Litt. F.
Om Hans Kongl. May:stt hade i nåder täckts befalla til allmän efter lefnad hwad han i lika Nådig proposition behagade under ställa Riksens Högl. Ständers eget bepröfwande, så hade jag för min ringa del dermed warit fulleligen nögd, äfwen som jag ei haft derwid det minsta at påminna, om Hemliga Utskottet tagit en sådan författning til liqvid1 emellan privata debitorer och Creditorer; hwartil jag äfwen bör tillägga, at jag finner mig aldeles nögd, om Högw. Ståndet täckes dertil straxt lämna sitt samtycke; Men då Hans Kongl. M:tt täkts hänskiuta målet til Ständernas egen granskning, tror jag det ei allenast wara mig låfligit, utan äfwen en skyldighet at deröfwer fritt yttra mina tanckar. Saken synes efter mitt begrep hufwudsakeligen bero på 3:ne frågors uplösning, neml. 1:o Om genom den föreslagna liqvidations grund2 emellan debitorer och creditorer egendoms rätten på något sätt finnes rubbad; hwarwid jag så mycket mindre behöfwer ingå uti någon widsträkt bewisning, som den samma näst förut af H. Biskopen och Commend: Hesselgren är förklarad,3 och grundeligen bewist, och som detta liqvidations sätt emellan privata ei allenast strider emot allmänna Lagen, utan ock olika betalnings grund i så måtto stadgas emellan Banqven samt andra publiqve discont-wärk4 och privata, än emellan privata sins emellan, synes detta förut böra blifwa en lagfråga,5 som af Ständer komme at afgöras, hwilcket likwäl nu icke skedt eller kan ske. Men denna fråga bryr mig doch icke mycket, då jag på andra sidan ser huru medborgare, genom Riksgälds sedlarna,6 och deras fallande wärde emot specie lidit större eller mindre förluster, som i alla fall blifwa oärsätteliga. Den andra frågan blifwer; om det ändamål därmed wärckeligen winnes som åsyftas, nemligen en lättning för skuldenärerna til sina låns afbördande? hwilcket wäl så förekommer wid första påsende af saken. Men lätt oss se litet längre in. Om efter en sådan utfärdad författning långifwaren, som försträkt til exempel ett förskott af 100 R:dr. banco til 10 torftiga7 låntagare, hwilcka lagt dem uti sina näringar eller skulden forseras genom hotad utmätning efter denna författning, månne de icke til dess undwikande häldre bedja för sig och gifwa en ny revers8 som innefattar det agio långifwaren wil pretendera,9 då igenom den samma är intet til den fattigas lindring uträttat; ty det blifwer altid derwid, at omnia obediunt pecuniis,10 Pennige karllen topprider altid den fattiga.11 Den tredie frågan blifwer den: Om detta stadgade agio, emellan debitor och creditor är nog kraftigt medel, at hålla agio emellan creditsedelen och specie wid den här stipulerade grän[s.] Kunde detta ändamål winnas så wore förslaget stort, och i det samma ett nytt medel upfunnit som ännu aldrig i penninge wägen kunnat finnas, at hålla ett credit mynt som ei kan förwäxlas til specie uti et wis[st] förhållande deremot; Men som sådant strider aldes emot sielfwa sakens natur, wid en til wäxande sedel stock, specie myntet synbart mer och mer förswinner och doch nödwändigt fordras årligen til åtminstone 5 a 6 tunnor Guld uti bewillningen och utom dess uti utlänska Tullen, det wi alt måste köpa af Specie mynts ägaren må wi wara försäkrade, at han wet sätta det wärde derpå som förhållandet emellan bägge mynt sorterna honom medgifwer. Detta alt har jag i det Högw. Ståndet trodt mig böra anföra, ingalunda at dermed afleda H: Ståndet ifrån bifallandet af Kongl. May:stts Höga proposition, så mycket mindre, som jag äfwen om Högw. Ståndet så behagar är färdig at dertil sielf samtycka, utan blott at yttra min enfalliga öfwer tygelse i saken, och ut i Ståndets protocoller hafwa förwarat mina tanckar för en efterwärd.
