Jacob Tengström blev utnämnd till tredje professor i teologi 1790, men frågan om hans avlöning drog ut på tiden i flera år. Han ville avstå från den finska domkyrkoförsamlingen och behålla Pikis, men vilken församling han skulle få i stället förblev oavgjort ända fram till 1795 då han erhöll S:t Marie församling utanför Åbo. Under väntetiden övervägde han allvarligt att söka Närpes pastorat efter doktor Johan Laihiander. Ryktet nådde också Chydenius och han blev så bekymrad att han beslöt sig för att skriva till Tengström om saken och bestämt avråda honom från att göra så. Han sade sig väl känna till skälen för att Tengström övervägde ett dylikt beslut. Han skulle slippa det akademiska grälet och intrigspelet i konsistoriet och i stället få ett stort pastorat med ett stilla, förnöjsamt liv och en synnerligen god och trygg inkomst. I den här församlingen kunde han få skörda kärlek från sina församlingsmedlemmar. Men Tengström borde också beakta den andra sidan av saken. Då tänkte Chydenius inte främst på att det stora pastoratet kunde delas i två eller flera delar, utan på att han var omistlig vid akademin, konsistoriet och ”wårt Finska Zion”, d.v.s. den finska kyrkan. Vad var nämligen akademin, frågade Chydenius, om man tog bort Porthan och Tengström, de två österbottningarna? Vem skulle i så fall lära de unga att tänka redigt och förnuftigt? Vem skulle upptända det viktiga nitet hos prästkandidaterna? Tengström kunde visst hävda att han var överhopad av arbete och att det akademiska arbetet hindrade honom från att sköta sina två församlingar. Men han skulle inte förbise att han som akademisk lärare inte bara skötte två församlingar, utan att han likt solens strålar nådde hela Finland genom sina elevers kärlek och deras entusiasm för sitt ämbete. Då Försynen hade gett honom lärdom, gåvor och administrativ skicklighet, borde han då inte använda dessa i stället för att gräva ner sitt pund i en vrå? Han kunde ju inte undgå förebråelsen inom sig att han övergav studenterna för sin egen bekvämlighets skull. Sedan kastade Chydenius fram en tanke som inte kan ha varit Tengström främmande. Biskop Jacob Gadolin var redan gammal och skulle snart avgå. Om skicklighet och förtjänst betydde något, så kunde han bli utnämnd till tjänsten. Då kunde han som den av Chydenius beundrade pietistiskt påverkade professorn, biskopen och prokanslern för Köpenhamns universitet Erik Pontoppidan vaka över sitt finska Zion från en ännu viktigare post.
Det är tydligt att Chydenius var allvarligt oroad över att Tengström skulle välja fel i den aktuella situationen. Chydenius själv hade ju övervägt att stanna vid akademin, men dragit sig tillbaka till Österbotten, ett val som han antagligen i ljuset av det här brevet ångrade. Han var angelägen om att belysa frågan ur alla aspekter för att få Tengström att inse vidden av det beslut han stod i beråd att fatta. När det gällde det kommande biskopsvalet är det första gången Chydenius direkt utpekar Tengström som den naturliga efterträdaren till Jacob Gadolin, något som Tengström säkert fäste sig vid. Han hade tidigare i olika sammanhang uttalat sin djupa respekt för Chydenius lärdom och omdöme och måste ha stärkts i sin uppfattning att det fanns en möjlighet att han skulle bli vald och att han enligt Chydenius också hade de resurser som ämbetet krävde.
Chydenius avslutar brevet med att framföra önskemål om hur tjänsten i Perho, som varit vakant sedan 1787, skulle skötas, väl medveten om att Tengström kunde påverka frågan i samband med domkapitlets handläggning av ärendet.
GB
Litteratur
Björkstrand, Gustav, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 772, Helsingfors 2012.
Harbsmeier, Eberhard & Hans Raun Iversen, Praktisk teologi, Frederiksberg: ANIS 1995.
Krook, Tor, Anders Chydenius. Samhällsreformator och församlingsherde, Helsingfors: Förbundets för svenskt församlingsarbete i Finland bokförlag 1952.
Nikander, Gabriel, Jacob Tengström som akademisk lärare och biskop intill 1808, Helsingfors 1913.
Pontoppidan, Erich, Collegium pastorale practicum, indeholdende en fornøden Underviisning … for dennem som enten berede sig til … Præste-Embede, eller og leve allerede
deri …, Kjøbenhavn 1757.