§. 2.
Anledningar at tänka och skrifva i detta ämne hafva i vår tid varit mångfaldige. Så ofta jag slår up Kongl. Förordningen om Tienstefolk och Legohion af den 21 Augusti 1739, och des I. Art. §. 1. kan jag ej utan rysning läsa dessa orden: Inge landstrykare, lösdrifvare, lättingar eller inhyseshion böra uti vårt land och rike tålas.1 Med hvilka flera smäde-titlar ej förstås andre, än de som äro ledige ifrån årstienst, och förkunnas om dem, at de äro inom Svea rikets gränsor fridlöse, helst det §. 2. heter: Och gälle ingen ursäkt, hvarken för dräng, piga eller annat tienstefört hion, at afhålla sig ifrån årstiensten, för andra närings-medels skuld, som the sig åberopa eller förebära kunna.2 §. 4. Belägger dem med 10 a 20 dalers plikt,3 som hysa dem och åt dessa fridlösa bevilja någon mennisklighet; och 5:te §. sätter hela rikets embetsmanna hop, Mantals-Commissarier, Lands6höfdingar, Magistrats-personer, Kyrkoherdar, Kyrkovärdar och Sexmän,4 Probstar och Biskopar, Krono-Befalningsmän, Läns- och Fierdingsmän,5 Öfverståthållare, Fiskaler &c. alla dem i rörelse, at söka up detta olyckeliga folk, och befordra dem til fästnings- tukt- och spinhus-arbete och årstienst.
Riksens Höglofl. Ständer sågo sielfve, at denna klapp-jagt efter lösdrifvare skulle sätta dem i bäfvan och at fly långt ifrån så fridlösa trakter, derföre få Embetsmännerne nya ordres i den 8:de artikelen, at inspärra dem hårdt inom rikets gränsor, och jag vågar säga: ehuru denna stadga förjagat flera tusende Svenska infödingar ut, och hindrat många utlänningars inflyttning i tienst hos oss, at om denna Tienstehions-Ordning hade noga allestädes blifvit efterlefvad, hvad lösdrifvare, och et vist antal arbetare på hemmanen, och de faststälte stedslar och årslöner, med mera, anbelangar, så vore Sverige vist half million fattigare på folk, än det nu är, som nu likväl är i behåll endast genom en af största delen högt berömd lags öfverträdelse.
Ser jag på det Project, som vid 1766 års Riksdag utarbetades i Kammar- och Oeconomie-Deputation,6 som §. 3. anbefaller enroulleringen7 af alla husbönder och tienstehion: Betraktar jag §. 18. alt til den 27, som förklarar alla dem för fridlösa, och til plikt, spinhus- och publikt arbete8 förfalna, som ej antagit årstienst, och lägger det dertil, at deras frihets tid ifrån 7 veckor9 i den förra Förordningen, här skulle7 förkortas til 14 dagar, och om de på den tiden ej hunnit få sig husbonde, hette det: Tage då den, som först begärar, sådant tienstehion i sin tienst: Så kan ingalunda anledningar fattas, at granska et ämne af så mycket inflytande på vår menniskliga rätt, och hela rikets tilväxt.
Men nyare händelser äro egenteligen de, som satt denna sak i synnerhet nu under ventilation. Uti Vester-Norrland och i synnerhet i Gefleborgs Län har blifvit förd en almän klagan deröfver, at tienstefolk ej vore at tilgå, at de vore odrägeligit dyrlegde,10 och derjemte i sina tienster late, sjelfsvåldige och öfverdådige, så at inbyggarne fruktade för sina hemmans ödesmål, hvilket gifvit anledning til några Landtdagars hållande och öfverlägningar i detta ämne, vid hvilka blifvit utstakad en viss lön för dräng och piga, at husbönder och tienstehion skulle enroulleras, och de som ville flytta, skulle med lott fördelas på de behöfvande, med mera: Och hafva Konungens Befalningshafvande11 i några Län, at förskaffa Länets inbyggare ymnogare tilgång på tienstefolk, uptagit den i Tienstehions-Stadgan fridlösa lösdrifvare- landsstrykare- och backstuguhions titel, och derigenom förvärfvat husbönderne et någorlunda rikt byte af tienstehion.
Detta hade dock icke varit af serdeles betydelse för almänheten, om ej de husbönder, som bodt i nästgränsande Län blifvit detta varse, och almänheten, som läst berättelsen härom i Kongl. Patriotiska Sälskapets Handlingar,128 blifvit förtrytsame,13 at de ej fått vara med i delningen af detta byte, och syntes derföre vilja utkräfja af sina Landshöfdingar et likadant jemnskifte af tienstefolk, för drägeliga vilkor. Flere klagomål häröfver infördes i samma Sälskaps handlingar,14 och man påstod15 äfven hielp ifrån den handen. Dageligt Allehanda öfverhopades med nödrop af husbönder, som trodde nu vara ute med alt hemmans bruk och handteringar, om ej snar hielp komme. Ingen hör, ingen svarar, alle klaga, tils en myndig man af oförstånd tar masken af hela planen, och påstår högeligen förfatningar, som skulle lemna husbönderna föga mindre, än jus vitæ et necis16 öfver sina tienare, och gifver förslag til tukthus &c. vid gårdarna.17 Det var så hårdt, och så positivt,18 at jag ej utan fasa kunde läsa det, och det rörde mig så, at det ej stod i min frihet lemna det obesvaradt, och när rösten i alla papper19 var så almän, fruktade jag, at man redan för menniskligheten ibland oss smidde på nya bojor. At mota dem, om det vore möjeligit, är afsigten med denna skrift, och at frambringa et ämne under granskning, hvaruti största hopen egennyttigt och tanklöst följer med strömen.
