Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar över andra huvudstycket: Tredje katekespredikan

Tredje katekespredikan, § 9

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 9.

Men vi komme nu til det tredje den Helga Andas nådeverk i menniskan, nemligen Nya Födelsen, som åter är et den stora Gudens och i synnerhet den Helga Andas Nådeverk uti vår själ, hvarigenom det förlorade andeliga lifvet å nyo hos oss uprättas. At kunna gifva eder om denna vigtiga sak et redigt begrep, vil jag först förklara nya födelsen såsom den af Gud verkas på syndarens hjerta, och sedan visa hvad särskilta förändringar den åstadkommer hos oss. *) Ordet nya födelse hafver ibland oss en flera-faldig bemärkelse. Stundom och oftast hos de äldre beteknas därmed döpelsen eller den nåd, som barnen gifves då de genom detta Sacrament träda i förbund med Gud. Stundom tages det annars i en vidsträkt bemärkelse, så at det innebegriper uti107 sig både uplysningen, tron och helgelsen, men egenteligen eller uti en inskränktare mening, hörer därtil allenast sjelfva det andeliga lifvets återställande, såsom det äfven här tages af oss. At födas på nytt är at återfå et förlorat lif. Sjelfva sakens natur visar, at här icke kan talas om något lekamligit, utan om et andeligit lif. Nu är lifvet en förmåga at göra och verka något. Det andeliga lifvet är således en förmögenhet, at verka det som godt och Gudi behageligit är. En sådan förmåga ägde menniskan för syndafallet och således äfven et andeligit lif, men at den är beklageligen aldeles förlorad, derom vitnar så väl uppenbarelsen, som en dagelig ärfarenhet, hvilket skriften kallar en död, eller at vara död uti syndene, eller lefvande död. När nu denna döden, eller andeliga oförmögenheten borttages och en ny kraft skänkes at verka det goda, kallas det en ny födelse. Nödvändigheten af denna förändring visar oss så väl sjelfva sakens natur, som ock altför många språk af uppenbarelsen.1 Den usla belägenhet hvilken menniskan naturligt vis är stadd uti, öfvertygar oss nogsamt härom. Genom syndafallet har hos oss upkommit en oförmögenhet til alt godt och en benägenhet til alt ondt. Där finnes hvarken vilja eller förmåga at göra det Gud vill eller hvad hans heliga lag fordrar af oss, emedan Apostelen Paulus säger, at menniskorna i detta til108ståndet äro icke allenast förmörkade til förståndet, utan ock bortkomne ifrån thet lif som af Gudi är, Eph. 4:18. Och han kallar dem döde genom öfverträdelser och synder, Cap. 2:1. och åter på et annat ställe, döde i syndene, Col. 2:13. hvilken död Konung David så beskrifver at the äro alle afvekne och allesammans odogse,2 så at thet är ingen som väl gör, ja icke en, Ps. 14:3. Skal nu en död menniska blifva verkande, så måste hon nödvändigt få lif, annars väntas något förgäfves af henne. Här måste således en ny födelse, et lifgifvande gå förut. Denna nödvändigheten förestälte vår dyra Frälsare på det eftertryckeligaste för Nicodemus som i denna angelägna sak kom at rådfråga sig hos honom, då han säger: utan en blifver född på nytt, det är, närmare efter Andans mening, åfvan ifrån, kan han icke se Guds rike, Joh. 3:3. At se Guds rike är, at genom trona komma i förening med sin Gud, och genom denna förening til åtnjutande af allsköns lycksalighet i tid och evighet, som näst Guds ära är yttersta ändamålet för alla våra verkningar och göromål, och om detta ändamål betygar vår Frälsare, at det omöjeligen kan vinnas, utan en ny födelse, det är en förändring som Gud sjelf verkar i menniskan. Vi hinne ej anföra flera bevis, och detta allena af sjelfva sanningenes mun måste göra hos oss tilfyllest. Märkom allenast til vår upbyggelse, at med denna nya födelsens109 nödvändighet blef Nicodemus rådlös och likasom för hufvudet slagen. Han var en Pharisee, som efter deras läro-art utan tvifvel hade samlat sig många vackra och menniskligheten hedrande gjerningar; han ville, såsom bekymrad om sitt eviga väl, i Jesu Skola ännu bygga mera där uppå. Men Frälsaren kastar med denna sin lära hela grundvalen öfver ända; där dugde ingen ting. Hos honom borde nödvändigt en hel förändring ske, en af Gud ofvan efter verkad födelse. Ack! at vår tids verkhelgon och ärbara mun-Christne3 ville märka detta och icke räkna så mycket på sina synbara goda gjerningar, som dock flyta utur en helt grumlig källa.

At nya födelsen icke är något menniskans eget verk, vitnar nogsamt sjelfva ordets naturliga bemärkelse. En död, en liflös kan visst ingalunda sjelf bidraga eller verka något til det lif, han icke äger. Et foster kan ingalunda sjelf åstadkomma sin födelse. Modrens krafter och naturens verkan måste göra det. Än mindre kan det andeliga lifvet uptändas genom egen kraft hos någon menniska, eller den nya födelsen verkas af menniskan sjelf. Därföre säger ock Frälsaren at vi måste födas åfvan efter, nemligen af Gud, och han tilräknar det uti sin ytterligare förklaring i synnerhet den Helga Anda, då han säger, utan en varder född af vatn och andanom kan han icke ingå i Guds Rike, v. 5.4 Aposte110len Petrus tilräknar det åter i synnerhet Fadren. Välsignad vare Gud, säger han, och vårs Herras Jesu Christi Fader, som oss hafver födt på nytt til et lefvandes hopp, 1 Ep. 1:3. Apostelen Jacob beskrifver den äfven, såsom verkad af ljusens Fader och säger at han hafver oss födt efter sin vilja. Cap. 1:18. Men Evangelisten Johannes tilärkänner den åter hela det Gudomeliga väsendet i gemen, då han talar om de trogna, at the icke af blod, icke heller af köttslig vilja, icke heller af någors mans vilja, utan af Gudi födde äro, Cap. 1:13. Och vår Frälsare säger åter uttryckeligen om sig sjelf, at han gifver sina trogna evinnerligit lif, det är föder dem på nytt och gör dem verkande til et andeligit lif, hvaraf det eviga ej annat är, än en härligare fortsättning. Cap. 10:28. Hvaraf således är klart, at nya Födelsen är den Treenige Gudens, men tilägnings vis allenast den Helge Andas verk.

Medlet hvarigenom Gud åstadkommer denna förändringen är Guds ord i gemen, men i synnerhet Evangelii hugneliga Nådelöften; ty ehuru lagen är aldeles oumgängelig vid en menniskas omvändelse, at känna sit förderf och sin hotande olycka, hvarigenom den nödvändiga synda-sorgen upväckes, så äger den dock aldeles ingen lifgifvande kraft, utan måste lifvet uptändas genom trona på Jesum Christum, hvilken åter verkas endast af Evangelio. Och såsom hela människan111 måste förändras til sin själ uti omvändelsen, så må vi ock ärhindra oss, at uplysningen egenteligen bestrålar förståndet med et kraftigt ljus, men nya födelsen är den som böjer viljan, och dessa böjelser finne vi måste vara tveggehanda, nemligen först et afstående ifrån det onda och för det andra, et åstadkommande af det Gudi behageliga goda, ty så säger Apostelen Paulus: Veten I icke, at hvem I gifven eder för tjenare til at lyda, hans tjenare ären I, som I lydige ären, ehvad thet är mer syndene til döden eller lydnone til rättfärdighetena. Rom. 6:16. Häraf upkommer således de tvenne hufvud-verkningar och förändringar, som i den nya födelsen måste verkas hos oss, nemligen först en styggelse för våra förra synda-vägar, och för det andra en innerlig åhoga och bemödande at vara vår Gud til viljes, hvilket väl i sin vidd egenteligen hörer til förnyelsen, men måste uptändas i sjelfva nya födelsen genom tron.

