Sommaren 1774 ifrågasatte den svenska regeringen Uleåborgs och Gamlakarlebys stapelrätt. Med misstankar om tullförsnillning och smuggling som förevändning riktade Kungl. majt. ett brev till kammar- och kommerskollegium med ett förslag till en ny tillämpning av stapelrätten. En ny stad skulle grundas på Kaskön och denna stad skulle sedan fungera som stapelstad för hela Österbotten. Enligt planen skulle förtullningen av exportvaror från Kristinestad, Vasa, Nykarleby, Jakobstad, Gamlakarleby, Brahestad och Uleåborg i framtiden äga rum i Kaskö. Förslaget motsvarade det som österbottningarna själva hade framfört i början av 1700-talet för att erhålla handelsfrihet. Från officiellt håll hävdade man att det nya förslaget kommit från tullstyrelsen, men österbottningarna misstänkte att det var huvudstadens grosshandlade och dessas intressen som låg bakom det hela. Inga beslut hade fattats och de österbottniska städerna ombads inkomma med utlåtanden.
I Österbotten mottogs förslaget med bestörtning. Också Anders Chydenius reagerade och han valde tidningen Dagligt Allehanda som påverkningskanal. Hans debattinlägg publicerades i tre nummer av tidningen i december 1774. Chydenius vederlägger planen med ekonomisk-geografiska argument: Kaskön ligger helt enkelt på fel ställe för att kunna fungera som gemensam stapelort för hela Österbotten. Segelleden söderut gick av tradition längs den västra kusten av Bottniska viken. Att vika av från leden och segla längs den mera svårnavigerbara östra kusten skulle orsaka många farliga situationer och förlänga restiden.
I sitt inlägg förundrar sig Chydenius över regeringens strävan att ändra på just Gamlakarlebys och Uleåborgs stapelrätt. För tillfället använde Nykarleby, Jakobstad, Brahestad Gamlakarleby och Uleåborg som sina stapelorter. Enligt planen skulle även dessa städer i framtiden anlita Kaskö som förtullningsort.
Chydenius angriper inte Stockholmshandlarna direkt utan anser att förslaget vittnar om tullstyrelsens oförmåga att förstå vad den fria handeln betyder för landets ekonomi. Han ser ingen grund för påståendet om smuggling. Ett mera sannolikt skäl, som Chydenius visserligen inte hänvisar till, var Uleåborgs, Gamlakarlebys, Brahestads, Jakobstads och Nykarlebys betydelse för tjärhandeln. Genom att tvinga förtullningen till Kaskö skulle huvudstaden få bättre kontroll över tjärhandeln. Regeringens förslag gavs just vid den tiden när Uleåborg och Gamlakarleby hade börjat öka sin andel av den direkta tjärexporten på Stockholms bekostnad, även om en stor del av tjäran fortfarande skeppades ut via huvudstaden.
Regeringens försök att koncentrera den österbottniska handeln till Kaskö misslyckades. I och med amerikanska frihetskriget ökade den direkta tjärexporten från Uleåborg och Gamlakarleby och de tullinkomster denna handel genererade snabbt, vilket omintetgjorde grunderna för förslaget. Däremot överlevde tanken att göra Kaskö till centralort för den österbottniska handeln, dock utan monopolrättigheter. Knappt tio år senare började handelsmannen Petter Johan Bladh bygga upp sitt affärsimperium i Kaskö, som 1785 beviljades stapelrätt. Men även Bladhs projekt misslyckades och han försattes i konkurs efter finska kriget.
JO
Litteratur
Alanen, Aulis J., ”Pohjanlahden vapaasta purjehduksesta 1766–1808”, Historiallinen Arkisto 53, 1950.
Historisk statistik för Sverige, del 3. Utrikeshandel 1732–1970. Örebro: Statistiska centralbyrån 1972.
Högberg, Staffan, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet. Stapelvaror i svensk export och import 1738–1808, Stockholm: Bonnier 1969.
Karonen, Petri, Patruunat ja poliitikot. Yritysjohtajat taloudellisina ja poliittisina toimijoina Suomessa 1600–1920, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2004.
Ojala, Jari, Tuhannen purjelaivan kaupunki. Kokkolan purjemerenkulun historia, Kokkola: Keskipohjanmaa-säätiö 1996.
Åström, Sven-Erik, From Tar to Timber. Studies in Northeast European Forest Exploitation and Foreign Trade 1660–1860, Helsinki: Societas Scientiarum Fennica 1988.