I sin fjärde budordspredikan behandlar Chydenius det tredje budordet: Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Chydenius går här vidare med den tredelade pliktordningen. Budordet kan nämligen, liksom det andra, inordnas under människans yttre gudsdyrkan. Denna predikan utgör på så sätt en naturlig fortsättning på de föregående.
Chydenius uttolkning av det tredje budet sker via två olika perspektiv. Det ena handlar om vad Gud vill att människan ska göra och det andra perspektivet handlar om vilka handlingar som budet förbjuder. Liksom föregående predikan präglas denna framställning av tanken att varje bud även inrymmer sin motsats och att denna motsats kan göras explicit.
Predikan handlar både om sabbaten och om människans generella förhållningssätt till den tid som hon har till sitt förfogande. Chydenius bryter därmed lös frågan om tid och gudsdyrkan från sabbatsdiskussionen och behandlar dessa båda frågor relativt utförligt.
Chydenius slår i inledningen av predikan fast att förnuftet inte räcker långt när man ska fastställa vilken veckodag som är lämpligast att fira sabbat. Sedan redogör han för vad Bibeln har att förtälja i denna fråga. Här följer Chydenius Luthers beskrivning av det tredje budet i Stora katekesen på ett tydligt sätt. Diskussionen kring det hebreiska ordet sabbat, tolkningen av det judiska sabbatsfirandet och övergången till den kristna söndagen samt betoningen av människornas och djurens kroppsliga vila återfinns också hos Luther. Även beskrivningen av överträdelserna och utvidgandet av sabbatsbudet till att gälla alla veckodagar finns hos Luther. Kritiken av det utbredda folkliga föraktet för såväl gudstjänstfirande som Guds ord är också ett gemensamt tema för Chydenius och Luther.
Men trots dessa likheter är skillnaderna mellan Luther och Chydenius uppenbara och iögonfallande. Chydenius utelämnar vissa saker som finns hos Luther och kompletterar sin framställning med annat material. Skillnaderna syns kanske allra tydligast i framställningsformen och argumentationstekniken. I denna predikan använder Chydenius förnuftsresonemang på ett markant och genomgående sätt. Han ägnar mycket utrymme åt att bevisa sina påståenden genom att klarlägga grunderna för olika företeelser. Detta finns inte hos Luther. Ett annat exempel på skillnader mellan Luther och Chydenius är synen på djävulen. Hänvisningar till djävulen återfinns förhållandevis ofta i Luthers Stora katekes. Luther förklarar även fenomen med att djävulen har förtrollat eller bedragit människan. Sådana förklaringar återfinns inte som argument i Chydenius bevisföring.
Luther menar att den kristna sabbatstraditionen inte bör förändras eftersom det skulle skapa oordning. Chydenius lägger i stället stor kraft på att visa söndagens legitimitet som sabbatsdag. De kommer dock fram till samma slutsats, men gör det på olika sätt. I Chydenius framställning är mänsklighetens historia i fokus. Han redogör för sabbatens ursprung och legitimitet genom att visa hur det judiska folket levde i jämförelse med andra folkslag vid tiden före Kristi födelse. Därefter utvecklar han sannolikhetsresonemang kring dessa folkslag och deras tideräkning. Syftet är att bevisa att Gud har gett människan befallningen om en vilodag långt före Mose lag. Därmed blir också sabbatsbudet ursprungligt och allomfattande.
Chydenius betonar både den offentliga och den enskilda andaktens betydelse. Den enskilda får inte ersätta den allmänna. Chydenius ser också söndagen som den religiösa undervisningens dag. Då skall i synnerhet barnen och ungdomarna få ta del av Guds ord. I Chydenius resonemang kring undervisningssammankomster på söndagen kan man även skönja ett försvar för hans egen församlingspraxis. Chydenius brukade samla församlingsmedlemmar i sitt hem på söndagarna för att undervisa dem och föra andliga samtal. Sådana aktiviteter förordas också i denna predikan.
Chydenius avslutar sin predikan med att redogöra för vad Gud förbjuder i det tredje budet. Han noterar fem företeelser: förakt för Guds ord, syndiga gärningar, världsliga eller lekamliga sysslor och slutligen världsliga nöjen och tidsfördriv. Chydenius avslutar sin uppräkning med en femte punkt som handlar om att Gud förbjudit människor att tänka på världsliga ting under sabbatsdagen. Om de ständigt tänker på sådant kan de ju inte ägna sin tid åt det som är viktigt, nämligen sin andliga utveckling.
I predikans inledning skriver Chydenius att blotta förnuftet inte kan visa beskaffenheten av en rätt gudsdyrkan. Även om det är uppenbarelsen som ger information om sabbatens utformning är dock förnuftet Chydenius främsta redskap i analysen. Han strävar systematiskt efter att förankra alla sina påståenden i förnuftet genom att grundligt beskriva företeelsernas ursprung och orsaker. Chydenius legitimerar därmed söndagen som sabbatsdag med historiska hänvisningar som han kombinerar med erfarenhetsbaserade argument. Till detta knyter han även bevekande argument som handlar om sabbatens nytta och nödvändighet. När Chydenius försöker bevisa sabbatens legitimitet hänvisar han därför också till kunskapen om människans behov av kroppslig vila. Här går det sunda förnuftet och uppenbarelsen hand i hand. Förnuftet och erfarenheten säger att människan är tvungen att arbeta samtidigt som att hon också behöver vila mellan varven för att kunna orka arbeta. Detta har Gud också tänkt genom att dels uppmana henne att arbeta i sitt anletes svett, dels ge henne budet om en vilodag var sjunde dag. Därmed har Gud gett människan en beskrivning av hur hon bör disponera sin tid. För mycket vila alstrar en skadlig lättja. Men även för mycket arbete är skadligt. Chydenius lovprisar Gud som i sin vishet ser att både den fattige arbetaren och arbetsdjuret behöver sin vila. Den sjunde dagen är således ämnad för Gud. Då får både kropp och själ vad som behövs genom att kroppen erhåller vila och själen får andlig näring. Chydenius argumenterar därmed starkt för vilans betydelse för själva helgandet av vilodagen.
När Chydenius ska beskriva hur sabbats- eller vilodagen ska nyttjas baserar han sig på både historiska argument och förnuftsreflexioner kring vad som var nyttigt och nödvändigt. Återigen finner han att dessa saker korresponderar. Det är alltså inte nödvändigt att hämta judarnas instruktioner från Bibeln om hur de samlades i synagogor för att få ta del av Guds ord. Det räcker med att reflektera över hur ett sådant möte mellan Guds ord och människorna skall arrangeras på bästa sätt. Det måste ju ske på en särskild dag, vid en viss tid och på en bestämd plats för att så många som möjligt skall få möjlighet att delta.
Chydenius väljer att ägna en stor del av predikan till att bevisa den kristna sabbatens legitimitet. Det tredje budet och sabbatens tidsmässiga placering hade diskuterats livligt alltsedan reformationen. I Laurentius Petris kyrkoordning från 1571 fastställdes att den judiska sabbaten inte gällde för de kristna, men att det tredje budordet innebar att kristna skulle helga vilodagen. Detta synsätt återspeglar den lutherska inställning som formulerades i samband med reformationen och vidarebefordrades i katekeserna.
Det kristna sabbatsfirandet var en aktuell politisk fråga under senare delen av 1700-talet. I Sverige och i flera andra europeiska länder pågick en politisk process i syfte att modernisera det religiösa årets helgkalender. Det handlade om att lämna det medeltida året, minska antalet helgdagar och etablera en mer modern årsrytm. Processen gick dock långsammare i Sverige än i andra jämförbara länder. Det politiska motståndet mot förändringar i årsrytmen tycks ha varit större i Sverige, särskilt inom bondeståndet. I samband med den svenska helgdagsreduktionen 1740–1741 beslutades att sabbatsdagen skulle ges ökad status. På grund av de omfattande protesterna gjordes en reträtt och helgdagarna återinfördes. Frågan aktualiserades på nytt vid riksdagen 1771–1772 och återigen bestämdes att sabbaten skulle få en ökad betydelse medan helgdagarnas antal minskades. Detta medförde stora förändringar i årsrytmen för kultdagarna, men beslutet genomfördes trots böndernas protester.
Argumentationen i denna predikan vilar på historisk bevisning. De frågor som Chydenius koncentrerar sig på är dels den judiska sabbatens ursprung, dels den kristna sabbatens utvecklingshistoria. Chydenius försöker bevisa att sabbatsbudet är lika gammalt som skapelsen och att det kristna sabbatsfirandet på söndagarna har sin grund i Guds vilja. Chydenius kommer fram till sina slutsatser genom bibelhänvisningar och sannolikhetsresonemang. Han gör hypotetiska antaganden kring förhållanden som endast delvis beskrivs i Bibeln och utvinner på så sätt ytterligare information ur skriften. Chydenius försvarar samtidigt den sabbatspraxis som existerade i Sverige. Han riktar kritik mot sådana personer som menade att sabbatsbudet var ett tvång som hindrade deras frihet. Detta har Chydenius ingen förståelse för. Han beskriver sabbatsbuden som en nåd i stället för ett tvång.
För att kunna förklara varför de kristna firar sin sabbat på söndagar i stället för på lördagar kompletterar Chydenius sin historiska framställning med hänvisningar till kyrkohistorien. Han betonar hur de första kristna började högtidlighålla söndagarna för att påminna om Jesus Kristus uppståndelse. I diskussionen kring veckodagsfrågan bemöter även Chydenius åsikten att lördagen är heligare än andra dagar. Chydenius hävdar att alla veckodagar har samma status – ingen veckodag är heligare än de övriga.
Chydenius menar dock att den kristna sabbaten är gudomligt sanktionerad. Även om det inte finns något specifikt i Nya testamentet om söndagssabbat var den praxis som utvecklats tillräckligt stark för att räcka som argument. Det beror på att de apostlar som introducerade den var ledda av den Helige Ande och därmed uppfyllda av en djupare kunskap om Guds vilja. Chydenius påminner även om de övriga helg- och högtidsdagarna och menar att dessa inte har samma heliga ursprung som söndagssabbaten. De var sentida påfund.
Chydenius diskuterar även det judiska sabbatsfirandet vid tiden för Jesus födelse och betonar hur fria de kristna är i förhållande till det regelverk som Gud har formulerat för judarna i ceremoniallagen. Kristna ska förvisso avstå från arbete på vilodagen, men inte på grund av några formella regler utan för att i stället kunna ägna sig åt de andliga aktiviteterna. Trots denna varning för alltför nitiskt sabbatsfirande är Chydenius lista över förbjudna aktiviteter på söndagarna relativt omfattande. Chydenius skärper till och med dessa regler eftersom han även menar att alla tankar och känslor som hindrar söndagens helgande är förbjudna.
Samtidigt som sabbatens betydelse för gudsdyrkan betonas påminner Chydenius om att söndagens sabbatsfirande inte utesluter gudsdyrkan de övriga dagarna i veckan. Varje dag borde helgas som en sabbatsdag. Genom att ständigt rikta sina tankar mot Gud och utföra sina handlingar till Guds ära kan människan alltid befinna sig i ett sabbatstillstånd.
En viktig skillnad mellan denna predikan och de tre föregående är den centrala roll som judendomen får i Chydenius argumentation. De kristna traditionerna beskrivs som en utveckling och en förbättring av det judiska sättet att förhålla sig till sabbaten.
Den kritik mot judendomen som återfinns i denna predikan kan tolkas som en påverkan av Luthers tolkning av budordet. Han beskriver i Stora katekesen det judiska sättet att fira sabbat som ett grovt missbruk av budordet. Detta sätt att argumentera och rättfärdiga det kristna på bekostnad av det judiska återfinns hos Chydenius. Men trots att han ställer det kristna mot det judiska kan man inte finna några utpräglade anti-judiska utsagor. De angrepp som Chydenius riktar mot islam i de tidigare predikningarna har ingen motsvarighet i retoriken kring de judiska traditionerna och sedvänjorna. Dessutom hänvisar aldrig Chydenius till den judendom som existerade i hans samtid. Han diskuterar den historiska judendom som genomsyrade det samhälle som Jesus levde i. I angreppen mot islam är det i stället den samtida muslimska världen som han angriper.
Carola Nordbäck