 

*) Conversio transitiva & intransitiva.5


  1. språk af uppenbarelsen: bibelställen om uppenbarelsen
  2. odugliga, fördärvade
  3. verkhelgon och [...] mun-Christne: personer som gärna via sina gärningar vill framstå som helgon och säger sig vara kristna men som inte handlar i enlighet med kristna ideal
  4. Joh 3:5
  5. Conversio transitiva & intransitiva.: lat. vad nya födelsen är och vilka förändringar den åstadkommer; nya födelsen betraktad dels ur Guds, dels ur människans perspektiv
Originalspråk

§. 9.

Men vi komme nu til det tredje den Helga Andas nådeverk i menniskan, nemligen Nya Födelsen, som åter är et den stora Gudens och i synnerhet den Helga Andas Nådeverk uti vår själ, hvarigenom det förlorade andeliga lifvet å nyo hos oss uprättas. At kunna gifva eder om denna vigtiga sak et redigt begrep, vil jag först förklara nya födelsen såsom den af Gud verkas på syndarens hjerta, och sedan visa hvad särskilta förändringar den åstadkommer hos oss. *) Ordet nya födelse hafver ibland oss en flera-faldig bemärkelse. Stundom och oftast hos de äldre beteknas därmed döpelsen eller den nåd, som barnen gifves då de genom detta Sacrament träda i förbund med Gud. Stundom tages det annars i en vidsträkt bemärkelse, så at det innebegriper uti107 sig både uplysningen, tron och helgelsen, men egenteligen eller uti en inskränktare mening, hörer därtil allenast sjelfva det andeliga lifvets återställande, såsom det äfven här tages af oss. At födas på nytt är at återfå et förlorat lif. Sjelfva sakens natur visar, at här icke kan talas om något lekamligit, utan om et andeligit lif. Nu är lifvet en förmåga at göra och verka något. Det andeliga lifvet är således en förmögenhet, at verka det som godt och Gudi behageligit är. En sådan förmåga ägde menniskan för syndafallet och således äfven et andeligit lif, men at den är beklageligen aldeles förlorad, derom vitnar så väl uppenbarelsen, som en dagelig ärfarenhet, hvilket skriften kallar en död, eller at vara död uti syndene, eller lefvande död. När nu denna döden, eller andeliga oförmögenheten borttages och en ny kraft skänkes at verka det goda, kallas det en ny födelse. Nödvändigheten af denna förändring visar oss så väl sjelfva sakens natur, som ock altför många språk af uppenbarelsen.6 Den usla belägenhet hvilken menniskan naturligt vis är stadd uti, öfvertygar oss nogsamt härom. Genom syndafallet har hos oss upkommit en oförmögenhet til alt godt och en benägenhet til alt ondt. Där finnes hvarken vilja eller förmåga at göra det Gud vill eller hvad hans heliga lag fordrar af oss, emedan Apostelen Paulus säger, at menniskorna i detta til108ståndet äro icke allenast förmörkade til förståndet, utan ock bortkomne ifrån thet lif som af Gudi är, Eph. 4:18. Och han kallar dem döde genom öfverträdelser och synder, Cap. 2:1. och åter på et annat ställe, döde i syndene, Col. 2:13. hvilken död Konung David så beskrifver at the äro alle afvekne och allesammans odogse,7 så at thet är ingen som väl gör, ja icke en, Ps. 14:3. Skal nu en död menniska blifva verkande, så måste hon nödvändigt få lif, annars väntas något förgäfves af henne. Här måste således en ny födelse, et lifgifvande gå förut. Denna nödvändigheten förestälte vår dyra Frälsare på det eftertryckeligaste för Nicodemus som i denna angelägna sak kom at rådfråga sig hos honom, då han säger: utan en blifver född på nytt, det är, närmare efter Andans mening, åfvan ifrån, kan han icke se Guds rike, Joh. 3:3. At se Guds rike är, at genom trona komma i förening med sin Gud, och genom denna förening til åtnjutande af allsköns lycksalighet i tid och evighet, som näst Guds ära är yttersta ändamålet för alla våra verkningar och göromål, och om detta ändamål betygar vår Frälsare, at det omöjeligen kan vinnas, utan en ny födelse, det är en förändring som Gud sjelf verkar i menniskan. Vi hinne ej anföra flera bevis, och detta allena af sjelfva sanningenes mun måste göra hos oss tilfyllest. Märkom allenast til vår upbyggelse, at med denna nya födelsens109 nödvändighet blef Nicodemus rådlös och likasom för hufvudet slagen. Han var en Pharisee, som efter deras läro-art utan tvifvel hade samlat sig många vackra och menniskligheten hedrande gjerningar; han ville, såsom bekymrad om sitt eviga väl, i Jesu Skola ännu bygga mera där uppå. Men Frälsaren kastar med denna sin lära hela grundvalen öfver ända; där dugde ingen ting. Hos honom borde nödvändigt en hel förändring ske, en af Gud ofvan efter verkad födelse. Ack! at vår tids verkhelgon och ärbara mun-Christne8 ville märka detta och icke räkna så mycket på sina synbara goda gjerningar, som dock flyta utur en helt grumlig källa.

