Föregående avsnitt: Utflyttning, § 7
Följande avsnitt: Utflyttning, § 9
§. 8.
Twånget har i alla tider warit för Samhällen skadeligit: Är det långwarigt, gör det menigheten nödwändigt ledsen wid1 sit lefnads-sätt, och Fädernesland; Thyringska Adelen handterade illa sina bönder: Dem beröfwades deras frihet, at få sjelfwa wälja sig Kyrkoherdar, och påtrugades sådana, som intet annat wiste tala om, än Mässor och Skärs-elden: De fördes och i trängsel om sit uppehälle; derföre reste sig menigheten under Thomæ Munzeri anförande2 år 1525: och saken brast ut til uppenbart krig hwarest öfwer 50 000 bönder stupade, och de öfriga lades ånyo under oket, men hwad sådant wärckat hemligen på utflyttningar, hafwa Scribenterna ej så noga kunnat märcka.
När Florentinerna fordom hade bemägtigat sig Pisanerne3, togo de et förwänt steg4 at förwissa sig om deras undergifwenhet. All Handel och fria Konster blefwo hos dem förbudna, i mening at sätta dem i mörker, träldomens yppersta Gynnarinna. Men Pisanerna blefwo genom detta twång brackta til affall5, och fäcktade tappert för sin frihet, innan de kunde kufwas. Detta war et sätt at bringa folck i slafweri genom mörcker, som wäl aldrig slår felt, men det bör då gå lindrigare wägar, så det intet märckes.27
Konung Gotfred6 i Dannemarck tänckte utan twifwel öka styrckan af sit rike genom twång, då Frisländarena plågades genom odrägelig skatt, och bespåttades genom sjelfwa Lagarna, ty somliga berätta at de måste i stället för prydnader bära widje-klafwar7 om sina halsar: ingen lydsnade til deras klagan; ej frugtade heller någon deras hot. Härigenom bracktes ändteligen de förtryckta at täncka på wapn, och fördrefwo således Danska besättningarna.
De näst gränsande folckslag som denna tiden sutto i frihet och wälmåga, blefwo Danska Kronan för detta twång oändeligen förbundna8; Ty snille, dygd och arbetsamhet söka altid up de ställen der de belönas, och måste derföre öfwergifwa en olycklig Fosterbygd.
Mig faller ännu et annat in om Danmark: huru stort hade icke detta Riket warit, om intet dess Krona genom twång brackt hela Länder til desertion9? I unions-tiden utmärglades wårt kära Fädernesland af Danska regenter, och när Christiern den II:dra10 trodde sig hafwa druckit upp hwar droppa Adligt blod utur Swenska hjertan11, kom han snart i erfarenhet, huru twång och slafweri öfwer en uplyst Nation aldrig befästa et regemente, ty skal det någonsin gå an, bör mörcker nödwändigt gå förut, och måste det ändock införas så småningom, at Nation intet märcker afsikten derunder. Christiern blef då först warse Kunga-magten endast bestå i myckenheten af dem som wil28ja lyda: Och när den saknas, sig wara lika med Torparen och Tiggaren.
Sluga grannar weta altid göra sig nytta utaf andras twång; Ty ingen ting i werlden är så i stånd at på en kort tid bemanna et folck som friheten. Et frugtsamt folck får låf at anwända en tredje-del af sin tjenst på barn som ännu intet annat göra än förtära, men friheten förwärfwar folck, som äro i sit bästa at göra gagn. Råder twånget ibland et frugtsamt folck kunna de aldrig nog beklagas. De lägga millioners förlager12 årligen neder på sina barn, men en farlig granne, skär det up13 med hundrade proCent.
Alla hastigt tilwäxande magters exempel är härtil et handgripeligit bewis. Preusen som i början af detta Seculo war så litet betydande, har på detta sätt innom en kort tid wuxit up til en förundran och skräck för hela Europa. Dess Regenter hafwa fölgt Romuli exempel14, gjordt sit Rike til en Fristad för alla flyktingar, bland hwilka de Saltsburgiska intet woro de minst betydande. Konungen bygde up hus för främlingar, understödde andra med förlager at bygga med. Han oroade intet gerna någon för samwets och religions-mål, han lemnade alla burskap med upräkta händer, och någras lycka skockade en otrolig mängd dit. Lagarna fingo eftertryck, och det arbetades intet förgäfwes på rättegångars förkortande, at en och hwar med29 minsta tids och penninge-spilla skulle få njuta sin rätt.
En samling af många slags folck, bland hwilka en stor del hwarken af samwet eller religion hålles innom skranckorna, plägar anses omöjeligit, at göra til nyttiga Medborgare; men han har wist at det är intet dygden allena som kan göra en människa Laglydig, utan at Lagarna och deras handhafwande böra åstad bringa en Politisk dygd.
