskuterar ytterligare en dimension av det åttonde budet. Det handlar om förbudet att förråda sin medmänniska. Här utgår han från Luthers tolkning av budet i den Lilla katekesen. Förräderi är enligt Chydenius att nästla sig in hos någon och tillskansa sig en människas förtroende, för att därefter svika henne. Detta missbruk av någons förtroende bottnar i ett bedrägligt beteende där lögnen är ett viktigt inslag.
Efter att Chydenius har diskuterar förräderiet går han över till baktaleriet. Här tar han upp Luthers förbud i Stora katekesen mot att tala illa om medmänniskor. Detta tolkar Chydenius som ett förbud mot den sorts falskhet som innebär att rikta kritik mot någon bakom dennes rygg. Det är inte förbjudet att kritisera, men kritiken ska riktas mot den person som kritiken gäller. Först därefter kan kritiken också uttalas i andra sammanhang. Den sista form av lögn som enligt Chydenius förbjuds i det åttonde budet är att sprida falska rykten om andra människor.
Chydenius tolkar således det åttonde budet som ett förbud mot illasinnade osanningar mot medmänniskor i alla sammanhang. Den definition av lögn som Chydenius gör kan sammanfattas på följande sätt: En osanning är en utsaga som inte stämmer överens med verkligheten. Det finns två sorters osanna utsagor – tillåtna respektive förbjudna. Den tillåtna osanningen är en falsk utsaga, oavsett om talaren tror på den eller inte. De förbjudna osanningarna kallas lögner och är utsagor som uttalas i syfte att vanära Gud, skada någon medmänniska eller talaren själv. Den som uttalar utsagan kan antingen tro på den själv, eller i värsta fall formulera den mot bättre vetande. Men det är inte talarens egen uppfattning som avgör om det är en lögn utan hans avsikt att skada. Att utpeka någon oskyldig som tjuv och samtidigt tro att det stämmer är att formulera en lögn, enligt Chydenius.
De faktorer som är relevanta är dels om talaren avser att skada, dels om utsagan är falsk eller sann. Detta innebär att om en människa uttalar sig om något, vars sanningshalt hon är fullständigt övertygad om, uttalar hon likafullt en osanning om utsagan inte är sann. Detta medför även att en lång rad medvetna osanningar som inte uttalas i avsikt att skada uppfattas som tillåtna osanningar och därmed jämställs med de osanningar som uttalades i god tro. Det innebär också att det finns medvetna och omedvetna lögner. De medvetna är de värsta och bland dessa var meneden den svåraste lögn en människa kunde uttala.
En märklig konsekvens av Chydenius lögndiskussion är att den lögn som uppstår när en talare medvetet förvränger sanningen inte diskuteras. Hans definition av lögn bör därför snarare ses som en del av hans tolkning av Guds förbud mot falsk vittnesbörd, än som en allmän definition av begreppet lögn. Målet var att fokusera på människans sätt att förhålla sig till sin egen och sina medmänniskors ära och sociala status. Det faktum att exempelvis hyckleri, baktaleri, ryktesspridning och smicker inkluderas i förbudet, visar att det är det sociala spelet, de intriger och konflikter som ärebegreppet och människans egenkärlek resulterar i, som Chydenius vill förbjuda.
Det åttonde budets befallande aspekter behandlar Chydenius i predikans senare del. Eftersom han tidigare konstaterat att det är lögnen som förbjuds, är det lätt att se att det är sanningen som människor bör hålla sig till. Människan måste söka sanningen i alla sammanhang. Det innebär enligt Chydenius att vara objektiv (oväldug) och att försöka se saker som de verkligen förhöll sig. Hon måste också vara uppriktig i sina åtbörder och undvika all inställsamhet och falskhet i sitt uppträdande. Dessutom måste hon alltid vara uppriktig. Människan måste säga det hon tänker och tänka det som hon säger. Det sanningskrav som Chydenius postulerar för domare och vittnen gäller således i hela samhället. Slutligen måste också människans handlingar vara sanningsenliga. Det innebär att den uppriktighet och trohet som ska finnas i talandet också måste prägla människans gärningar. Det är att göra sanningen och det sker via hjälpsamhet, kärleksfulla tjänster och trofasthet.