At nya födelsen icke är något menniskans eget verk, vitnar nogsamt sjelfva ordets naturliga bemärkelse. En död, en liflös kan visst ingalunda sjelf bidraga eller verka något til det lif, han icke äger. Et foster kan ingalunda sjelf åstadkomma sin födelse. Modrens krafter och naturens verkan måste göra det. Än mindre kan det andeliga lifvet uptändas genom egen kraft hos någon menniska, eller den nya födelsen verkas af menniskan sjelf. Därföre säger ock Frälsaren at vi måste födas åfvan efter, nemligen af Gud, och han tilräknar det uti sin ytterligare förklaring i synnerhet den Helga Anda, då han säger, utan en varder född af vatn och andanom kan han icke ingå i Guds Rike, v. 5.9 Aposte110len Petrus tilräknar det åter i synnerhet Fadren. Välsignad vare Gud, säger han, och vårs Herras Jesu Christi Fader, som oss hafver födt på nytt til et lefvandes hopp, 1 Ep. 1:3. Apostelen Jacob beskrifver den äfven, såsom verkad af ljusens Fader och säger at han hafver oss födt efter sin vilja. Cap. 1:18. Men Evangelisten Johannes tilärkänner den åter hela det Gudomeliga väsendet i gemen, då han talar om de trogna, at the icke af blod, icke heller af köttslig vilja, icke heller af någors mans vilja, utan af Gudi födde äro, Cap. 1:13. Och vår Frälsare säger åter uttryckeligen om sig sjelf, at han gifver sina trogna evinnerligit lif, det är föder dem på nytt och gör dem verkande til et andeligit lif, hvaraf det eviga ej annat är, än en härligare fortsättning. Cap. 10:28. Hvaraf således är klart, at nya Födelsen är den Treenige Gudens, men tilägnings vis allenast den Helge Andas verk.

Medlet hvarigenom Gud åstadkommer denna förändringen är Guds ord i gemen, men i synnerhet Evangelii hugneliga Nådelöften; ty ehuru lagen är aldeles oumgängelig vid en menniskas omvändelse, at känna sit förderf och sin hotande olycka, hvarigenom den nödvändiga synda-sorgen upväckes, så äger den dock aldeles ingen lifgifvande kraft, utan måste lifvet uptändas genom trona på Jesum Christum, hvilken åter verkas endast af Evangelio. Och såsom hela människan111 måste förändras til sin själ uti omvändelsen, så må vi ock ärhindra oss, at uplysningen egenteligen bestrålar förståndet med et kraftigt ljus, men nya födelsen är den som böjer viljan, och dessa böjelser finne vi måste vara tveggehanda, nemligen först et afstående ifrån det onda och för det andra, et åstadkommande af det Gudi behageliga goda, ty så säger Apostelen Paulus: Veten I icke, at hvem I gifven eder för tjenare til at lyda, hans tjenare ären I, som I lydige ären, ehvad thet är mer syndene til döden eller lydnone til rättfärdighetena. Rom. 6:16. Häraf upkommer således de tvenne hufvud-verkningar och förändringar, som i den nya födelsen måste verkas hos oss, nemligen först en styggelse för våra förra synda-vägar, och för det andra en innerlig åhoga och bemödande at vara vår Gud til viljes, hvilket väl i sin vidd egenteligen hörer til förnyelsen, men måste uptändas i sjelfva nya födelsen genom tron.

 

*) Conversio transitiva & intransitiva.10


  1. språk af uppenbarelsen: bibelställen om uppenbarelsen
  2. odugliga, fördärvade
  3. verkhelgon och [...] mun-Christne: personer som gärna via sina gärningar vill framstå som helgon och säger sig vara kristna men som inte handlar i enlighet med kristna ideal
  4. Joh 3:5
  5. Conversio transitiva & intransitiva.: lat. vad nya födelsen är och vilka förändringar den åstadkommer; nya födelsen betraktad dels ur Guds, dels ur människans perspektiv

Finska

§ 9

Mutta tulemme nyt kolmanteen Pyhän Hengen armonvaikutukseen ihmisessä, nimittäin uudestisyntymiseen, joka jälleen on suuren Jumalan ja erityisesti Pyhän Hengen armontyötä sielussamme, ja sen kautta kadotettu hengellinen elämä saatetaan meissä entiselleen. Voidakseni antaa teille oikean käsityksen tästä tärkeästä asiasta haluan ensinnäkin selittää, millä tavalla Jumala saa aikaan uudestisyntymisen syntisen sydämessä, ja sitten osoittaa, mitä erityisiä muutoksia se saa meissä aikaan. *) Uudestisyntymä-sanalla on meidän keskuudessamme monenlaisia merkityksiä. Toisinaan ja vanhoina aikoina yleisestikin sillä tarkoitetaan kastetta tai sitä armoa, joka lapsille annetaan silloin, kun he kasteen sakramentin kautta astuvat Jumalan yhteyteen. Toisinaan se otetaan toisella tavalla, laajemmassa merkityksessä, niin että siihen sisällytetään107 sekä valaistuminen, usko että pyhitys, mutta varsinaisessa tai suppeammassa merkityksessä siihen kuuluu yksinomaan henkisen elämän palauttaminen, ja myös me ymmärrämme sanan nyt tässä merkityksessä. Uudestisyntyminen on menetetyn elämän takaisin saamista. Itse asian luonne osoittaa, että tässä ei voi olla puhe mistään ruumiillisesta vaan hengellisestä elämästä. Elämä tarkoittaa kykyä tehdä ja vaikuttaa. Hengellinen elämä on siten kyky tehdä sitä mikä on hyvää ja Jumalalle mieleistä. Sellainen kyky ihmisellä oli ennen syntiinlankeemusta ja niin ollen hänellä oli myös hengellinen elämä, mutta me olemme sen valitettavasti täysin kadottaneet, mistä todistaa meille niin ilmoitus kuin päivittäinen kokemuskin. Raamatussa sitä kutsutaan kuolemaksi, tai synnissä kuolemaksi, tai elävältä kuolemiseksi. Kun nyt tämä kuolema tai hengellinen kyvyttömyys otetaan pois ja meille annetaan uusi voima saada aikaan hyvää, niin sitä kutsutaan uudestisyntymäksi. Tämän muutoksen välttämättömyyden osoittaa meille niin itse asian luonto kuin myös monet ilmoituksen kohdat. Se kurja tila, jossa ihminen luonnostaan on, vakuuttaa meidät tästä kyllin hyvin. Syntiinlankeemus tuotti meille kyvyttömyyden kaikkeen hyvään ja taipumuksen kaikkeen pahaan. Meillä ei ole sen paremmin halua kuin kykyäkään tehdä Jumalan tahdon mukaan tai sitä, mitä hänen pyhä lakinsa meiltä vaatii, sillä apostoli Paavali sanoo, että ihmisiltä ei tässä108 tilassa ole pimentynyt vain ymmärrys, vaan myös se elämä, jonka Jumala antaa, on heille vieras Ef. 4:18. Paavali kutsuu heitä kuolleiksi heidän rikkomustensa ja syntiensä tähden11 Ef. 2:1, ja toisessa paikassa hän puhuu synnissä kuolleista12 Kol. 2:13, mitä kuolemaa kuningas Daavid puolestaan kuvaa näin: Kaikki ovat luopuneet hänestä – kelvottomia kaikki tyynni! Ei ole ketään, joka tekee hyvää, ei yhtäkään Ps. 14:3. Jotta kuolleesta ihmisestä tulisi toimiva, niin hänen täytyy välttämättä saada elämä, muutoin häneltä on turha odottaa mitään. Sitä täytyy edeltää uudestisyntymisen, elämän antamisen. Tämän välttämättömyyden esitti kallis Vapahtajamme selkeästi Nikodemokselle, kun tämä tässä tärkeässä asiassa tuli kysymään neuvoa, ja Jeesus sanoi: Jos ihminen ei synny uudesti, siis tarkemmin sanoen Hengen tarkoittamalla tavalla, ylhäältä, hän ei pääse näkemään Jumalan valtakuntaa Joh. 3:3. Nähdä Jumalan valtakunta on sitä, että tullaan uskon kautta yhteyteen Jumalansa kanssa ja tämän yhteyden kautta päästään nauttimaan kaikenlaisesta autuudesta ajassa ja ikuisuudessa, mikä Jumalan kunnian jälkeen on kaikkien tekojemme ja toimiemme äärimmäinen päämäärä. Ja tästä päämäärästä Vapahtajamme todistaa, että sitä on mahdoton saavuttaa ilman uutta syntymää, ja että tämän muutoksen Jumala itse saa ihmisessä aikaan. Emme ehdi esittää enempiä todisteita, ja jo yksin tämän, itsensä totuuden suulla esitetyn, täytyy riittää meille. Huomatkaamme kuitenkin mielemme ylennykseksi, että Nikodemos jäi tämän uudestisyntymän109 välttämättömyyden edessä neuvottomaksi ja ikään kuin ällikällä lyödyksi. Hän oli farisealainen, joka heidän opetustapansa mukaisesti oli varmaankin tehnyt monia kauniita ja ihmisyydelle kunniakkaita tekoja. Omasta iäisestä hyvinvoinnistaan huolestuneena hän halusi hankkia lisätietoja asiasta Jeesuksen koulussa. Mutta Vapahtaja heitti opillaan koko tämän perustan yli laidan, tässä ei kelvannut mikään. Hänessä piti tapahtua välttämättä täydellinen muutos, Jumalan ylhäältä aikaansaama syntyminen. Voi, kunpa meidän aikamme tekopyhät ja kunnianarvoiset nimikristityt huomaisivat tämän eivätkä laskisi niin paljon näkyvien hyvien tekojensa varaan, kun ne kuitenkin kumpuavat täysin sameasta lähteestä.

Siitä, että uudestisyntymä ei ole suinkaan ihmisen omaa aikaansaannosta, todistaa mitä selvimmin jo itse sanan luonnollinen merkitys. Kuollut, eloton ei tietenkään voi itse mitenkään itse toimillaan vaikuttaa siihen elämään, jota hänessä ei ole. Sikiö ei mitenkään voi itse saada aikaan syntymäänsä. Sen saavat aikaan äidin voimat ja luonnon vaikutus. Vielä vähemmän voi kukaan sytyttää itsessään hengellistä elämää omin voimin, tai ihminen itse saada aikaan uudestisyntymää. Siksi Vapahtaja sanookin, että meidän täytyy syntyä uudelleen ylhäältä, Jumalan toimesta, ja selittäessään asiaa tarkemmin hän lukee sen nimenomaan Pyhän Hengen työksi, kun hän sanoo: Jos ihminen ei synny vedestä ja Hengestä, hän ei pääse Jumalan valtakuntaan Joh. 3:5. Apostoli110 Pietari liittää sen puolestaan erityisesti Isään: Ylistetty olkoon meidän Herramme Jeesuksen Kristuksen Jumala ja Isä! Suuressa laupeudessaan hän on synnyttänyt meidät uuteen elämään 1. Piet. 1:3. Samoin sitä kuvaa apostoli Jaakob, joka puhuu valkeuksien Isästä13 ja sanoo, että päätöksensä mukaan hän synnytti meidät Jaak. 1:18. Evankelista Johannes puolestaan katsoo sen kuuluvan koko jumalalliselle olemukselle yleisesti, kun hän sanoo uskovista, että nämä eivät ole syntyneet verestä, eivät ruumiin halusta, eivät miehen tahdosta, vaan Jumalasta Joh. 1:13. Vapahtajamme nimenomaan sanoo itsestään, että hän antaa uskovilleen iankaikkisen elämän,14 siis että hän synnyttää heidät uudestaan ja tekee heidät kykeneviksi hengelliseen elämään, jonka kannalta ikuisuus ei ole mitään muuta kuin ihanampi jatkuminen Joh. 10:28. Näin ollen on selvää, että uudestisyntymä on kolmiyhteisen Jumalan aikaansaamaa mutta lasketaan kuuluvaksi ainoastaan Pyhän Hengen tekoihin.

Välineenä Jumalan aikaansaamaan muutokseen on Jumalan sana yleensä, mutta erityisesti evankeliumien lohduttavat armonlupaukset. Sillä vaikka laki on ihmisen kääntymykselle täysin välttämätön, koska hänen täytyy tuntea turmionsa ja uhkaava onnettomuus, minkä kautta tarvittava synnintuska herää, niin lailla ei kuitenkaan ole mitään elävöittävää voimaa, vaan elämän täytyy syttyä uskossa Jeesukseen Kristukseen, ja tämän taas aikaansaa yksin evankeliumi. Ja niin kuin koko ihmisen111 täytyy sielultaan muuttua kääntymyksessä, niin meidän tulee myös muistaa, että valaistumisessa voimakas valo kohdistuu varsinaisesti ymmärrykseemme, mutta uudestisyntymä on se, joka taivuttaa tahdon. Näitä taipumisia on kahdenlaisia, nimittäin ensinnäkin pidättäytyminen pahasta, ja toiseksi Jumalalle mieluisan hyvän aikaansaaminen, sillä näin sanoo apostoli Paavali: Tehän tiedätte, että jos antaudutte orjina tottelemaan jotakuta, olette juuri sen orjia, jota tottelette. Te joko palvelette syntiä, mikä johtaa kuolemantuomioon, tai olette kuuliaisia Jumalalle, mikä johtaa vapauttavaan tuomioon Room. 6:16. Tästä siis nousevat ne kaksi päävaikutusta ja muutosta, joiden uudestisyntymässä täytyy meihin vaikuttaa, nimittäin ensinnäkin aiempien synninteidemme kauhistelu, ja toiseksi harras halu ja pyrkimys olla Jumalamme tahdon mukaan, mikä laajasti ottaen oikeastaan kuuluu uudistumiseen, mutta sen täytyy saada alkunsa itse uudestisyntymässä uskon kautta.

 

*) Conversio transitiva & intransitiva15


  1. 1992/muokattu
  2. 1776/muokattu
  3. 1938
  4. 1992/muokattu
  5. Conversio transitiva & intransitiva: Conversio transitiva tarkoittaa Jumalan aikaansaamaa kääntymystä/uudelleensyntymistä, conversio intransitiva ihmisessä tämän johdosta tapahtuvaa sisäistä muutosta.

Engelska

Unfortunately this content isn't available in English

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: