Föregående avsnitt: Utkast till katekespredikningar, Åttonde predikan
Följande avsnitt: Utkast till katekespredikningar, Tionde predikan
Nionde predikan.
Ingången.
§. 1. Vår dyre Frälsare Jesus är egenteligen den, som genom sin lydnad och lidande förvärfvat oss räddning och salighet. Han och ingen annan. Han lärer oss såsom Prophete, huru vi skole komma til försoningens delaktighet. Han anammar och beskyddar oss som Konung.
§. 2. Men såsom han sjelf förrättat sit försonings Ämbete i egen person, så nyttjar han den Heliga Anda at förvalta de öfriga; han for därföre med sin synliga närvarelse ifrån sina trogne, med viss försäkran om den Heliga Andas sändande, som på hans vägnar skulle lära och leda dem i all sanning.
§. 3. Detta den Heliga Andas ledande måste således af oss kännas, emottagas och ärfaras.
§. 4. Den Helige Andas nådevärkningar äro förnämligast fem. 1:o Kallelsen. 2:o Uplysningen, 3:o Nya födelsen. 4:o Rättfärdiggörelsen, 5:o Helgelsen. Hvardera bör särskilt förklaras. Nu först om kallelsen.265
Texten, Tredje Artikeln.
Föreställning.
Om Kallelsens Nåd, hvarvid vi vilje visa 1:o dess nödvändighet, 2:o förklara dess beskaffenhet, 3:o huru den samma bör emottagas.
I. Delen.
§. 5. Nödvändigheten bevises 1:o af Doct. Lutheri ord i förklaringen: Jag tror at jag icke af mit egit1 &c. Här vises at ändamålet af vår vandel är at genom trona komma til Jesum och blifva salig genom honom. Men dertil kunne vi icke komma af oss sjelfve.
§. 6. Det bevises vidare af vår stora blindhet i alla andeliga mål. 1 Cor. 2:14. En blind kan aldrig följa vägen, om han ej hörer någons röst, som vandrar för honom, och därmed leder honom eller ock tager honom vid handen. Detta lämpas på syndaren.
§. 7. Äfven af vår viljas djupa förderf. Jer. 17:9. Rom. 7:23,24.
§. 8. Deraf gifves förmaning til syndare, at ej i sin kötsliga säkerhet stoppa öron och hjerta til, utan häldre med bekymmer lysna til om de icke höra Jesu och hans Andas kallande röst i det lästa eller predikade ordet.
II. Delen.
§. 9. Beskrifves kallelsen i gemen af åtskilliga den heliga Skrifts talesätt, och i anledning af dem definieras.266
§. 10. Förklarar huru ordet kalla tages i tveggehanda bemärkelse, neml. inskränktare, så at därmed allenast beteknas Guds bemödande, eller vidsträktare, då det äfven innefattar sjelfva anammandet af kallelsen, såsom Rom. 8:30. hvilket förklaras.
§. 11. Visar huru den samma är 1:o medelbarlig, fast den stundom sker på et besynnerligt sätt och vid aldeles oväntade tilfällen. Ap. G. 9:3. &c.
§. 12. 2:o Alfvarlig.
§. 13. 3:o Ganska kraftig.
§. 14. 4:o Allmännelig, hvilket alt utföres. Predikan 3:dje §. §. 6. 7.2
III. Delen.
§. 15. Så kraftig och alfvarlig som denna kallelsen är, så värkar den dock icke genom något allmakts tvång, utan ankommer det därpå huru den emottages. Matth. 22:14. Luc. 14:18,24.
§. 16. Därtil hörer 1:o at vi icke fly för de tilfällen då vi varda bjudne, och gömme oss för bjudaren. Ps. 58:6. Jer. 17:23. Hes. 12:2. utan infinne oss där Guds ord predikas. Ap. G. 10:33. och ransake sjelfve i Skrifterna. Joh. 5:39. Ap. G. 17:11.
§. 17. 2:o At vi låne våra öron och eftertanka, icke som Stephani Åhörare. Ap. G. 7:57. utan som Lydia Cap. 16:14.267
§. 18. 3:o Betrakta den i vårt hjerta. Luc. 2:19. Cap. 11:28.
§. 19. 4:o Lyda kallelsen til uplysning i förståndet. 1 Thes. 2:13. och en san omvändelse i viljan. Eph. 4:1,2,3,4.
Tillämpning.
§. 20. Föreställer en fråga på åhörarenas samvete inför Gud, om de blifvit kallade eller icke? den de måste besvara med ja.
§. 21. Anställer en pröfning huru de anammat den samma och granskas efter åhörarens olika tilstånd.
§. 22. Visar äfventyret för säkre, förmanar upväkte at låta nåden leda sig, och upmuntrar de trogne at se på sin kallelse. 1 Cor. 1:26. 2 Pet. 1:10,11.
