Den 2 januari 1790 erhöll Jacob Tengström den kungliga fullmakten på tredje professuren i teologi. Lönefrågan avgjordes slutligt betydligt senare. Tills den var klar fick Tengström behålla Pikis som annexförsamling och fick dessutom den finska domkyrkoförsamlingen. När Chydenius fick höra om utnämningen lyckönskade han Tengström i ett brev daterat den 7 april 1790.
Skyldigheterna bestod enligt Chydenius inte bara i att ge rikets ungdomar kunskap om religionen och de däri uppenbarade sanningarna, utan också i att se till att de antog dem. Det gällde att ge dem en brinnande håg och ett brinnande nit att vidga åhörarnas kännedom om Frälsaren Jesus och den sedelära han representerade. Inom några års förlopp skulle frukterna av hans arbete i så fall spridas åt olika håll i fosterbygden och påverka det andliga livet hos åhörarna där. I det pietistiskt präglade prästideal som Chydenius här gör sig till tolk för kan man se drag av den bild som den danske biskopen Erik Pontoppidan tecknar av en rätt präst i sin kända bok Collegium Pastorale Practicum, som utkom 1757. Det gällde inte bara att ha den rätta kunskapen, man måste också tillägna sig den och med en brinnande håg föra den vidare till sina åhörare. Tengström borde kunna besvara sin Frälsares fråga: ”Älskar du mig?” lika ömt och redbart som Petrus gjorde det i tiden. Chydenius ser dock med förtröstan på Tengströms möjligheter att utföra uppgiften. Han har stort förtroende för hans tänkesätt, visdom och vördnad för ”Guda läran”, d.v.s. teologin. Men Chydenius fann det också viktigt att understryka att Tengströms föreläsningar borde kännetecknas av nit och hjärtats värme för att han skulle kunna göra säkra erövringar i denna anda bland studerandena. Därtill hade han också ansvar för sina två fårahjordar, d.v.s. församlingarna i Pikis och Åbo. De rapporter han hade fått från Tengströms flitiga arbete i Pikis, inte minst i anslutning till konfirmandundervisningen, ingav förtroende. Men framför allt hoppades Chydenius att han i systersonen skulle få en herde som vakade över ”vårt finska Zion”, d.v.s. den finska kyrkan, och som på allvar ägnade sig åt att bygga upp dess förfallna murar. Också här begagnar sig Chydenius av bilder som ofta återkommer inom pietismen.
I senare delen av brevet tar Chydenius upp en fråga som av allt att döma förorsakat en betydande irritation hos honom. Han hade i mars 1790 besökt Åbo och bland annat bevistat en konsert i Musikaliska sällskapet. Jacob Tengström var en av initiativtagarna till sällskapet, fungerade som sällskapets sekreterare och spelade flöjt i orkestern. I samband med resan överlät Chydenius en del av sin notsamling till sällskapet mot en summa på 20 riksdaler. Av allt att döma underhandlade man också om att sällskapet skulle få köpa den återstående delen av den förnämliga notsamling som Chydenius skaffat sig i Gamlakarleby och som av allt att döma inte längre kom till användning. Efter hemkomsten sände Chydenius noterna till Åbo. Tengström vände sig på sällskapets vägnar till Chydenius och ville pruta på det pris som Chydenius begärt. Av allt at döma hänvisade han till att filosofiadjunkten Anders Rörings arvingar hade sålt dennes noter till 10 procent av inköpspriset, medan Chydenius begärt hälften av inköpspriset för sina noter. En tydligt irriterad Chydenius svarade att han inte var beredd att pruta, han hade inget behov av att sälja. Ifall sällskapet inte vill köpa noterna till det pris han begärt måste han väl nöja sig med det de var villiga att betala. Noterna tog han i varje fall inte tillbaka. Hellre kunde man bränna dem. Det är tydligt att affären i alla fall blev av eftersom sällskapet i maj 1790 beslöt att köpa noterna till ett pris av 16 riksdaler, vilket motsvarade ungefär 25 tunnor råg. Den notsamling Chydenius skaffat sig visade enligt professor Otto Andersson att han följde med det kontinentala musiklivets utveckling. Det var fråga om ett synnerligen representativt urval av kammarmusik. Chydenius skarpa reaktion måste antagligen också ses mot bakgrunden av att han sörjde över att den framgångsrika musikaliska verksamhet han satt igång i Gamlakarleby inte fortsatte och att Tengström som själv upplevt dess glansperiod inte föreföll att sätta större värde på det. Brevet avslutas med ömma hälsningar till ”Fru Syster” och ”Anna Hedda”. Här avses antagligen Tengströms systrar Catharina Magdalena och Anna Hedvig, som Tengström tagit hand om efter modern Marias död år 1782.
GB
Litteratur
Andersson, Otto, Musikaliska sällskapet i Åbo 1790–1808, Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland 1940.
Björkstrand, Gustav, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 772, Helsingfors 2012.
Hannikainen, Päivi-Liisa, Pohjanmaan musiikkikulttuuria menneiltä ajoilta: musiikin taitajia ja tukijoita eteläisen Pohjanmaan kirkkomusiikkielämässä 1700-luvun jälkipuoliskolla, Helsinki: Sibelius-Akatemia 2008.
Krook, Tor, Anders Chydenius. Samhällsreformator och församlingsherde, Helsingfors: Förbundets för svenskt församlingsarbete i Finland bokförlag 1952.
Nikander, Gabriel, Jacob Tengström som akademisk lärare och biskop intill 1808, Helsingfors 1913.
Pontoppidan, Erich, Collegium pastorale practicum, indeholdende en fornøden Underviisning … for dennem som enten berede sig til … Præste-Embede, eller og leve allerede deri …, Kjøbenhavn 1757.