Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Swar uppå Critiken N:o 110, 111, 112 och 113 i Dagligt Allehanda, dat. Ulfsby den 23 Martii sistledne.
När jag ärhindrar mig denna Herr Critici wistelse-ort, och tillika jämför Critiken med Herr Professorens och Riddaren Kraftmans,1 under sist öfwerståndne Riksdag i detta granlaga ämne til sina wänner yttrade tankar, tror jag mig icke wara långt ifrån, at hafwa träffat Auctorn til denne Critik, en af wårt Finlands Lärda Män och rara Hushållare, som genom sin hushålls-flit i Jordbruk hunnit upnå någon förmögenhet. En sådan heder ålägger mig ock som en skyldighet, at swara därpå. Men det måste i Tidningar blifwa kort, och därföre allenast röra det hufwudsakeligaste.
Af Herr Criticus anklagas jag först ganska hårdt för swåra utlåtelser emot personer i min skrift, med den skrubbhöfwels-skrapa,2 at jag bordt hafwa försyn, at tillägga dem de gröfsta Barbarer. Jag hisnade i början wid denna pisksläng, men fattade straxt mod så snart jag hant läsa det citerade stället pag. 58 i min Piece,3 där saken står helt annorlunda än Herr Criticus uptagit den; ty där heter det: Han (Sweriges Konung) bekläder Swenska Thronen, såsom Aristocratiens Seger-Herre i Riksstyrseln; (det lära Kungörelserna af den 19 och 21 Augusti 17724 nogsamt bewitna) Men samma okynnes-fä5 söker ännu utöfwa sin wildhet emot Riket uti tryckande af dess ringaste undersåtare. Här kallas således icke personer för okynnes-fä eller sjelfwa Aristocraterna, utan den nästförut nämda Aristocratien, som tydeligen ses af meningen och bewises med den singularis, hwaruti verbum söker står. Huru har då min wördade Herr Criticus wågat i sin Critik skrifwa X för U och sju för tu,6 Aristocrater i stället för Aristocratien, och söka i stället för söker, det är personer för lasten, och tiltala mig inför en Allmänhet för en sådan egen transposition?7 Nej! det går ingalunda an. Laster äro och böra med skäl heta okynnes-fä, ja wäl afgrunds-foster och än mera, utan at någon får stöta sig därpå, och ibland dem bör Aristocratien, som ej annat är än Med-människors förtryckande, ingalunda hafwa det bästa rummet. Cain må med skäl kallas den första förtryckaren,8 som ej behöfde annan orsak til hämd, än sin broders lycksalighet, men han blef ingalunda den sista. Aristocratien är wårt slägtes arf sjuka, och för den hafwa många millioner lif blifwit upoffrade, men än flera millioners frihet och egendom, och intet så dygdigt, så Christeligit Samhälle kan gifwas där den icke åstadkommer större eller mindre förödelser: Satser, som redan i wår tid borde allmänt kännas som axiomer,9 och aldraminst förtjäna åtal.
Herr Criticus säger om Konunga-Försäkran: at ej afhända något gods, löst eller fast,10 at den bäst werkställes, då Legohjon tilhållas at arbeta för årslön; Men huru passar det sig min Herr Criticus? Det förra är ju en rättighet, det senare en skyldighet: intet få rättigheter och skyldigheter blandas tilhopa: Så har jag läst Moralen.11
På det som criticeras emot pag. 1512 får jag med några ord swara: Supponeras det, at Öfwerhetens Stadga pålägger årstjänst, så är det brott, om sådant försummas; men nu är frågan, då en ny Tjänstehjons-Stadga påtänkes, om twungna årstjänster gagna eller skada Riket, och därföre antingen skola befallas eller icke? Huru kan då Lagen åberopas, at göra det til brott förr än den är gjord? Rätta brott äro de Moraliska, de äro onda i sin natur, de äro det äfwen utan anseende på Stånd eller Personer.
Min Herr Criticus gör mig orätt, då han beskyller mig räkna 900 Daler i lön på en Dräng, som är orimmeligit; Jag berättar allenast pag. 5413 at lönen för Drängarna wid Wasa Bränneri kan räknas så högt, och gör däraf några allmänna reflexioner öfwer dagspenning och årslöner. Pag. 55 säger jag14 uttryckeligen, at en Arbetare för dagspenning betingad fås för långt billigare, än sådana Årsdrängar. Det hörer ju Herrar Reglerare til, at få sina Drängars och Pigors löner stälda i en ordning, den de dock aldrig sjelfwa en gång tänka hålla: Jag slipper detta grälsamma hufwudbry, och hoppas ändock få Folk, til så godt köp, som andra på min ort kunna hafwa dem.
Jag tiltalas äfwen orätt, såsom wore jag aldeles emot årstjänster, och däraf utmålas sedan orimmeligheter. Men det är ej så. Halft eller helt års Tjänare behöfwas, de må ock efter min sats betingas til huru lång tid man med Arbetaren kan öfwerenskomma. Men man swarar mig: under en sådan frihet får man inga; Jag säger åter: Man får, det bewisar dageliga förfarenheten. Men här är ändock något at märka: Hwar och en Hushållare känner lätt igen, huru mycket hans hushållning betungas med den mängd af Årstjänare han måste öfwerlasta sig med, bestå dem dryg lön, och mat och kläder hela året öfwer, för at i de brådaste arbets-tider hafwa tilgång på Arbetare wid sitt Landtbruk, då de flestas arbete och slögd de öfriga tider ej betalar deras föda; hwilket likwäl ej annat är än en fölgd af 1739 års Tjänstehjons-Stadga, som afslår för Hushållare alla tilgångar til Dagswerks-arbetare, emedan ingen får wara utan årstjänst. Men däremot i de Landsorter, där friheten fått wara rådande har man redan lärt, at ej belasta sig med flere Årstjänare, än som til dageliga hushållningen nödwändigt betarfwas,15 och wid större behof nyttja Dagswerkare; Man gör wäl orimmeligheter häraf och säger: I en sådan tid då alla behöfwa, kan ej finnas tilgång på så många. Likwäl witnar förfarenheten at de finnas; ty jag har med förundran sedt, huru sjelfwa Hemmansbrukare stöta til wåra Städer ifrån flera Socknar, at arbeta för dagspenning, äfwen i sjelfwa ande-tiden; huru mycket häldre Inhyses- och Backstugu-hjon, där sådana tålas?
Man inwänder wäl, at Inhyseshjon då lättjas den öfriga tiden, emedan Slögde-idkare på Landet äro få. Men huru kan Herr Criticus gifwa sina Landsmän en så swår beskyllning, då jag likwäl med wisshet wet säga, at åtminstone för någon tid tilbaka, där Herr Criticus wistas, omkring Björneborg, Raumo och Nystad, en otrolig mängd af Trä-slögder blifwit tilwerkade och utskeppade til Tyska orter i Östersjön. Dock, lät wara, Slögde-idkare äro få, jag frågar: är det underligit, då författningarne betaga friheten för dem at bo, som hade bästa tiden at slögda, då Hushållare ej hinna til at handleda och upmuntra sina Årstjänare til slögder, då Skrån hindra flere slögders tilwerkning och afsalu? Nyttjar man då icke orätt Arbetarenas okunnoghet i slögder til et skäl, at förmena dem den frihet i hwilken de kunde lära slögd, och upmuntras at winlägga sig därom? Man går längre och frågar, hwad wore det för Slögder? Jag swarar: Då en uplyst Styrelse, Patriotiska Sällskaper16 och goda efterdömen gifwa anledningar,17 så är det nöd, snille och afsättning, som tryggast leder Arbetare i denna wägen, men band af Lagar qwäfwa altsammans.
Min wördade Herr Criticus beskyller Inhyses- och Backstugu-hjon för lättja. Men det gifwes ock andra Närings-idkare, såsom Bönder, Handtwerkare och Handlande, som hafwa samma felet, men därföre få wi ej skära alla i någondera Classen öfwer en kam. Hwad menar då Herr Criticus skall wara den starkaste driffjäder til flit i Näringarna? Jag påstår, winnings-lystnaden, at få bo i ro, at kunna betala sina utlagor och at förskaffa pengar, mat, kläder och beqwämligheter för sig, Hustru och Barn. Jag trotsar min Herre, at kunna neka detta.
Människliga hogen för maklighet och lättja är ju ingalunga Drängars och Pigors lott allena, den är allmän för hela wårt Slägte, och bör därföre efter enahanda principe hämmas hos dem alla. Jag har ofta afhört discurser, ej allenast om basare18 för Legohjonen, utan ock, at den lata Bonden borde få några par spö19 för sin lättja: Wäl an! är stryk det rätta botemedlet i denna sjukdom, så lät det gå hela raden upåt; men hwilken ryser icke redan i wåra tider för så wåldsam cur, som gör Executorerne af detta hjälpemedel til Despoter, och et Rikes undersåtare til slafwar, dem hela Europas Regenter ej mera ansåge för någon heder at råda öfwer.
Äro åter årstjänster de rätta medel at mota lätjan, så måste då flit och idoghet hos Tjänstehjonen, som länge nyttjat denna cur, hunnit til sin högd, framför dem som upwuxit på egen jordtorfwa; likwäl är klagan allmän öfwer lata Pigor och Drängar; därföre wågar jag ej eller antaga detta recept för souveraint20 emot lätjan. Men, Allmagt! Jag beundrar Din wishet, jag wördar Din ordning, Din enfald21 intager mig. Din drif-kraft är jämn, sådan kunna Människo påfund aldrig åstadkomma, då de wika ifrån Dina Lagar. Du hotar den lata med elände och upmuntrar den idoga med hopp om wälmåga. Dig är det allena förbehållit, at ställa detta stora Urwerk, som består af många tusende olika hjul, i en jämn rörelse, det går öfwer Människo-höfwa.22 Sälle de Riken hwars Styresmän förmå at släppa det i gång.
Exemplet23 om Kronans behof24 wid infallande fientelighet är tydeligit, men ännu på långt när icke afgjort, om Regenten äger full myndighet, at wid något Kronans behof sätta wärde på säljarens wara och därföre uttwinga den, undantagande i högsta nödfall, då inbrott i en annars bod, Mjölk utur en annars Ladugård och enda Råcken af kroppen för at rädda Människo lif måste tålas, men kan därföre aldrig blifwa lofligit eller lagligit i allmänhet. Därföre har ock Kronan aldrig utom yttersta nöden nyttjat min Herres Stats-konst, at taga Spannemål, Gewär, Järn etc. med wåld af ägaren, eller satt sjelf wärdet därpå. Alla sina behof se wi Kronan hafwa, under wår Wisa Regents Styrelse, uphandlat genom Auctioner. I de näst förflutne tider fölgdes icke heller wid utredningar25 Herr Critici maxime; Ty några största Entrepreneurer af Kronans behof sattes i Utrednings-Commission26 och taxerade där sjelfwe Kronan för sina Waror och accorderade frakterna för hela transporten. Huru kan då lagligheten bewisas af det förfarande, at Kronan tager sina behofwer af undersåtare med wåld? Jo, i nödfall. Men kan sådant kallas lagligit? då är Kronan eller hwem hälst det ware må, exlex.27 Ja, säger man, här är ock högsta nödfall med Legofolks löner. Jag swarar: Detta blifwer för långt nödfall: Det har nu redan warat i 40 år alt sedan 1739, och ännu är nöden lika stor och måste alt framgent continuera,28 så länge man just genom detta twång årligen öker nöden, och dessa ringaste inbyggare i Staten måste således, emot hwad andre undersåtare äro, wara ewärdeligen29 i mistning af en fri disposition öfwer sin egendom. Kan sådant kallas lagligit?
Men än mera. Kronan supponeras betala efter gångbart pris, det är ju ofta ganska olika. Får köparen eller säljaren utnämna det? Eller den som äger befalla öfwer min egendom, äger han icke efter samma §. i Souverainitets-Lagen,30 at äfwen sätta pris på den, alt under den mycket billiga31 rubrique, at förekomma egenwillig stegring?
At göra liknelsen billig, supponerar Herr Criticus, at Kronan betalar sina behofwer efter gångbart pris. Wälan, wilja Husbönderna göra så åt sina Tjänare, så behöfwes ingen Taxa, den gör då sig sjelf och blifwer i olika tider och på olika orter altid olika, såsom et Spanmåls-pris, och kan därföre genom någon Lag aldrig med billighet stadgas.
Jag förswarar, min Herr Criticus, aldrig Legofolkets sjelfswåld, wårdslöshet och lättja, men det påstår jag: De äro icke sjelfwe allena wållande därtil: Wi, som Husbönder och Matmödrar, få äfwen lof at taga nog stor del däruti; Men de hjälpas, Gudi klagat, ej genom Lagar. Herr Criticus tror, at Legohjonen mera skadat Husbönder, än Husbönder Tjänstehjon: Gud wet! Icke lära wäl de Husbönder wara alt för många, som neka sina Tjänare mat om lön, det rörer allenast kroppen; men hwad de sakna i dagelig tilsyn, i förståndig handledning, i öm och kärleksfull bestraffning och i nödig upmuntran, och hwad de upretas genom mångens otidigheter,32 och fördärfwas af många Husbönders lastfulla efterdömen, torde wara långt större skada för Tjänstehjonen både i tid och ewighet, än hwad wi genom deras wårdslöshet lida. Sådana omständigheter äro wärda all wår upmärksamhet, och böra förmå oss, at tänka mera ömt om dessa wåra Medmänniskor.
Herr Criticus upmuntrar mig, såsom Präst, at straffa laster. Den påminnelsen är ganska god. Men hwarföre gör han det förebråelse-wis? Har han hört at jag försummat sådant? Är det så, så säg rent ut. I den delen förebrår mig icke mitt samwete, at jag ej bjuder til: Sådant är min hufwud-sysla, men icke passade det in uti min Piece om Tjänstehjons rätt. Icke ägnar33 oss med förebråelser at släcka wår harm på olika tänkande Medborgare. Äga wi icke såsom fria Swenska Män lika stora rättigheter, at tänka om wårt och Rikets wäl?
Det är wisst en af wåra nödigaste plikter, såsom Präster, at förmana Tjänare til sina skyldigheter emot sina Husbönder, därpå arbetar jag ock, dock med ömhet; Men om Drängen märker, at hans Husbonde skrattar ut Prästen, aktar han så litet Prästens råd, som hans Herre, och då står ej stort at uträttas.
Och hwad sist den utlåtelsen pag. 39 beträffar, som criticeras,34 bör jag allenast först anmärka, at den af Herr Criticus är orätt uptagen, och ej såsom han står i min Piece, för det andra, at den icke är min allena, utan lånt af en Engelsk Auctor, och för det tredje tydeligen förklarad och bewist af mig på samma sida. Et hæc jam sufficiant.35
Medborgare! Förlåten mig, at jag denna tiden så ofta måste wara framme i Dagligt Allehanda. Det kommer däraf, at jag har så få förswarare af mina satser, och jag är för mycket upriktig at under et främmande namn förswara mig sjelf. GamleCarleby den 11 Junii 1779.
Anders Chydenius.
Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Platser: Björneborg Raumo Sverige (Swerige, Swerge, Ruotzi) Finland Nystad; nystadsbor Vasa (Wasa)
Personer: Kraftman, Johan Gustav III (Gustaf d:n 3:die, Konung Gust. den 3)
Bibelställen:
Teman: