1700-talets Sverige kännetecknades, har det sagts, av de högre samhällsklassernas ”patriotiska hushållningsiver” – en vilja att med fäderneslandets bästa för ögonen verka för ekonomisk utveckling. Detta var ett internationellt mönster, som i Västeuropa ledde till utgivning av ekonomisk litteratur och till ett starkt ökat intresse för uppfinningar, nya metoder, upptäckter och erfarenheter som kunde vara till praktisk ekonomisk nytta. I många länder bildades lärda sammanslutningar med syfte att åstadkomma förbättringar inom det praktiska, ekonomiska livet. Kungl. Vetenskapsakademien, grundad 1739, och Patriotiska Sällskapet, grundat 1766, är två svenska exempel på dylika lärda sammanslutningar.
Ursprungligen hade Vetenskapskademien litat till allmänhetens entusiasm för att få in uppsatser i nyttiga ämnen; några belöningar delades inte ut till en början. Med hjälp av donerade medel började akademin i början av 1760-talet utlysa pristävlingar inom de ekonomiska och medicinska områdena. De första frågorna, fastställda i februari 1761, gällde hur mossa bäst kunde utrotas på ängar samt orsaker till och botemedel mot gikt. Vid nyår 1762 hade 18 svar kommit in på frågan om mosslupna ängar, sex på den medicinska frågan. De sex bästa svaren om mosslupna ängar befordrades till trycket och gavs ut 1762 av Lars Salvius med titeln Svar På Frågan Om bästa sättet at upodla Mosslupna Ängar. Anders Chydenius var författare till ett av de tre främsta svaren, men hans svar hade kommit in för sent och kunde därför inte komma i åtanke för första pris. Första pris, en guldpeng av tio dukaters vikt, tilldelades Idog och Redelig, det vill säga filosofie magister Jakob Stenius d.y. (1732–1809, också känd som ”Koski-Jaakko”), som vid den här tiden ledde strömrensningsprojekten i Österbotten. Chydenius och Hans Hederström, kyrkoherde i Näsby i närheten av Linköping som skrivit under mottot Sparge fimo pingvi tua Prata (lat. ”Beströ dina ängar med fet dynga”), tilldelades silverjettonger för sina bidrag.
Ängen var ett av det dåtida jordbrukets tre huvudsakliga ägoslag; de övriga var åker och utmark. Ordet äng hade vid den här tiden en mer specifik betydelse än vad det oftast har i dagligt tal i vår tid, och stod för sådan gräsmark som i första hand var reserverad för produktion av vinterfoder i form av hö. Eftersom ängen år efter år fick släppa ifrån sig växtmaterial utan att tillföras någon nämnvärd gödning, var den i regel ganska utmagrad och lågavkastande.
Under 1700-talet förefaller försämring av ängsmarken enligt samstämmiga rapporter ha varit ett växande problem och föremål för klagomål och bekymrade kommentarer i alla delar av riket. En sannolik orsak var en ökande överexploatering av ängsmarkerna. Den omfattande nyodling av åker som kännetecknade Sverige och Finland på 1700-talet gick ut över ängen. Även om ny äng kunde röjas på gamla betesmarker blev resultatet att ängen minskade både i relation till åkern och i absoluta tal, på samma gång som jordbrukarna var obenägna att minska antalet kreatur.
Grundtanken i Chydenius uppsats är att mossor trivs i sur miljö, och att det därför gäller att sänka markens surhetsgrad om man vill utrota mossan. Detta kan ske genom tillsats av basiska (alkaliska) ämnen (§ 6) och, allt efter markens belägenhet, utdikning och upplöjning (§ 7) som ökar avdunstningen, eller att ängarna periodvis sätts under vatten vilket späder ut syran och för bort den då vattnet avtappas (§ 8). Ytterligare en åtgärd är att ängen integreras i åkerbruket genom att plöjas upp, besås med spannmål under några år och därefter åter läggas ut till äng varefter proceduren upprepas efter ett antal säsonger (§ 11).
Anders Chydenius skrift tyder på överraskande goda kunskaper om växtarterna och deras ekologiska grunder. Den kunskap han ger prov på förefaller grunda sig på folklig, nedärvd kunskap baserad på erfarenheter och författarens egna observationer snarare än på lärdom inhämtad från litteraturen. Ett utmärkt exempel på detta är Chydenius detaljerade berättelse (s. 99–100) om hur man åren 1737–1746 i Kuusamo vårdade ängar genom att låta dem översvämmas. Det handlar om de för Koillismaa (Kuusamotrakten) typiska flödesängarna (översilningsängarna) som man åstadkom genom att dämma upp en bäck som flöt genom ett kärr eller genom att leda vatten till kärret genom ett floddike.
Troligen ingick varken zoologi eller botanik i Chydenius akademiska studier, utan sina kunskaper i dessa ämnen hade han skaffat sig under sin uppväxttid i Kuusamotrakten. Carl von Linnés Species plantarum (1753) utkom vid samma tider som Chydenius slutförde sina studier vid akademin i Åbo. Samma författares Flora suecica (1745) fanns visserligen tillgänglig då han inledde studierna, men det är sannolikt att Flora lapponica (1737) som Linné sammanställde efter sin Lapplandsresa 1732 (återresan skedde genom Österbotten) utgjorde det huvudsakliga botaniska verket för Chydenius både i hans ungdom och ännu 1761 då han skrev om ängarna. De två latinska namn som han nämner tyder också på detta, då de inte är binära utan flerdelade gammaldags frasnamn. Den vetenskapliga binära nomenklaturen tog Linné i bruk i Species plantarum. Den enda art vitmossa som nämns där är Sphagnum palustre, medan Chydenius 1761 använder Sphagnum ramis reflexis som uttryckligen härstammar från Linnés Flora lapponica. För bladmossornas vidkommande är utgångsåret för de vetenskapliga benämningarna 1801, inte 1753, med undantag för vitmossan. Det var först vid mitten av 1800-talet man ungefär nådde den nivå i klassificeringen av bladmossorna som man uppnått för kärlväxternas vidkommande redan under Linnés tid.
Att mossa, som Chydenius säger, trivs på sur jord och att det därför gäller att sänka jordens surhetsgrad om man vill utrota den är helt korrekt och en för sin tid skarpsynt iakttagelse. Chydenius hade förvärvat kunskaper i kemi under studieåren i Uppsala. Otvivelaktigt var emellertid de metoder för tillförsel av basiska ämnen som Chydenius rekommenderade mycket dyrbara för den dåtida genomsnittsjordbrukaren. Att lägga grankvistar och granbarr på ängen, en av de åtgärder Chydenius märkligt nog anbefaller, var förmodligen billigare men metoden förefaller tveksam, för att inte säga kontraproduktiv i sammanhanget. Som regel brukar granbarr öka markens surhetsgrad, inte sänka den. Det är möjligt att den av Chydenius föreslagna metoden grundade sig på hans erfarenheter i Kuusamo, där jordmånen och berggrunden på vidsträckta områden är alkalisk. Alkaliteten i det vatten som rann till flödesängarna och kärrmarkerna kunde således kompensera surheten hos de förmultnande barren.
Att de syrabildande ämnena skulle kunna förmås avdunsta genom att marken torkas ut är knappast heller riktigt. Vatten kan visserligen fås att avdunsta, men salter som varit upplösta i vattnet stannar kvar i marken. Att dika ut ängar var dessutom i längden snarast negativt för gräsväxten, då gräs trivs i hög markfuktighet.
Att under vissa årstider sätta ängsmarken under vatten i form av så kallade översilningsängar visar sig ha fungerat, kanske framför allt för att marken genom vattnet tillfördes näringsämnen upplösta i vatten och i form av slam, men metoden krävde fördämningar och gick att tillämpa endast på vissa ställen. Metoden, som Chydenius som sagt kände väl från sin barndom, var kostnadskrävande och kom i den västra rikshalvan att tillämpas i viss omfattning vid skånska herrgårdar på 1800-talet, i någon mån också i Norrland.
Den sista av de av Chydenius föreslagna åtgärderna, att ängs- eller foderodlingen integrerades i åkerbruket, tillämpades på 1760-talet i England och faktiskt också i svenska Bergslagen. Ett mera regelrätt växelbruk mellan spannmål och foderväxter var däremot något som hörde den agrara revolutionen till, och som skulle få ökad spridning i Sverige och Finland framför allt under 1800-talet.
De sex tryckta bidragen, Chydenius uppsats inberäknad, kom att få en viss internationell spridning då de översattes till tyska och publicerades i samlingsvolymen Neue Cameralschriften av Daniel Gottfried Schreber i Halle 1765. En ny utgåva av Svar På Frågan Om bästa sättet, at upodla Mosslupna Ängar gavs ut 1773 på den då redan framlidne Lars Salvius tryckeri.
CJG och PI
Litteratur
Gadd, Carl-Johan, Det svenska jordbrukets historia 3. Den agrara revolutionen 1700–1870, Stockholm: Natur och Kultur 2000.
Högberg, Staffan, Kungl. Patriotiska sällskapets historia. Med särskild hänsyn till den gustavianska tidens agrara reformsträvanden, Stockholm 1961.
Juhlin-Dannfelt, Herman, Kungl. Landtbruksakademien 1813–1912 samt svenska landthushållningen under nittonde århundradet, Stockholm 1913.
Lindroth, Sten, Kungl. Vetenskapsakademiens historia 1739–1818, Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien 1967.
Utterström, Gustaf, Jordbrukets arbetare. Levnadsvillkor och arbetsliv på landsbygden från frihetstiden till mitten av 1800-talet, Första delen, Stockholm: Tidens förlag 1957.