Det ideal som Chydenius formulerar i sin sanningsdiskussion innehåller ännu starkare krav på sanningsenlighet än vad som återfinns i den första delen av hans predikan. Det framkommer även att han laborerar med flera betydelser av ordet sanning. Det finns åtminstone två typer av sanningar: en som består av överensstämmelsen mellan mun och hjärta, och en som handlar om korrespondens mellan utsaga och verklighet. Den första sanningen kallas uppriktighet, till skillnad från dess motsats – falskhet. Den andra kallas sanning till skillnad från dess motsats – lögnen. Chydenius strävar efter att få dessa båda att löpa samman så att människan är uppriktig/äkta och sanningsenlig/objektiv.
Genom att urskilja handlingar och åtbörder som separata aspekter av sanningen kan också Chydenius visa på sambandet mellan tanke/känsla, ord och handling. Endast den som säger det hon tänker och sedan även gör det hon har sagt, är sanningsenlig. Chydenius låter därmed den andra delen av predikan bli en hyllning till sanningen. Detta är samtidigt en central del av hans gudsbild. Sanningens Gud kan inte fordra något annat av människan än sanning. Chydenius uppfattar därmed strävan att vara sannfärdig och uppriktig som ett sätt att gå mot den eftersträvansvärda lycksaligheten.
Chydenius sätt att föra upp tolkningen av det åttonde budet på ett principiellt plan som handlar om mänskliga utsagors relation till den omgivande verkligheten återfinns inte hos Luther. För Chydenius är sanningen det överordnade målet. Han formulerar en etisk norm som bygger på begrepp som trofasthet, sanningsenlighet och uppriktighet. Dess motpol är falskhet, inställsamhet, svek och lögn. Därmed kommer också en konflikt upp till ytan som handlar om relationen mellan sanningsplikten och kärleksplikten. Samtidigt som Chydenius betonar sanningens betydelse väljer han att ställa sig bakom Luther genom att hävda att kärlekslagen måste vara rådande i talet om nästan. Men denna plikt gäller endast om personen ifråga verkligen känner så inför sin medmänniska. Plikten består av två delar. Den ena handlar om att gå till försvar när någon blir förtalad och den andra innebär att tanke och tal ska korrespondera. Chydenius menar således att Luther har rätt i Stora katekesen när han hävdar att Gud uppmanat människan att tänka och tala gott om sin nästa. Chydenius korrigerar dock Luthers tolkning en aning: han menar att det är viktigt att försöka ha en uppriktigt positiv syn på sina medmänniskor och på sig själv. Via en mer realistisk och ödmjuk självbild kan medmänniskorna betraktas med större överseende. Annars står människors egenkärlek och högmod mellan dem och färgar deras synsätt. Om människor lyckas med detta kan de betrakta sina medmänniskor med respekt, eftersom ingen är så usel och ond att han inte förtjänar ett sådant bemötande av sina medmänniskor. När en människa har börjat tänka väl om sin nästa är det inte svårt att omsätta tankarna till tal. På så sätt kan människan tala gott om sina medmänniskor, även om sådana som hon inte uppskattar, utan att kränka sanningen eller uppriktigheten. Chydenius betonar även att detta förhållningssätt är ändamålsenligt eftersom det resulterar i ett gott rykte för den person som praktiserar det. Att försätta sig i en sådan kärleksfull sinnesstämning är också en positiv upplevelse eftersom själen mår gott av kärlek.
Chydenius vidhåller samtidigt att det är tillåtet att ifrågasätta en medmänniskas heder under förutsättning att det som sägs verkligen är kontrollerat och i överensstämmelse med sanningen. Därmed frångår han Luthers uppmaning att tala gott om alla och menar att det snarare ska tolkas så, att människan har en skyldighet att söka sanningen när hon hör ryktesspridning och aldrig sprida rykten vidare.
Chydenius hänvisar i denna predikan till Aristoteles – något som är mycket ovanligt i hans övriga predikningar – närmare bestämt till den fjärde boken i den nikomachiska etiken. Där redogör Aristoteles för den dygd som kallades uppriktighet. Chydenius formulerar i sin predikan en syntes av den lutherska kärleksplikten att tala väl om sin nästa och den aristoteliska uppmaningen att vara uppriktig. Resultatet blir en modifierad uppriktighet där talaren aldrig säger något utan att vara säker på sin sak. Dessutom skall han försöka uttrycka sig så uppriktigt som möjligt och försöka styra sitt sätt att tolka sig själv och omgivningen i en mer tolerant och kärleksfull riktning. Men om han ser något som är fel, så är han även förpliktad att säga det. Sanningen och kärleken ska kombineras – det är kärnan i den hållning som Chydenius förordar.
Carola Nordbäck