Föregående avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 4
Följande avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 6
§. 5.1
Människorna göra sig altför olika begrep derom hvad med hordom egenteligen här förstås, och göra derefter helt olika tillämpning af dem uppå detta budet; derföre blifver det högst nödigt, at 1) ifrån alla tvetydigheter utvikla dess rätta bemärkelse.
Herren Gud har redan i skapelsen inplantat hos det ena könet en böjelse eller et begär, at förena sig med det andra. Den är icke allenast allmän hos alla lefvande djur, utan de naturkunnige hafva äfven i sednare tider med tydeliga skäl bevist den vara likaledes rådande i växt-riket:2 skaparens inrättning i naturen är sådan, at hvart och et slägte intet kan fortplantas på annat sätt, än genom en sådan förening; den kan så ledes äfven emellan människor af olika kön så mycket mindre vara i sig sjelf förbuden eller syndig, som vi läse huru Herren sjelf i första början sammanparade de två första människorna Adam och Eva, och gaf dem sin välsignelse. Det äro allenast oordningarne af denna förening, som här finnas förbudne. Liflösa ting och oförnuftiga djur ledas af sin skapares allmagt, och naturens drift allena; de känna icke några förnuftiga lagar, derföre förbinda de dem icke. Men förnuftiga väsenden kunna emottaga lagar, och af sin naturliga frihet åtmindstone til någon del antingen efterkomma eller öfverträda dem. Och just derföre äga äfven Gudomeliga och människliga lagar rätt at förbinda oss. Vi finne hos flera af de oskäliga djuren en viss ordning, uti hvilken en sådan förening sker: den är hos vissa creatur stäld på vissa tider, den är ock hos många lämpad på vissa makar; huru mycket billigare3 och troligare synes det icke vara, at denna drift hos förnuftiga människor måste närmare hafva blifvit reglerad, til deras eget slägtes lycksalighet, såsom at tämja och genom någon ordning hindra den emellan människor af samma kön, så lätt sig insmygande afvunden och svart-sjukan, som åstadkommit oräkneliga mord och mycket annat ondt ibland människorna: at grunda och uprätta et varaktigt förtroende makar emellan, och derpå bygd samdrägtighet i deras hushållning: at styrka Fäderne i deras kärlek för sina barn, då de äro förvissade derom at de äro deras egne, och derpå grunda en öm och förnuftig barna-upfostran: at i en rätt ordning sörja för de sina i en framtid, med mera som kan bidraga til hela människoslägtets lycksalighet. Så långt leder oss blotta förnuftet, och efter dessa grunder hafva äfven hedningarna altid stiftat några ordningar i ägtenskapet, mera eller mindre förnuftiga, alt derefter som deras förnuft blifvit upbrukadt och nyttjadt. Men hvilka de ordningar egenteligen äro, som rätteligen leda til sådana ändamål, så långt som i vår dödelighet är möjeligit, det gifver uppenbarelsen oss allena vid handen. Hvilka, då de redeligen följas, upkommer deraf den dygden som egenteligen kallas kyskhet, hvaremot deras öfverträdelser få rätteligen namn af hordom och otukt.
Föregående avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 4
Följande avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 6
Platser:
Bibelställen:
Teman: