Föregående avsnitt: Välment svar, Titelsidan och Imprimatur
Följande avsnitt:
När Riksens Höglofl. Ständers Tjänste-Betänkande vid 1756 års Riksdag utkom, voro månge som undrade, hvarföre Präste-Ämbeten voro därifrån aldeles undantagne, då likväl olikheten uti de principer, som ännu följas vid förslagers uprättande til lediga Präste-Syslor, är så stor och ögonskenlig, som den någonsin varit vid Civile och Militariske Ämbeten, förr än samma Tjänste-Betänkande utkom. Präste Ämbetet är lika vigtigt, ja, vigtigare än mästa delen af alla andra i Riket. Prästerna äro Rikets medlemmar, så väl, som någon annan, och därföre böra njuta lika rättvisa med de öfriga.
Riksens Höglofl. Ständer, voro sannerligen för mycket uplyste, at ej blifva varse så stor olikhet: för ömsinta, at anse den skada för intet betydande, som Fäderneslandet, Församlingen och Religionen härigenom tilfogas, och för ovälduga1, at för några få personers skul lämna saken ohulpen2. Andra orsaker hafva då hindrat, at lägga handen härvid, dem Auctor til den välmenta frågan3 pag 4 anförer4, hvartil flere kunde läggas, jämväl den, at högsta Magten då ej var öfverhopad med så otaliga missnögdas klagomål, öfver liden præjudice5 i Prästa- som i de öfriga Ämbeten.
Auctor til nämde fråga, har därföre gjordt stor tjenst, i det han gifvit Allmänheten tilfälle at skärskåda saken.
Den som skulle påstå, at en viss utstakad och ren lag vid Präste-Syslors besättande ej vore nödig, han påstår med det samma, at alla oordenteligheter, som därvid redan förelupit och än någonsin kunna förelöpa, äro allesammans billiga6. Auctor har därom vackert sagt på de förste sidorne, mycket mera kunde därom sägas; men de inkast borde i synnerhet vederläggas, som häremot pläga göras och ovälduga Allmänheten öfvertygas, at alla de, som söka qvarhålla oordning i detta Stånd, äro, antingen mindre eftertänksamma, eller ock utrustade af den anda, som har contrairt7 interesse med detta Ståndets hufvud-sysla.
Min afsigt är nu icke at gå in uti detta ämne, utan tager det för afgjord sak, at efter Präster äro människor, och de som befordra dem också människor, bägge jämväl undersåtare; så böra de ock bägge handteras såsom människor och med-undersåtare, och följakteligen dem imellan vara någon närmare utstakad lag.
Jag vil allenast först yttra de anmärkningar jag gjordt vid Auctors förslager, och sedan gifva vid handen mina egna, samt underkasta dem båda alla välsintas8 granskning.
Pag. 11 påstår Auctor, at vid befordran til de mindre Präste-Lägenheter9, såsom Adjuncturer10, Collegater11, Sacellanier12, m.f. emedan desse syslor utgöra den lägsta graden, icke tarfvas något nytt Reglemente; utan lämnar Biskop och Consistorium frihet, at efter godtycko, ja, äfven efter det hopp de kunna göra sig om de sökandes värdighet och skickelighet besätta dessa syslor; och inskränker pag. 12 sitt föremål allenast til Pastorater och Missivers13 utfärdande til dem.
Jag finner ingen orsak, hvarföre straxt vid första inträdet til Ämbetet en sådan laglöshet bör tilstädjas14. Hvad följer däraf at de utgöra den lägsta grad? skola de därföre stå under en despotisk magt, at de äro ringa til inkomsten? utgöra icke dessa Ämbeten pluraliteten af Präste-Ståndet? ju ringare de äro, med desto mindre styrka kunna sökanderna påstå sin rätt, och desto ömare af en försigtig Regering handteras.
Här kan Auctors egit raisonnement15 pag. 6.16 lämpas: Biskop och Consistorium böra ju hafva någon grund, hvarföre de befordra den ena för den andra på et sådant förslag. Är den grund begripelig, så kan den ju med ord beskrifvas och med faststälda principer i lag och rätt jämföras, och när annorlunda tilgår, är omdömet egenvilligt17, eller sådant som kränker den rätt, som en Svänsk Man bör äga, och en välgrundad lag honom tillägga kan.
Til sådane syslor anmäla sig gemenligen Nådårs-Präster18, Private Adjuncter19, Philos. Magistri äldre och yngre, Studiosi20 af allehanda omständigheter och åldrar, ofta de, som än äro omyndige: bör, eller kan då intet någon lag stadga, hvilka af dem böra framför andra upföras21? eller bör någon därföre, at han ej förr blifvit befordrad til publik sysla22, det han dock ofta efter billigheten bordt, nu ej eller äga därtil den ringaste rättighet? h. e.23 om en mindre förtjent och skickelig en gång är honom föredragen, så skal man ständigt kunna göra det samma, utan alt ansvar. Är det väl billigt, at en, som nyligen kommit från Scholan, ofta i otid24, endast för det Consistoriales25 säga sig anse honom värdigast, och hafva godt hopp om honom, föredrages för den, som längre tid vinlagt sig med mycken kostnad om skickelighet, och verkeligen äger den samma: som med approbation aflagt et eller flere Specimina vid Academien26: som redan någon tid 2, 5, 8, 10 eller 20 år arbetat i Präste-Syslor, eller med Barna-Information27 tjent det allmänna, fast han ej haft hog, lycka och förmåga at vinna Förmännernas goda hopp om sig, och följakteligen förslag och fullmagt28? Härigenom skulle hända, at den som vid första insteget til Ämbetet blifvit en gång med obillighet androm föredragen29, han skulle ock genom detta första steget vinna rättighet, att sedermera, då tjenste-åren ökas, altid lika obilligt blifva befordrad: och den, som från första steget varit verkeligen lidande, skulle ock framgent blifva, utan all uprättelse. Ja, det vore möjeligt, at den som förskaffat sig skickelighet til de vigtigaste och fördelaktigaste syslor, och som, fast utan fullmagt, den han ej kunnat vinna, tjent Allmänheten med information30, eller Församlingen i Präste-Ämbetet, så väl och så länge, som de, hvilka kommit til största Pastorater, likväl icke, för altsammans, finge njuta den hugnad en gång, at blifva Infimus Collega31, eller Sockne-Medhjelpare32.
Dessa påfölgder äro intet blott inbillade möjeligheter, utan äga så mycket mera den största grad af probabilitet33 som de med flera tydeliga och landtkunniga exempel34 torde kunna bestyrkas.
Den, som på detta sättet blifver lidande, förtjenar, i mitt tycke, at med största ömhet anses; ty när han, all skickelighet och förtjenst oaktadt, ofta omgifven med stort hushåll, nödgas se sig den ena gången efter den andra, utan ansvar förbigången35, så ställes sannerligen hans dygd och försakelse af det timmeliga36 på det allraäfventyrligaste prof, då hunger och nakenhet börja trycka honom. Men däremot, om alla, som redan kommit til verkelig sysla37, ej blifva så noga efter billigheten befordrade, så kan deras lidande på långt när icke jämföras med de förras; ty desse äro mästadels i det tilstånd, at de kunna lefva något när tarfligen38, om icke rätt så beqvämt och yppigt, som de kunde önska.
Därföre håller jag före, at så framt39 all upmuntran til dygd och skickelighet på en gång ej skal slås för hufvudet40, bör vid de ringaste syslors besättande nödvändigt en viss principe antagas.
Pag. 12. föreslår Auctor en indelning på Pastoraterne i 3 lika stora Classer, som sedan tages til grund, hvarefter befordringarna borde ske.
Vid denna delning komma i synnerhet 2:ne omständigheter i consideration41; näml. huruvida den är möjelig? och hvartil den är nyttig?
Här möter först en altför stor svårighet. Classification kan, så mycket jag finner, aldrig på långt när blifva jämn. En altför noga jämkning vore mindre nödig och aldeles omöjelig. Här komme at betraktas 1) inkomsten, 2) beqvämligheten.
Inkomsterna äro 1) tagne på altför olika grund, så at det är mer än svårt at jämföra dem. På ena stället är det en gratial42, på andra en i Lag utsatt rättighet. Tertialen43, som utgör en hufvudsak, är på ena orten ständig, på andra rättar den sig efter årsväxten, och den är ganska oviss. Präste-bolets afkastning svarar somligastädes emot hela öfriga inkomsten: annorstädes är det en utgift at häfda44; at förtiga flere snart45 oräkneliga olikheter. 2) Äro inkomsterna uti samma Pastorat ej alla Decennier lika. Det som för 30, 40 à 50 år var det minsta, kan nu genom population46, folkets idoghet, hemmans-klyfning, friare handel, nya näringar och flere omständigheter vara af de största, och tvärtom. 3) Hvilken skal värdera eller upgifva dem? deras innehafvare äro olika sinte47. Somlige skryta, somlige qvida i otid48. Andra känna ej noga alla fördelar och olägenheter: och dem, som tro sig bäst känna dem, har jag ofta hört disputera om flere 1 000:de daler, ja, ibland halfva summan.
Beqvämligheten gör vidare stor skilnad. Det ena är vidsträckt, med ständiga och besvärliga resor, många kyrkor, 2:ne språk, få präster och en trägen betjäning49, det andra tvärtom. Ena ligger väl til vid kyrka, landsväg och stad, andra äro uppe i ödemarken. Några hafva nödvändig och stor omkostnad och öfverlopp af resande50, andra få knapt se någon främmande året om, med flera väl tusende olikheter. Ho51 kan i så skiljaktiga omständigheter classificera dem? gör det en, så finnas hundrade, som ogilla det.
Därnäst förekommer frågan, hvartil är denna classification nyttig?
Skulle härmed läggas grund til någon rangordning Prästerna imellan, så önskade jag, at de i denna omständighet, utan något sådant reglemente, kunde komma öfverens, efter deras högsta Förmans ord; den som är störst ibland eder, vare allas tjenare52: i synnerhet då de jämföras med hvarandra. Det torde anstå Prästa-Ståndet bäst, at med egit exempel öfvertyga andra, huru stor dårskap rangen är, och at man hos oss, så väl som i andra länder, kan i sällskap bibehålla en billig och christelig ordning, utan at veta af denna inbillade skilnad.
Vore tjenste-sökande därom öfvertygade, at hvar förrättning53 äger väl i sig sitt värde, men hvarken tillägger eller afdrager något för den, som henne förrättar; så tror jag at våra Riksdags-Tidningar54 ej vore, ad tædium usque55, och med så otaliga klagomål öfver præjudicer upfyllte. Hvar och en arbetade då på at blifva hedrad för dygd och kunskap, mindre angelägen om en mager caracter56.
Är afseendet med denna gradation57, at därigenom kunna determinera, hvilken til hvart Pastorat är berättigad at söka, så finner jag icke hvilken därmed är betjent. Om en Pastor vid sitt redan innehafvande Pastorat af 1:sta classen, är nögd at häldre qvarblifva, än för en ringa förmåns skul, med stort hushåll flytta en lång väg, til en främmande ort, där ledigheten58, den han, efter den noga ordningen borde tilträda, yppar sig, mon han därföre skal förlora rättigheten, at vid tilfälle, med tiden, söka et Pastorat i 3:dje classen, då han likväl tjänt lika länge, uti lika ansvarigt ämbete, som de, hvilka varit uti den andra classen, allenast med den skilnad, at han vid Pastoratet af 1:sta classen, haft mindre lön och beqvämlighet, än uti den andra. Härigenom skulle de Präster, som äro stadigare til sinnes59, göra alfvare af sitt ämbetes hufvudsak och finna litet nöje uti ofta flyttningar60, blifva tvungne, at göra dem altför täta, från ena orten och församlingen til den andra: til hvad skada för Församlingarna och huru stort hinder för sig sjelfva, uti sitt ämbetes förande til själars salighet, lämnar jag alla dem at döma, som genom Guds nåd sjelfva användt alla sina krafter til detta stora ändamåls vinnande. När Herden känner fåren, fåren honom och det med förtroende til hvarannan, då är en stor sak vunnen, som genom bårtflyttningar blir til intet.
En Präst, som känner sina Åhörares seder, tanke- och lefnads-sätt, kan, snart sagt, när han vil, genom Guds nåd, gripa dem fatt, och taga dem lika som under armarna; men den som däruti är främmande, arbetar ofta med ovisshet och lika som på höft61: jag må ej nämna, hvad uplysning en Präst, som länge arbetar i Församlingen, får genom privata confessioner62 om en stor del af sina Åhörares tilstånd, ofta dem ovetterligen63. Äger han då nog ärfarenhet, försigtighet och nit, så har han en öpning til deras hjärtan, hvarigenom han kan tränga sig in på dem, och under Guds välsignelse göra stor nytta.
Blifva täta ömsningar64 med et visst slags tvång befordrade, är fara värdt, at man med Präste-Syslor torde hinna snart til så långt missbruk, som vid Civile och Militariske ej sällan skedt, at man allenast har namn, heder, merit och inkomst, men näppeligen65 sett sin ämbetes-ort.
En mindre olägenhet vore det, at Präste-bolen, som utgöra en god del af Rikets jord, vid så täta ömsningar blefve vanhäfdade66.
Den för lärdom, behagelighet och nit, så allmänt kände Cancell. Er. Pontoppidan67 säger i sitt Coll. Past. Practico. pag. 15368. ”Men uden disse eller desslige särdeles omständigheder (näml. af hvilka sjelfva ämbetet hindras) at söge förflyttelse, og rippe fra eet Sted til det andet, efter egen Letsinnighets, Girigheds eller Hofmodigheds drift, det maa endelig väre langt fra Christi Tieners Sind, som maa nöjes med de närvärende ting, saa länge vilkaarerne ikke ere gandske utaalelige.” Pag. 14. föreslår Auctor, at, på det icke allenast mödosamma tjenster, utan ock utmärkt lärdom måtte jämt belönas, så borde deras tjenste-år fördubblas, som äro i stånd at med approbation sjelf præsidera för en Theologisk Disputation, och gör pag. 18 mot sig sjelf det inkast, at en Prästman, som icke har gåfvan, at i Catheder distingvera sig69, kan i lära och lefverne skaffa långt större nytta, än en annan, som är fallen, at vid Disputationer försvara sig. Et inkast, som icke så lätt är förlagt70. Det bästa, som Auctor til sit försvar anfört, tyckes vara, at någon viss tour71 är bättre än aldeles ingen72. Det medgifver ock jag gärna.
Men om jag i följande gitter73 å daga lägga, at disputerande ej bevisar, det Auctor tror därmed bevisas, at, om det än skulle bevisa, tillägger det dock icke efter billigheten den disputerande den förmån, som Auctor tillägger, och at sådant disputerande vore en öppen väg til mycket ondt; så är ju detta förslaget sådant, som hvarken kan eller bör antagas.
Auctors mening är ju, at disputerande är det bästa sättet, hvarmed en kan visa sin utmärkta lärdom, och vinna den oväldugaste approbation74. Dömme härom alla, som veta huru det går til vid Disputations-Acter. Vet man icke många exempel därpå, at en halflärd, kanske olärd, stått i sin catheder med heder, och en grundfast man75 råkat i förlägenhet. Jag vil ej nämna, om argumenters communicerande och tidens utdragande af opponenter, som favorisera mera, än opponera, med flera rätt nedriga grepp, hvarigenom en olärd kan få öknamn af Apollo76. Lät vara, at sådant ej skulle ske, som dock aldrig är at förmoda, då en så vigtig omständighet, som dubbla meriter77, därpå beror. Vid en Disputations Act kommer dock ej allenast an på at förstå sin sak i grund, det jag håller för samma, som grundelig lärdom, utan jämväl at äga en snar finnings-gåfva78 och en talande tunga. Det är ej nog at kunna Logican79, utan det fordras förnämligast, at snart, och i hast kunna applicera Logiska reglorna til det närvarande, och det är ej dess höfva80, som icke är snarfyndig81, i synnerhet om han saknar dagelig öfning. Genom tvetydiga tale-sätt, falska Syllogismer82 m. m. kan en respondens snart råka i förlägenhet och blifva snärd af en illfundig83 opponens, änskönt84 han in realibus85 kan vara den andras Läromästare. Men at vara genomdrifven och utöfvad86, at i hast utreda det en intrigeur ihopspunnit, lärer ej vara en essentiel egenskap af en Lärd Man. Vore sanningen allenast opponentis87 syftemål och han noga sjelfmant toge i akt alla regulas disputandi88, så vore saken riktig nog; men så vida det aldrig står at vänta, så måste han af respondens tvingas därtil: och man har sett, at en snabbmunt och ilslug opponens näppeligen af den qvickaste respondens kan hållas i styr. At vara en käck disputator bevisar således, at en är snarfyndig, väl öfvad at munhuggas och har en snäll89 tunga; men ej at han äger grundelig lärdom. De förra äro dels Naturens gåfvor, dels med öfning förvärfvade egenskaper; men det senare fordrar beläsenhet och djup eftertanka.
Den approbation, Auctor föreslår på disputations-acten, förtjenar ock någon upmärksamhet. Efter dess egen principe bör omdömet om ens skickelighet ej vara egenvilligt. Vid disputations-acten skulle Notarien föra protocoll. At uptekna til pappers det andra munrifvas90, låter aldrig väl göra sig, ej heller kan Protocollistens väldughet undvikas. En eller flere Consistoriales skulle ock vara närvarande, på det Consistorium må inhämta, huruvida det aflagda profvet må gillas. Hafva de då icke tilfälle at judicera91 därom efter godtycko? och blir då icke omdömet egenvilligt?
Men lät vara, at den som præsiderat och vunnit approbation, därigenom utvist sin ägande utmärkta lärdom, så frågas ännu, om det är billigt, at han därföre får räkna dubbla tjenste-år och befordras för andra? Jag svarar, nej.
Dubbla tjenste-år måste grunda sig, antingen på dubbel nytta, som man gjort det almänna, eller på dubbel möda man haft, i anseende til andra i lika syslor, som komma at jämföras med hvarandra. Här sker ingendera. Skulle än disputerande påstås gagna det allmänna, eller fordra dubbelt besvär, så sker det allenast den gången. Hvad är då orsaken, at han alt ständigt, hela sin lifstid, skal få dubbla år, för en gärning han gjort och et besvär han haft, allenast en gång? äger en, som med approbation disputeradt, skickelighet til det ämbete han förestår, så äga alla andra i lika ämbete det samma; äger han skickelighet til en vigtigare sysla, så bör han därtil befordras, då först, när andra, som jämväl äro skickelige och längre tjent, äro förut befordrade; ty skickelighet och mera förtjänst, bör gälla mera, än skickelighet och mindre förtjänst. Äger han åter en så öfverflödig lärdom, den han ej kan allmänheten til nytta använda, vid et Pastorat af ringare inkomst och beqvämlighet, så lärer han eller icke kunna vid det större och beqvämligare. För den stora lärdom, som man bör föreställa sig hos en sådan man, hvarmed han ej gagnar det allmänna, är det allmänna ej heller honom något skyldig.
Men hvartil gagnar at så på guld-vigt väga Prästernas lärdom, det gör dem allenast upblåsta, som bör förelysa androm, med et ödmjukt Christi sinne, och förestå sitt ämbete med Andans kraft, men ej med konstig92 vishet. Angelägnare är, sedan nödig lärdom är supponerad, fråga efter deras ärfarenhet i ämbetet, som ej vinnes med blott läsning, utan et flitigt och samvets-ömt ämbetes förande. I vår tid, då lärdoms-vägen är på mångt sätt lättad, kan en 16 à 20 års yngling, præsidera med långt större heder, än en 60, 70 års hedersman, som i 30, 40 år, med sorgfällighet skött själar, både i allmänna predikningar och enskildta tilfällen. Af hvilkendera väntar du större upbyggelse? sätt dig sjelf i det tilstånd, som du, tör hända, kan råka uti, at du behöfver en rådgifvare och ledare, hvilkendera önskade du då hafva til din Pastor? Lärdom fordras nödvändigt af en rätt Präst; men nit och ärfarenhet än mer.
Utom alt detta är et sådant certerande93 vid disputations-acter, Prästerna imellan, en öppen och retande94 väg til mycket ondt. Ho ser icke med hvad häftighet den ena sökanden skulle här angripa den andra? en ovän finge här tilfälle, at uppenbart utblåsa sin galla95. Huru mången värdig Prästman blefve icke här af en näsvis yngling begabbad? och hvad frö vore det icke til en outsläckelig vedervilja96? här skulle då icke disputeras exercitii gratia97, utan om stora Pastorater. Tänk med hvad alfvare? Den värda Professor Haartmans hårda antastande98 förtjenar i detta afseende allas upmärksamhet. Aldravärst vore, at våra dyra Theologiska sanningar blefve på det skändeligaste missfirmade99, när de blefve ämnen til så passionerta trätor. Några rädda idioter skulle väl härigenom någon tid lämnas efter, och alla dumdristiga, mäst ynglingar, trampa de gamla under sig; men efter några år skulle här göras lika så liten urskilning, som vid de vanliga Academiska honores100. Äro uti Präste-Ståndet många okunniga, så står det på intet annat sätt at förekommas, än när Biskopar och Consistoriales äro samvetsöme vid examina och approbationer, och händer ej utan åtskilnad lägges på skickeliga och oskickeliga, dygdiga och uppenbart vanartiga, liderliga, jag tör ej säga, half-fånota101.
Sedan jag nu i upriktigaste välmening gjort dessa anmärkningar vid Auctors gifna förslager, i afsigt på deras förbättrande, men ingalunda improberande102 af hans hufvud-principe, vil jag ock sjelf efter lofven103 lämna til allmänheten mina projecter104, dem jag flere år gått hafvande med105: med tilhjelp af Auctors fråga har jag nu ändteligen fått dem framkläckta. Äro de missfödingar106, så undrar jag ej därpå, förtryter ej heller om de blifva mönstrade107, utan fast hällre beder, at de, som äga nog ömhet och eftertanka, ville så omskapa dem, at ändamålet, som är rättvisa, ordning och billighet bland Prästerna, nytta i våra Församlingar, och för alt Guds Namns Ära måtte vinnas.
Förtjenst och Skickelighet lära med allmänt bifall vara de grunder, efter hvilka alla Ämbetsmäns befordran bör ske, då förtjenst och ärfarenhet tagas för oåtskiljeliga. Uti Prästa-Ämbeten finnas ock inga andra.
All den oreda, som förelupit med förslager och befordringar uti Prästa-Ämbetet, härstammar däraf, at förtjenst vid en del syslor ej haft visst och i lag grundat förhållande emot förtjenst vid andra syslor och omständigheter. Det har vid ena tilfället blifvit ansett för bevis af skicklighet, som vid et annat ej kunnat anses därföre. I synnerhet har förtjenst med mindre skickelighet och större skickelighet med mindre eller ingen förtjenst, aldrig haft et determineradt värde emot hvarandra, utan varit underkastade arbitrela108 omdömen vid hvar speciel casus109. När dessa omständigheter blifva genom en billig lag utstakade; så är det närmaste ändamålet, billighet och likhet uti förslagers uprättande och tjensters besättande, vunnit.
Ämbeten fordra hos deras förvaltare någon naturlig stadga110, om de skola tilbörligen bestridas, hvilken aldrig hos barn eller ynglingar kan supponeras, därföre torde vara nödigt, innan något afseende hafves på någon skickelighet, at fastställa en viss ålder, under hvilken ingen finge anmäla sig til ämbeten, rättad efter den vigt, som hvardera med sig förer, hvartil redan i förra stadgar gifves full anledning. Således bör ingen under 21 år få söka ordination111, 25 Sacellanie, eller ringare Scholæ-Sysla, och under 30, Professioner112, Adjuncturer och Lectorater vid Academier och Gymnasier, Pastorater i Städer och på landet, Rectorater, Conrectorater113 och Lectorater vid Scholor.
Därnäst kommer i öfvervägande en viss grad af skicklighet, som är nödig til hvarje syslas förvaltning, den samma kan ej, utan genom skickelighets-prof å daga läggas. Til Academiska och Gymnasiæ-Syslor kunna Disputationer proprio Præsidio114 vara tjenliga.
Därföre kunna til Professioner, Lectorater, Adjuncturer och Docenturer vid Academier och Gymnasier inga andra anses skickeliga, än den, som vid Academien försvarat en Disputation proprio Præsidio i den Facultet han söker befordran. Rådeligt torde dock vara, at det i Theologien skedde under Biskopens eller Decani Facultatis115 öfver-inseende.
Men til de öfriga syslor torde examina vara tjenligast. De, som därföre tänka sig til dem, böra förut hafva undergått vederbörlig examen, innan de få sig til någon ledighet anmäla. Man kunde tro, at approbation vore mera opartisk, och fri för sådana passioner, som ej annat kunna än befaras hos människor, då det vore helt obekant, til hvad ledighet examinandus116 med tiden kan anmäla sig: för samma orsak borde ock ingen få söka den ledighet som existerat, förr än han var approberad. Consistorium borde i denna afsigt per literas circulares117 och med intimation118 utsätta 2, à 3 terminer119 om året til sådana examina, hvartil hvar och en som behagar bör admitteras120. De borde ske ej med flere, än 2 à 3 i sänder och altid för öpna dörar, på det auditores121 måtte njuta rättighet, at hos sig sjelfva tro approbation vara förtjent eller intet. Vid så vigtig sak, som pröfvar, hvilka med nytta kunna tjena Guds Församling, bör ju all lekamlig vinning anses för skarn122. Biskopar och Consistoriales hafva rikeligen sin utkomst med sin lön; ty borde detta examen ske gratis, ex Sacro Officio123. Efter slutit förhör bör straxt et kårt betyg lämnas antingen med appro- eller improbation, utan ringaste beröm, eller limitation124. Ej flere än 2:ne approbations-formulairer125 böra vara, af hvilka, om examinandus förtjent det sämre, säges han vara gillad i Präste-Examen; men anses han värd det bättre, är han gillad i examine Pastorali126. Vore examinatus127 missnögd, finge han lösa ut af Notarien examens-protocollet och söka Kongl. Decision128, eller ock för allom visa den sig förmenta skedda oförrätt.
Til Pastorater, Scholæ-Beställningar129, Krigs-Präster och alla de syslor, som dubbla meriter åtfölja, borde ingen få anmäla sig, utan at alligera130 Consistorii betyg, det han i Pastoral-Examen är approberad.
Jag yrkar med flit på Scholæ-Betjenters examen; ty man vet, at ehuru vigtig Barna-Information är, så har dock ofta händt, at Lärare vid våra Scholor, som ej antagit ordines131, eller gradum Magisterii132 från Pædagog133 och infimus Collega tjent sig up til Lectorer, Rectorer och Conrectorer, utan at man en gång uti något examen, frågat efter deras Studier, Christendoms-Kunskap och Religions-Bekännelse, lika som Studier och Religion ej fordrades af Barna-Lärare. Monn ock detta kan räknas för en orsak til våra Scholors närvarande släta134 tilstånd? Är Barna-Upfostran så angelägen, som man allmänt tror, så böra Förmännerna mera, än vid något annat tilfälle se til, at den må anförtros i skickeligt, dygdigt och Gudfruktigt folks händer. Det är därföre högst billigt, at därtil inga andra antagas, än de, som i examen förtjent den så kallade föreslagna Pastoral-Approbation135, hälst Scholæ-Betjenter136 njuta förmon af dubbla meriter. Äfven så borde ingen til någon Präste-Lägenhet, af hvad namn som hälst, få anmäla sig, eller begära ordines137, om han ej bifogar approbations-attest i Präste-Examen. Iakttages ej denna försigtighet, måste nödvändigt hända, at de få missive til Präste-Syslor, jämväl Församlingens kallelse och följakteligen fullmagt, hvilkas insigt Consistorium ej kändt och aldrig med godt samvete Präst-viga kunnat, så framt de ej redan ägt laglig kallelse och fullmagt.
Sedan nu hvar och en sökande således förvärfvat sig rättighet at få competera138 ämbeten, kommer här at skärskådas, hvilken af dem, framför andra, bör äga företräde.
Mig tycker, at detta lämpeligast och redigast kan determineras, om alt det, som bör tjena någon til fördel vid förslagers upsättande och tjensters förgifvande139, det må då vara förtjenst, eller skickelighet, räknas til et visst antal af år; ty jag finner ingen möjelighet, at utstaka en regelbunden anciennité140, där så skickelighet, som förtjenst samfält, uti särskilta förhållanden, i anseende til hvarandra, skal utgöra grunden, så framt de ej komma under et beräknings-sätt, och skickelighet äfven mätes med en viss tid, som med tjenste-tid kan jämföras.
Huru högt dessa år vid hvarje omständighet böra räknas, kommer an på Lagstiftande Magtens godtfinnande. Jag utsätter nu allenast något förslags-vis. Åren kunna på vissa ställen ökas och minskas, utan at contradicera141 mig.
De Studerande, som inga lärdoms-prof med disputerande vid Academierna aflagt, kunna icke räkna några år; men böra dock befordras, i anseende til hvarannan, efter åldren af de betyg, de på sin approbation uti examen upvisa.
Den, som försvarat en Disputation i hvad Facultet som hälst, bör därföre få räkna 1 år. Stipendiariernas disputationer, pro Stipendio142 dock undantagne. Det så kallade Candidat-Examen i Philosophien räknas för 2: Gradual-Disputation för 1, och således hela cursus Philosophicus för 4 år. Skulle någon undergå examen Doctorale143 i Theologien och blifva förklarad för Theologiæ Licentiat, borde honom därföre räknas 6, 8 eller 12 år. Den, som efter fulländad cursus Philosoph. responderar för en Theologisk Disp. får därföre 1; men den som proprio Præsidio disputerar i Philosophien 2 år, och det, för hvarje gång det skedt, dock alt förståendes vid våra 3 inländska Academier144, sker det vid utlänska, räknas det icke.
Professores, Adjuncti Facultatum145 och Docentes vid Academierna, räkna 1 tjenste-år til 2, med det noga förbehåll, at de bägge terminerna om året hålla verkeliga lectioner, annars, för det de allenast upbära lönen, räknas aldeles intet. Alla Gymnasiæ- och Scholæ-Lärare äfven så. Samma förmon tyckas förtjena de Kongl. Hof-Predikanter och deras Excell. H:rar Riksens Råds Hus-Präster146, som ständig tjenst göra. Krigs-Präster, den tid de äro commenderade, Präster, som följa Ministrar och Ambassader utom Riket, så länge de äro verkeligen tjenstgörande: Präster på Ost-Indiska eller andra Skepp, så länge de äro under resan: Sacellani vid Dom-Kyrkorna och i Stockholm: Notarii Ord. Consistorium147 och alla de, som vunnit eller kunna vinna samma consideration148 genom Kongl. Förordningar.
Enkla tjenste-år räkna alla andra, såsom Pastores, vare Præpositi149 eller ej: Sacellani om de äro v. Pastores150 eller ej: Krigs-Präster, då de ej äro commenderade: Kongl. Hof-Predikanter, som ej göra ständig tjenst vid Kongl. Hofvet: Ministerii och privati Adjuncti151, Bruks-Präster, Ridderskapet och Adelens Hus-Präster, Nådårs-Predikanter och alla de som äro ordinerade, så framt de ej aldeles afhålla sig från Prästerliga syslor och ej försaka under den tid de äro syslolöse, at förrätta sitt ämbete i den Församling, som Consistorium sådant befaller, för det arfvode, hvarvid de kunna hafva tarflig utkomst, med sitt hushåll; i vidrig händelse152 äro de värde at aldeles mista ämbetet.
Skulle någon förestå flere ämbeten eller syslor tillika, så bör han få räkna dubbla år; men om sådana Präster, som ej ständigt äro syslosatte, som extr. ord. Kongl. Hof-Predikanter, Krigs- Bruks- och Hus-Präster med flera, under sin ledighet förrätta en sysla, som räknar allenast enkla år, få de heller ej räkna dubbla; men förestå de med Consistorii minne sådana syslor, som dubbla år medfölja, kan dem ej heller betagas at räkna dem dubbla; men aldrig däröfver.
De, som efter föreskrefne ordning, kunna af sökanderna räkna de flästa år, böra af Consistorio på Förslag upföras, och där syslan utan förslag förgifves, bör det ske til den sökande, som hafver de flästa år, utan alt afseende på något annat, allenast han med aflagt prof, som förr är sagt, sin competence legitimerat153.
Contracts-Probst154 bör den blifva, som Pluraliteten i Contractet, af Pastores, Capellaner, Ministerii155, Adjuncter och Scholæ-Betjenter därtil begära. Til Probst öfver egen Församling må ingen annan nämnas, än äldsta Pastor i Contractet.
Alla syslor böra stå lediga til det minsta 3 månader, och förslaget upsättas sist efter 4 månaders ledighet.
Syslor utan förslag böra väl efter 3 månaders förlopp besättas, men fullmagt ej utfalla, förrän efter 6 månader, på det den, som tror sig vara för nära skedt156, finge sig öfver utslaget hos Kongl. Majestät besvära. Därföre, så snart förslaget är upsatt, eller resolution fallit om syslans besättande, bör första helgedag, med et visst formulaire intimeras157, at den eller de vid den syslans besättande kommit i åtanka, och huru många år de hvardera tälja kunna158.
Tages detta alt noga i akt, lärer förmodeligen alla missnöjen och besvär öfver egenvillighet vid förslagers upsättande och tjensters förgifvande förekommas; men, som förfarenheten vitnar, at vid sjelfva Präste-Valen, så många oredor öfveralt dageligen förelöpa, högsta magten ej heller genom de varsammaste författningar varit i stånd at häfva eller minska dem, anser jag nödvändigt för hvar rätt Christen, at vara omtänkt på något annat lättare och enfaldigare välgnings-sätt, som vore i Guds ord mera grundadt, fritt från alt missbruk och ej skulle lända til så skamligt Guds Namns försmädande, genom partier159 och egennyttiga afsigter, som det nu brukeliga.
Den för lärdom, stor tankegåfva och nit för Guds Namns ära i Svenska hjertan odödeliga, Sal. Doct. och Biskopen And. Rydelius, har redan i sin tid med alfvare tänkt på detta ämne och i et memorial, som efter hans död blef vid 1738 års Riksdag hos Riksens Ständer inlämnat160, däröfver yttrat sin mening: at intet oväldugare och bättre välgningssätt vore vid Präste-Syslors besättande, än lottkastning, hvarigenom alla intriger, så långt som i mänskligheten är möjeligt, säkrast kunde undvikas, och lägger äfven om Regale Gäld161 detta til: ”Jag kan för min del icke se, at Hans Kongl. Maj:ts myndighet, genom lottkastning skulle lida någon förminskning, i någon måtto, såsom somlige utan grund häremot föregifva, utan fast mera på det kraftigaste härigenom bestyrkes. Ty är det icke Hans aldrahögsta och ädlaste Regale vid Församlingens utvärtes styrelse, at med Kongl. Auctoritet inrätta och vid magt hålla den ordning, som aldramäst befrämjar Guds Ära och Församlingens nytta, samt fogeligast afböjer hvad däremot strider.”162 Hvarföre har det val-sätt, som Apostlarna, hvilka hade en synnerlig Guds Andas ingifvelse, utsågo och auctoriserade, längesedan hos oss blifvit casseradt163? mon dem fattades förstånd at de ej kunde, eller lust at de ej ville välja så opartiskt, som våra Församlingar? eller mon de ansågo saken så vigtig, at de höllo tilbaka sitt omdöme? skole vi tro at deras valsätt är oss förgäfves uppenbarat? och mon det ej är så påliteligt, som det nu brukeliga? mot hvilken Artikel i vår Religion skulle det strida? eller hvars samvetsöma frihet skulle det kränka, om uti valförrättarens, församlingens och de föreslagnas närvaro, efter en offenteligen förrättad innerlig bön til Gud, en menlös164 lottkastning skedde.
Åhörarena skulle väl tyckas därigenom förlora sin val-rättighet; men då de hade frihet, at af 3 föreslagne utmönstra den de om något anstöteligt i lära och lefverne kunde lagligen öfvertyga, torde de, som ej vela bruka intriger, hvarken vara så angelägna om valet, eller förlora något därigenom, när de såge den öfverlämnad, intet i någon människas, utan i sjelfva sin Öfver-Herdes Jesu hand, som ofelbart burit och bär en långt ömare vård, om deras sanna själa-välfärd, än någon annan, eller ock de sjelfve någonsin kunna.
Tvänne inkast föreställer jag mig häremot i synnerhet göras; näml. at et förnuftigt val måste vara bättre än et blindt, och at därvid åtskilliga missbruk och underslef165 skulle förelöpa166. Hvad det senare angår, så förtienar det ej vidare vederläggning, än at hvar eftertänksam lätteligen finner, at när lottning sker med tilräckelig försigtighet och i vederbörandes närvaro, så kan i mänskligheten näppeligen något sätt upfinnas mera fritt för underslef. Hvad man, om Herenhutiska Emissariers väljande med lott167, plägar anföra, är ej inkast emot sjelfva lottningen, utan bevisar allenast, at den egenvilligt blifvit missbrukad, i brist af noga tilsyn.
Beträffande åter det förra, så frågas, hvilka äro de förnuftiga val? ingalunda altid de, som genom pluraliteten afgöras; ty at pluraliteten är både til förstånd och vilja fördärfvad, vitnar både sundt förnuft och uppenbarelsen, och följakteligen hvarken kan eller vil välja förnuftigt. Den, som det ej känner, har ingen tilräckelig ärfarenhet. Äro icke de fläste kötsligen och oandeligen sinnade, som är en fiendskap emot Gud? Bästa Lärare äro oförnekeligen de, som stå i närmaste förening med Honom, huru är då möjeligt, at de välja dem. Öfverväga min Läsare, hvad följer af Frälsarens ord Lucæ 6:26. Ve Eder, då alla människor låfva Eder168, (alla måste väl här vara det samma som många) är det så mycket169, at den som pluraliteten valdt, är den bästa? och det valet är förnuftigt? Voren I af verlden, så älskade verlden det hennes vore; men efter I icke ären af verlden, därföre hatar verlden Eder, Joh. 15:19170. Knapt skulle pluraliteten tilfallit Apostlarna den tiden. Lottandet, vore heller ej at lämna saken under en blind lycka; ty vi hafve et osvikeligt löfte, Ordspr. 16:33. at lotten faller hvart Herren vil171. Saul valdes med lott til Konung 1. Sam. 10:20172. och David trodde sig icke förlora något af sina Kongliga rättigheter, då han med lott skiftade Prästernas beställning173: 1 Chron. 24:5174.
Då Högstsalig Konung Friedrich175, skulle af de föreslagne nitiske, Gudfruktige och af Honom därföre väl kände män, Kyrkoherdarne Bold176 och Tolstadius177, til St. Jacobs Församling i Stockholm, utnämna en Själa-Herde, och Sjelf, i anseende därtil, at Han rätt högt älskade dem bägge, stannade i tvikan178, hvilkendera Han med Sitt val skulle falla uppå, beslöt, at med lott afgöra saken, och långt ifrån at tro, Sig därigenom hafva förlorat det aldraminsta af Sin Konungsliga rätt, sade, då lotten föll på Tolstadius, helt nögd: Nu se Vi, at Gud Sjelf hafver kallat honom: han skal ock hafvat. Jag frågar med skäl: mon någon Präste-Sysla af en Regent kunnat oväldugare och med bättre samvete bårtgifvas, än denna? mon någon Församling med mera trygghet kunnat, såsom af Guds hand, emottaga sin Lärare? eller mon någon kunnat vara vissare om sin kallelses riktighet, än den således tilsatte Läraren?
Skulle någon genom lottningen, på något synnerligt sätt blifva lidande; vore förmodeligen billigt, at den, som lotten 3 gånger vid enahanda sysla gått förbi, blefve af Consistorio ensam på förslag upförd, då han bland de sökande vore den äldsta.
Föregående avsnitt: Välment svar, Titelsidan och Imprimatur
Följande avsnitt:
Platser: Greifswald Köpenhamn Lund Stockholm Åbo
Personer: Båld (Bold), Anders Fredrik I Gadolin, Jacob Haartman, Jakob Pontoppidan, Erik Rydelius, Andreas Tolstadius, Erik
Bibelställen: GT 1 Krön 24:5 GT 1 Sam 10:20 GT 1 Sam 10:21 GT Ords 16:33 NT Joh 15:19 NT Luk 6:26 NT Matt 20:26
Teman: