Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Sciagraphie1 Til De I Denna Samling Införde Predikningar Öfver Tio Guds Bud;
Af Anders Chydenius,
Th. Doctor, Prost Och Kyrkoh. I Gamla Carleby.
Vol. IV. St. 4.
Stockholm, Upsala Och Åbo
Hos Swederus, 1782.
Imprimatur Eric Hydrén. Fac. Th. h. t. Decanus.2
Första Predikan.
Ingången.
§. 1.
Visar, at människan uti fullkomlighetens stånd måste haft någon lag.
§. 2. Huru den bibringades människan i detta tilståndet.
§. 3. Den var efter syndafallet långt oumbärligare.
§. 4. Huru lagen kungjordes för syndafloden.
§. 5. Efter syndafloden genom Patriarcherna til Moses.
§. 6. Om lagens skrifteliga utgifvande på Sinai berg.
§. 7. At den är grunden til hela vår dygdelära och däraf flytande lycksalighet.
Texten: 2 Mos. B. 20:5,6.
§. 8. Om tre slags lagar, som blefvo gifvna för Israëls barn, af hvilka Sedolagen allena förbinder oss.
Föreställning.
Den oföränderliga Lagen eller Sedoläran i gemen, til
1) Dess stora höghet eller helgd,
2) Dess förbindande kraft, och
3) Dess värkeliga nytta.
I. Delen.
§. 9. Bevisar lagens helgd, som kan begripas dels af sjelfva utgifvaren, dels ock utgifningssättet; först af utgifvarens Majestät i gemen, men i synnerhet
§. 10. Af hans eviga vishet,
§. 11. Af hans Gudomeliga allmagt,
§. 12. Af hans helighet och rättvisa,
§. 13. Af det stora Majestät, hvarmed lagen utgafs.
II. Delen.
§. 14. Lagens förbindande kraft bevises a) af den relation, som är emellan Gud och oss.
§. 15. b) Däraf, at den är et aftryck af Guds egen oföränderliga helighet, och tål derföre aldrig någon ändring.
§. 16. c) Af Lagstiftarens grymma hämd öfver lagbrytare, och änteligen
§. 17. d) Af hans oändeliga nåd och välsignelse emot dem, som hålla hans bud.
III. Delen.
§. 18. Den gagnar oss icke så, at vi igenom lagens gärningar blifva saliga.
§. 19. Utan således, at vi a) lära däraf känna våra plikter,
§. 20. b) Våra många öfverträdelser, och
§. 21. c) At den blifver vår tucktomästare til Christum.
Tillämpningen.
§. 22. Här tiltalas de, som akta Guds lag ringa.
§. 23. De som klaga öfver lagens stränghet.
§. 24. De som tro, at lagen var blott för Israëls barn och Gamla Testamentet, och derföre betinga sig et laglöst sjelfsvåld.
§. 25. De som göra lagens nytta i omvändelsen til intet.
§. 26. Omrörer flere missbruk af lagen.
Andra Predikan.
Ingången.
§. 1. Våra plikter äro, i anseende til olika föremål, fyrahanda.
§. 2. Förklarar förnuftiga Creaturens plikter emot Gud, sitt uphof.
§. 3. Om plikterna emot oss sjelfva, at i rätt ordning befordra vår varaktiga lycksalighet.
§. 4. Om plikterna emot nästan.
§. 5. Om plikter emot andra skapade ting, hälst änglar och djur, som stå i vår tjenst.
Texten: 2 Mos. B. 20:2,3.
§. 6. Förklarar budens ordning i förra Taflan, och upgifver i
Föreställningen
Våra dyra pligter emot Gud i gemen, som bestå deruti, at vi
1) Känne honom rätt:
2) Frukte honom:
3) Älske honom, och
4) Förtröste uppå honom, hvarvid vises högsta nödvändigheten af Guds kännedom.
I. Delen.
§. 7. Bevisar at en Gud är, af förnuftet.
§. 8. Uptäcker hvem det är, af uppenbarelsen.
§. 9. Föreställer Gud til sitt höga väsende och egenskaper.
§. 10. Denna kunskap måste vara lefvande.
II. Delen.
§. 11. Bevisar nödvändigheten at frukta Gud.
§. 12. Fruktan i gemen förklaras.
§. 13. Hurudan fruktan Gud fordrar af oss.
§. 14. Den rätta fruktan kan efter fallet ej åstadkommas af lagen allena.
§. 15. Denna fruktans goda värkan til dygdevandel.
III. Delen.
§. 16. At kärleken til Gud är oss anbefald.
§. 17. Förklarar tre hufvudgrunder til kärleken emot Gud.
§. 18. Kärlekens rätta art och beskaffenhet.
§. 19. Om och huru vida denna plikten för oss blifver möjelig.
§. 20. Fyra osvikeliga kännetekn til det at vi älska Gud.
IV. Delen.
§. 21. Bevisar vår skyldighet at förtrösta uppå Herran.
§. 22. Förklarar hurudan denna förtröstan är, och hvarpå den grundar sig.
§. 23. Visar hvilka de äro, som kunna förtrösta på Gud.
§. 24. Denna förtröstans välsignade värkningar.
Tillämpningen.
§. 25. Tiltalar alla i gemen, men Föräldrar och Lärare3 i synnerhet.
Tredje Predikan.
Ingången.
§. 1. Våra plikter emot Gud efter första budet, måste värkeligen utöfvas; hvilken utöfning kallas Gudsdyrkan.
§. 2. Denna dyrkan är tväggehanda, invärtes och utvärtes, och båda beskrifvas.
§. 3. Bevisar at Gud fordrar båda, och at de derföre måste människom föreställas.
Texten: 2 Mos. B. 20:7.
Föreställning.
§. 4. Utöfningen af våra plikter emot Gud, eller en rätt Gudsdyrkan. Dervid märkes
1) Dess rätta beskaffenhet,
2) Den i lagen förbudna motsatsen, och
3) Hvad som bör förmå oss til denna dyrkan.
I. Delen.
§. 5. Bevisar at Gud af människor måste dyrkas, a) af själenes värksamhet, b) af vår förbindelse, c) af Guds uttryckeliga befallning, d) af alla förnuftiga varelsers exempel.
§. 6. Hvarifrån underrättelse skal hämtas om en rätt Gudsdyrkan; hvarvid vises a) at vi ej veta af naturen huru Gud vil blifva dyrkad; utan därtil fordras uppenbarelse. b) At den Heliga Skrift är den endaste säkra handledare häruti, förenad med et sundt förnuft.
§. 7. Förklarar hvad en rätt och falsk dyrkan är, och at den rätta består i Guds namns helgande eller rätta brukande.
§. 8. Hvad som förstås med Guds namn? nämligen, alt det hvaraf han är känd ibland oss för det han är: såsom a) hans egenteliga namn, b) hans höga egenskaper, c) hans stora värk och välgärningar, d) hans heliga ord, e) af sina nådetekn, de Heliga Sacramenterna.
§. 9. Huru det skal rätteligen brukas? a) genom et flitigt och rätt nyttjande af Guds ord, b) genom flitig bön, c) genom tack och lof, d) genom en redelig lydnad för hans bud, e) då vi vid påfordran i hans namn med edgång betyga sanningen.
II. Delen.
§. 10. Här förbjudes a) at förakta Guds namn, så at man antingen icke ens, eller ock sällan brukar det.
§. 11. Här förbjudes b) at orätt bruka detta namnet, som sker 1:o då det nyttjas i lättsinnighet på flerehanda sätt.
§. 12. 2:o Då det nyttjas til sådana företaganden, som i sig sjelfve äro syndiga, såsom bannskap, menederi, vidskeppelse, falsk lära och syndig vandel.
III. Delen.
§. 13. Til en rätt Gudsdyrkan bör förmå oss a) Hans uttryckeliga befallning.
§. 14. b) Vår egen däraf flytande lycksalighet.
§. 15. c) Den oss annars öfver hufvud hängande förbannelsen.
Tillämpningen.
§. 16. Här beklagas hjerteligen Gudsdyrkans förfall ibland oss, och hans namns skändeliga missbruk.
§. 17. Anbefaller a) en pröfning i gemen, huru hvar och en förhållit sig, och gifves råd, at genom upriktig ärkänsla och tilförsigt til försoningen, förbättra sig. b) Et alfvarligit prof för lärare, om Guds namn genom dem blifvit helgadt eller försmädadt.
Fjerde Predikan.
Ingången.
§. 1. Alla göromål fordra hos människor sin tid, hälst de, som äro af synnerlig vigt.
§. 2. Gudsdyrkan är oss ålagd, den är vigtig och fordrar derföre sin tid.
§. 3. At därtil måste åtgå någon märkelig tid, bevises däraf, at mycket därvid måste läras, mycket utöfvas, och vi ofta om våra plikter påminnas och til deras i akttagande upmuntras.
Texten: 2 Mos. B. 20:8.
Föreställning.
§. 4. Här betraktas Sabbats- eller Hvilodagen; Hvarvid förklaras
1) Hvilken den samma är.
2) Huru den bör rätt helgas.
Eller:
Den til Guds dyrkan oumgängeliga tiden,
1) Hvad det är för en tid, som härtil bör användas.
2) Huru det rätt bör ske.
I. Delen.
§. 5. Huru hvilodagen i Gamla Testamentet blef insticktad.4
§. 6. Huru den i Nya Testamentet blef flyttad ifrån Lördagen til Söndagen.
§. 7. Bevisar, at en sådan förändring är Gudomlig.
§. 8. Förklarar, huru äfven Sabbatens inrättning är nödig til vår kropps hvila, och således äfven billigas5 af förnuftet.
§. 9. Omtalar Guds barnas dageliga Sabbat och ro uti Gudi.
II. Delen.
§. 10. Bevisar, at Sabbaten skal helgas, men ej genom Levitiska6 stadgars tvång.
§. 11. Den bör helgas dels genom görande, dels genom låtande; til det förra hörer a) allmänna Gudstjenstens och undervisningars bivistande.
§. 12. b) Enskildt andakt hemma i husen.
§. 13. Däremot förbjudes a) et allmänt förakt för Guds ord.
§. 14. b) Alla i sig sjelf syndiga företaganden.
§. 15. c) Alla umbärliga lekamliga syslor.
§. 16. d) Alla onyttiga tidsfördrif och lustbarheter.
§. 17. e) Et af verldsliga omsorger betungadt hjerta.
Tillämpningen.
§. 18. Beklagar vår tids fritänkeri i denna delen, och fritänkare förmanas, at rätt eftersinna sin egen oroliga ställning, och åhörarena, at genom en lefvande Christendom gifva dem öfvertygelse om nödvändigheten och nyttan af en lefvande Gudsdyrkan.
§. 19. Anställer en pröfning, huru Sabbaten hafver blifvit helgad ibland oss, och tiltalar alla i gemen, men Föräldrar, Lärare och Öfverhetspersoner i synnerhet; äfven skrymtare,7 och sidst upmuntrar Guds barn.
Femte Predikan.
Ingången.
§. 1. Kärleken emot nästan är en allmän plikt, men hafver dock sina grader.
§. 2. Utstakar dessa grader, så at ägta makars är den närmaste, därnäst emellan föräldrar och barn, sedan blodsförvanter och Christendomsbröder, löftes- och välgärningsmän,8 och änteligen alla människor, äfven ovänner.
§. 3. Hvarföre Sednare Taflan börjar med föräldrars och barns inbördes plikter?
Texten: 5 Mos. B. 5:16.
§. 4. Hvarföre Föräldrarnes plikter äfven innefattas i detta budet. Sedan upgifvas i
Föreställningen
Föräldrars och barns inbördes skyldigheter
1) Hvilka här förstås under dessa namnen.
2) Deras skyldigheter, och
3) Hvad som bör förmå dem til deras iakttagande.
I. Delen.
§. 5. Det gifves fyra slags samfund, föräldrar och barn, husbönder och tjenare, öfverhet och undersåtare, lärare och åhörare.
§. 6. Bevisar särskildt at alla dessa samfund höra til detta budet.
II. Delen.
§. 7. Indelar dessa plikter i tre slag, a) dem, som äro gemensamma för föräldrar och barn. b) Dem, som tilhöra föräldrarna särskildt. c) Barnens enskildta plikter.
§. 8. Förklarar deras gemensamma plikter, och hvarpå de grunda sig.
§. 9. Beskrifver föräldrarnas särskildta plikter emot sina barn, nemligen a) bedja Gud för dem. b) Ömt sköta deras kroppar. c) Lämna dem allehanda slags kunskaper. d) Tilhålla dem til dygd, Gudsfruktan och arbetsamhet, hvilket lämpas på alla dem, som äro i föräldrars ställe.
§. 10. e) Hörer hit en förnuftig aga och f) et upbyggeligit efterdöme.
§. 11. Utreder barnens särskildta skyldigheter emot föräldrarna, som bestå däruti a) at hedra dem i hjertat, ord, åtbörder och gärningar. b) Lyda dem i all ting villigt och beständigt, och c) tjena dem oombedna i alt hvad de kunna: hvilka alla plikter särskildt inskärpas för undersåtare, tjenare och åhörare.
III. Delen.
§. 12. Skälet, som skal förmå föräldrar och barn til sina skyldigheter äro a) Guds uttryckeliga befallning. b) Föräldrarnas och barnens därunder beroende lycksalighet, som med hjerteligaste upmuntringar läggas dem på hjertat.
Sjette Predikan.
Ingången.
§. 1. Vår lekamliga lycksalighet består i tre ting nemligen säkerhet til vårt lif, ära och gods.
§. 2. Lifvet är det dyraste, men är underkastadt många äfventyr, äfven af andra människor; därföre blef det af Gud befredadt genom lagen.
§. 3. Förklarar hvad ära och ägodelar äro, och at Gud äfven fridlyst dem i lagen.
Texten: 2 Mos. B. 20:13.
Föreställning.
§. 4. Säkerheten för vårt lif.
1) Hvad Gud til den ändan i det Femte budet förbjuder.
2) Hvad han befaller.
I. Delen.
§. 5. Detta budet stadgar säkerhet för vårt eget och nästans lif. Vårt lif är tväggehanda, lekamligt och andeligt. Här förbjudes således a) At skada vår egen kropp, antingen med våldsamheter eller laster.
§. 6. b) At skada sin egen själs andeliga lif.
§. 7. Nästans lif är ock tväggehanda: båda befredas. Det lekamliga så, at här a) förbjudes alt det, som i hjertat kan föranleda at skada nästan. b)Vredsamma åtbörder. c) Skälls- och smäde-ord. d) Alla värkeliga mordgärningar, hvaraf fem slag upräknas.
§. 8. Det andeliga lifvet, genom förbud, at hindra nästans förening med sin Gud, eller slita honom därifrån, som sker på mångahanda sätt. Hvarvid äfven anmärkes grymheten emot oskäliga creatur.
§. 9. Här uteslutes icke Öfverhetens straff-rättighet på Guds vägnar, hvilken här förklaras.
II. Delen.
§. 10. Til befredande af vårt eget lif, befalles a) at försörja det med födo och kläder. b) En nyckter och måttelig lefnad. c) Måtteligt arbete. d) Hälsans förvarande. e) Farors afböjande.
§. 11. Det andeliga lifvet bör vinnas och förvaras a) genom underrättelsers förskaffande i Salighetsläran. b) Genom flitigt bruk af de medel, hvarmed det förvaras. c) Genom en dagelig tilväxt i nåden.
§. 12. Nästans lekamliga lif bör befredas af oss a) genom en allmännelig människokärlek. b) Genom försonlighet. c) Tålamod. d) At vi äro redebogne at bevisa hjelp i nästans nöd. e) Genom medlidande.
§. 13. Huru nästans andeliga lif skal vårdas.
Tillämpningen.
§. 14. Anställer en noga pröfning, huru detta budet blifvit efterlefvat, i anseende til vården af vår egen kropp och själ, jämte ömma bestraffningar.
§. 15. Beklagar den bitterhet hvarmed mången skadar nästans lif, dess kropp, men än mera, huru han skadas til själen, och äfven Guds barn förföras: och lämnas en hjertelig förmaning til omvändelse.
Sjunde Predikan.
Ingången.
§. 1. Visar huru angeläget förtroendet är ibland människor, til vår lycksalighet, och hvaruti den sanna äran består.
§. 2. At trolösa människor gifvas, och huru de förstöra sin och andras lycksalighet.
§. 3. Sluter däraf huru oumgängeligt förtroendet är emellan människor, och upgifver det, som är emellan människor af olika kön, för det ömmaste; hvilket därföre med all flit bör befredas; och det sker i 6:te budet.
Texten: 2 Mos. B. 20:14.
Föreställning.
§. 4. Sjette budet i Herrans Lag: Tu skalt icke göra hor.
1) Hvad hordom är.
2) Hvad Gud i anseende därtil här förbjuder.
3) Hvad han befaller.
I. Delen.
§. 5. At kärlek emellan människor af olika kön är naturlig och loflig, allenast den är ordentelig.
§. 6. At kyskheten består däruti, när människor af olika kön förena sig i rättan tid, i en rätt afsigt, med rätta personer, och uti en genom Gudomeliga och människliga lagar faststäld ordning: och otukten uti uraktlåtande af detta.
§. 7. Bevisar i synnerhet at en oordentelig förening emellan lediga personer är en hordoms synd.
II. Delen.
§. 8. Här förbjudas således a) otuktiga tankar. b) Otuktiga åthäfvor. c) Otuktiga samtal. d) Otuktiga gärningar.
§. 9. Sedan förbjudas ock alla anledningar därtil, såsom a) lättjan. b) Fråsseri och dryckenskap. c) Lättfärdiga sälskaper. d) Til laga ålder komnas afhållande ifrån giftermål.
III. Delen.
§. 10. Här befalles i gemen a) et rent hjerta. b) Kyskt öga och åtbörder. c) Anständigt tal. d) Kyskhet i alt umgänge och gärningar.
§. 11. I synnerhet befallas de som äro utom ägtenskapet, at beflita sig a) om en Christelig återhållsamhet. b) At de icke förhäfva sig öfver lyckans förmåner. c) At de unge inhämta föräldrars trogna och mogna råd. d) Äro försigtige i sitt val. e) Begifva sig därtil med en trogen bön och rådfrågan hos Gud.
§. 12. Deras skyldighet som äro stadda i ägta ståndet, består a) uti en rätt ägta kärlek och trohet. b) At icke misstänka sina makar, och förebygga alla anledningar til misstankar på sin sida. c) At beflita sig om en rätt husaktighet. d) Troligen vårda sina kärleksplantor.
§. 13. Genom hvad medel denna dygden kan befordras, hvilket här äfven befalles, nemligen a) en trogen bön til Gud om hjertats bevarande ifrån otukt. b) En Christelig måttelighet. c) Vaksamhet. d) At altid hafva Gud för sina ögon. e) At välja sig tuktigt umgänge.
Tillämpningen.
§. 14. Beklagar otuktslastens tiltagande, och et skändeligt fritänkeri om kyskhet; hvilket vederlägges genom förnuftets skäl, och otuktens skadeliga fölgder.
§. 15. Undersöker orsakerne därtil, och bevisar at därtil i synnerhet bidraga a) de förnämares efterdömen. b) När skammen för trolöshet förringas och utplånas. c) När politiska orsaker afhålla folk ifrån giftermål.
§. 16. Sluteligen förmanas åhörarena at förvara sina hjertan ifrån otuktslasten, och bönfalla hos Gud för höga Öfverheten, om visdom at hämma laster och befrämja ära och trohet i vårt land.
Åttonde Predikan.
Ingången.
§. 1. Hvad ägodelar äro.
§. 2. Huru ägande rätten är nödvändig och genom lagen utstakad, och försäkras i det sjunde budet.
Texten: 2 Mos. B. 20:15.
Föreställning.
§. 3. Den i sjunde budet oss gifna säkerheten på våra ägodelar.
1) Hvad Gud i detta budet förbjuder, och
2) Hvad han befaller.
I. Delen.
§. 4. Förklarar hvad tjufnad är, och indelas i gemen i tvenne slag, nemligen a) et aldeles laglöst borttagande af nästans egendom, som föröfvas under en allmänt ärkänd orättvisa, genom röfveri eller lönlig tjufnad.
§. 5. b) Genom lönliga bedrägerier: α) emot Öfverhet och befallande.
§. 6. β ) Emot lydande.
§. 7. γ) I handel och vandel emellan människor som gelikar.
§. 8. Om tjufnad emot sig sjelf, at den gifves.
§. 9. Huru det sker: a) genom lättja. b) Genom oaktsam hushållning. c) Genom slöseri. d) Genom karghet.
II. Delen.
§. 10. Här befalles a) at rätt vårda nästans egendom.
§. 11. b) At rätt försona sig med Gud och nästan, sedan man stulit.
§. 12. c) At rätt hushålla med vår egen egendom, at förvärfva den, at förvara och at rätt använda den.
§. 13. d) At vara förnögd med vår del.
Tillämpningen.
§. 14. Beskrifver huru vederstyggelig denna tjufnads synden är.
§. 15. Anställer en pröfning, och tiltalar grofva tjufvar och bedragare, och förmanar dem til bättring.
§. 16. Tiltalar egen-rättfärdiga, och söker förmå dem til egen uselhets ärkänsla.
Nionde Predikan.
Ingången.
§. 1. Äran är tväggehanda, den inre, som består i dygden, eller hjertats och gärningarnas öfverensstämmelse med lagen. Den yttre, som består i den öfvertygelse andra hafva om vår dygd. Lastbarheten lika så.
§. 2. Den inre och yttre äran kunna vara förenade; men efter människorna icke äro hjertats ransakare, kan omdömet äfven vara olika med det inre, så at den dygdiga hålles för lastfull, och den lastbare för ärlig.
§. 3. At anses annorlunda än man är, bibringar stor skada i hela människliga sammanlefnaden.
§. 4. Därföre har Gud, som är hjertats ransakare och älskar sanningen, för at befordra vår sällhet, befalt i det Åttonde budet, at vårt omdömme, eller den yttre äran, bör, så mycket som ske kan af människor, vara öfverensstämmande med den inre; det är at befreda vårt namn och rykte.
Texten: 2 Mos. B. 20:16.
Föreställning.
§. 5. Vårt i det Åttonde budet befredade namn och rykte.
1) Hvad Gud i sådant afseende här förbjuder.
2) Hvad han befaller.
I. Delen.
§. 6. Här förbjudes i gemen alt falskt vitnesbörd, som består däruti, när vi antingen sjelfve hafva, eller gifva androm sådana begrep om nästan, som ej stämma öfverens med dess inre halt, en elak stämpel på god vara, eller tvärt om. NB. våra begrep kunna väl ej vara så fullkomliga, men det kommer derpå an, om vi flitigt undersökt beskaffenheten, om vi varit oväldiga därvid, och om vi är redelige, at upgifva den för andra.
§. 7. I synnerhet förbjudes a) all avoghet i hjertat emot nästan.
§. 8. b) All lögn, α) för rätta, at anklaga den oskyldiga, släppa den skyldiga ifrån tiltal, at neka til sin gärning, at drifva en orättfärdig sak, at vitna den skyldiga fri, den fria til skyldig, at upskjuta saker i oträngda mål, dömma egenvilligt, fälla oskulden och fria lasten.
§. 9. Utom domstolen. β ) Frambringa osanningar af lättsinnighet eller upsåt at skada, prisa eller lasta öfver höfvan.
§. 10. c) At förråda nästan. Ställa sig in med list, låcka ut ens hemligheter, uppenbara dem för andra, eller nyttja dem til at snärja eller skada, äfven upsnappa och upbryta andras bref.
§. 11. d) Baktala, det är, fälla värre omdöme om nästan i dess frånvaro än i ögonen, och utsprida smädeskrifter.
§. 12. e) Försmäda och lasta, det är, komma honom ondt rykte uppå, antingen af ondt upsåt eller i en orätt sak, munteligen eller skrifteligen.
II. Delen.
§. 13. Här befalles i gemen sanning, at a) flitigt och oväldugt undersöka och i hjertat fatta den. b) I åtbörder röja den. c) Med munnen tala den. d) I gärningar följa den.
§. 14. I synnerhet a) ursäkta nästan, det är, intet sätta svart färg på nästans sak, efter afvundsmäns tal, egna gissningar och afsigters uträknande, och hård dom; utan enligt sanning och Christelig kärlek, försvara hans oskuld.
§. 15. b) Tänka och tala godt om honom, och vända all ting til det bästa. Det pålägger oss den Christeliga kärleken, det förvärfvar oss allas förtroende, det lättar och förnöjer vårt eget hjerta och sammanlefnaden.
Tillämpningen.
§. 16. Beklagar huru det af satan ibland oss sådda lögnenes frö gror och växer ymnogt hos oss, vid domstolar och annorstädes. Huru det naturliga högmodet retar oomvända at trampa andras ära, för at uphöja sin egen.
§. 17. Visar olycksfölgderna däraf, nemligen Gud förtörnas, nästan skadas, men vi skada oss mäst sjelfva i tid och evighet.
§. 18. Förmanar at noga betrakta våra egna fel; at blifva vid sanningen, och fälla altid milda omdömen om nästan, ty därigenom vinnes den största möjeliga lycksalighet.
Tionde Predikan.
Ingången.
§. 1. Visar naturliga ordningen på de åtta buden.
§. 2. Förklarar orsaken och anledningen til de två sidsta.
§. 3. Utreder egenteliga skilnaden emellan 9:de och 10:de budet.
Texten: 2 Mos. B. 20:17.
Föreställning.
§. 4. Den förderfveliga synda-lustan.
1) Huru alfvarligen Gud förbjuder den.
2) Hvad han då däremot fordrar af oss.
I. Delen.
§. 5. Det gifvas i allmänhet en treggehanda slags lusta, nemligen a) en Naturlig efter mat, dricka, sömn, m. m. b) Andelig, til Gud och Gudeliga ting. c) Syndig, til det som Gudi är misshageligt och oss skadeligt. Denna förbjudes här, som åtskiljes ifrån sin källa, arfsynden.
§. 6. Den består a) uti värkeligen upstigande begärelser. b) Samtycke til dem. c) Bemödande at få utöfva dem.
§. 7. Den yttrar sig a) i begärelse efter ägodelar. b) Ära och höghet. c) Vällust. d) Missnöje öfver sina ägodelar, sitt stånd och beqvämligheter, Guds ledande, m. m.
II. Delen.
§. 8. Här befalles a) en lust i Gudi, som det högsta goda.
§. 9. b) Til alt det som är godt och Gudi behageligit.
§. 10. c) En beständig strid emot onda lustar.
§. 11. d) Et flitigt nyttjande af de hjelpemedel, hvarmed den onda lusten dämpas och den goda befredas; nemligen bönen, vaksamheten och Guds ords betraktande, och at undfly synda-tilfällen.
Tillämpningen.
§. 12. Anmodar åhörarena at taga fram sitt hjerta och alfvarligen pröfva det, och understödjer dem däruti.
§. 13. Visar och leder til samvetets rening uti Jesu blod genom trona.
§. 14. Handleder dem på nya födelsens väg, och förvarar dem från återfall ifrån nåden.
Elfte Predikan.
Ingången.
§. 1. Visar huru Gud genom Lagens utgifvande syftat hufvudsakeligen på vår lycksalighet, och framställer frågan: hvarföre människorna genom lagens hållande icke befordra den samma?
§. 2. Besvarar denna fråga.
§. 3. Huru Gud i detta budet angriper sjelfva det medfödda förderfvet eller arfsynden.
Texten: 2 Mos. B. 20:17.
Föreställning.
§. 4. Arfsyndens djupa förderf.
1) Hvaruti det består.
2) Huru Herren förbjuder det.
3) Hvad han däremot befaller.
I. Delen.
§. 5. Beskrifver arfsyndens ursprung genom syndafallet.
§. 6. Visar dess beskaffenhet, och således a) djupheten af detta fall. b) Huruvida arfsynden fortplantas. c) Om vi därföre kunna anses brottsliga.
§. 7. Förklarar olycksfölgderna af fallet, hvilka antingen hade sin grund i sjelfva fallet, eller voro et straff för budets öfverträdelse.
II. Delen.
§. 8. Här förbjuder Gud a) arfsynden i gemen.
§. 9. b) Det förderf, som derigenom upkom i förståndet.
§. 10. c) Det som i synnerhet besvärar viljan.
III. Delen.
§. 11. Här befalles a) i gemen hela Guds belätes fullkomliga uprättande å nyo.
§. 12. b) I synnerhet en fullkomlig och til saligheten nödig kunskap om Gud och Gudomeliga ting.
§. 13. c) På viljans sida en rättskaffens Gudsfruktan, och både vilja och förmåga at befordra eget och nästans sanskylliga väl, och således hela lagens fullkomliga efterlefnad.
Tillämpningen.
§. 14. Beskrifver vår jämmerfulla belägenhet, den vi genom arfsynden råkat uti.
§. 15. Upmuntrar åhörarena, at genom tron i omvändelsen deltaga i Jesu fullkomliga helighet, och vinlägga sig om Guds belätes åter uprättande.
§. 16. Förmanar de trogna, at tacka sin Frälsare, som förlossat dem från lagsens förbannelse, och at under känslan af sina dageliga svagheter, längta efter sin fullkomliga förlossning i himmelen.
