Föregående avsnitt: Rikets hjälp, § 16
Följande avsnitt: Rikets hjälp, § 19
§. 17.
Sedan nu altså är bewist, at räkne-wärdet på Sedel-dalern är så wäl genom bruket, som af nöden twingat, at genom Lagar förhöjas, bör närmare eftersinnas, om dess nedsättande til sitt förra wärde, blifwer möjeligt eller icke?
I forna tiders Finance-Handlingar, läser man mycket om sådana försök; men icke et enda af någon betydelighet, finnes någorstädes hafwa lyckats.
Regenterna hafwa wid slika tilfällen gemenligen wältrat sitt Finance-werk utur askan i elden. I synnerhet hafwa många sådana prof med yttersta stränghet blifwit i nästförflutna tide-hwarfwen gjorde i Swerige.
Konung Carl IX, utgaf i alfwarsammaste termer et Placat, däruti han wid lifsstraff anbefalte, at en Swensk Daler eller 4 mark, skulle gälla 32 öre emot det R:dalern galt 36 öre, men helt förgäfwes; emedan Dalern war 50 proCent swagare til sin halt och wärde; äfwenså blefwo fåfänga försök gjorda under Drottning Christinæ minorennitets tid,1 år 1638,2 och af hänne sjelf 1645,3 och är i synnerhet, Kongl. Kammar-Collegii utlåtande öfwer Kongl. Maj:ts Carl XI:s infordrade underrättelser, om slika devalvationer med Myntet, af den 13 Martii 1695, märkeligt. Då det bland annat heter: ”Oemotsäjeligit är fuller4 det, at ju bättre Mynt, ju större fördel och wärde hafwer den, som det äger; men om det på det projecterade sättet här i Riket mera än annorstädes sig göra låter, at därwid skal hafwa bestånd, Silfwer kunna införskaffas, och det goda Myntet behållas i landet, och man däremot wara säker för falskt och odugeligit Mynts insmygande, därom hafwer man stora skäl, icke allenast at twifla, utan hålla det absolute för ogörligt. Framfarne tider hafwa det utwist, då i Konung Carl den IX:des tid Swenskt Silfwer sattes emot en R:daler, som 32 mot 36, jämwäl i Drottning Christinæ tid 1645, då 48 öre skulle gälla lika emot en R:daler, eller 3 Caroliner, som icke kunde bestå i 4 år. Hwad wore wäl nu annat at förwänta, om man til en sådan devalvation skrida skulle?”522
Man arbetade hela tiden bårtåt därpå, at få 36 öre i jämlikhet med en R:daler Specie, men då det ej lyckades, wille man hälst, at 48 öre skulle gå därföre; straxt därefter, at 52 öre skulle räknas på en R:daler; men ingen ting hade bestånd, förr än man år 1681 satte Myntet i sin naturliga jämlikhet, och gjorde en R:daler Specie lika med 6 Dalers Plåt, eller 64 öre, och at tjenligast komma från hela willerwallan, och ej blanda de olika Dalrar med hwarandra, fant man på det expedientet,6 at kalla de sämre Dalrarne, Daler K:mt, och de andra Silf:mt; hwilket likwäl aldrig betydde, at den sämre Dalern bestod i Koppar, och den bättre i Silfwer; ty alla Plåtar stå stämplade til Daler Silf:mt, och Dalern har ofta warit så swag i Silfwer som i Koppar, hwaraf ses, at Daler Kopp:mt beteknar egenteligen, hwarken Silfwer eller Koppar, utan är et räkne-wärde, som i Swerige lämpas på alt Mynt, och nyttjas i all handel, fast man nu wil påstå den samma endast betekna Koppar-plåtar, då man önskade få, ehwad det ock skedde med Rikets största skada, sina Sedlar efter lägsta räknewärde i redbarheter förwandlade.
I början af 1600 talet, war altså ännu icke mera än et slags Dalrar i Swerige; men då Dalern alt mer och mer försämrades wid utmyntningen emot Riksdalern, såg man sig nödsakad, at räkna twå slags Dalrar, och kalla det ena Koppar, och det andra Silfwermynt. Nu är åter denna Kopp:mts Daler försämrad til 100 proCent, som förut är bewist; det måste därföre blifwa lika omöjeligt, som då, at göra dem lika, och det naturligaste botemedlet, at komma från wår iråkade oreda, blifwer det, at antingen aldeles förkasta Daler-räkningen, eller göra skillnad imellan Koppar- och Sedel-dalrar.
I början af wår frihet war man äfwen mycket omtänkt på nedfällande af det räkne-wärde, som 1715 blef förhögdt; men en Anonym7 wiste år 1722 i en grundelig Afhandling, under Titel: Oförgripelige Tankar, om Swenska Myntets förnedring och uphöjning, Tryckt i Stockholm af Joh. Hind. Werner, huru högst äfwentyrlig någon devalvation därwid wore. Han utförer saken med den redighet och styrka, at det föga kan förbättras, och behöfwer ej mera, än blott lämpas på den crisi,8 i hwilken wi stå.
Han wisar först, huru den i Myntet skedde förhögning, upbragt alla inrikes waror och handteringar på 6 års tid til 100 och 15023 proCent; bewisar det i synnerhet om Kopparen och Järnet, och säger: at sedan de nu mera genom Myntets förhögning, jämte Mynt-teknens slätta wärde,9 kommit ur sitt bästa och förra skick, och äro bragte uti et annat, stå de i äfwentyr och fara, där en enda rörelse skulle widare göras i Myntet.
Han går in uti Bruks rörelserna, och lägger å daga, huru alla grenar däraf undergått efter Myntet sin förwandling; Tack-järnet, Malmen, Kolen, forslor10 och frakter, med mera, upstigit, och säger sedan eftertänkeligen: ”Skulle Myntet nu röras, på hwilkets valvation alt detta är grundat, så kommer ju sjelfwa grunden til järnets tilwerkning at röras. Man föreställer sig til exempel de werk, hwarwid järnet inunder 35, 40, 45 dal. jämt kan tilwerkas,11 och at det, igenom en devalvation af et Mynt skulle falla til 30 eller 35; måste icke de werk, som således beskaffade äro, gå inunder, och de andra utan winst uthärda, tils at de med tiden falla uti lägerwall?12 Hwad ömhet, fortfar han, mon nu de hafwa om Rikets wälfärd, som hålla Myntets devalvation för at gagna landet? Där likwäl det, som är Rikets förnämsta skatt, underkastas därigenom en så stor äfwentyrlighet.”13
Förändringen i Myntet och warornas wärde, säger han widare, ”må härflyta af hwad grund, som hälst, så blifwer den likwäl mer och mer beständig, och omsider oöfwerwinnelig. Det är icke så lätt at förändra det, som i så många år, och af så många tilfällen har förhögdt sig.”14
”At bringa med Lag och med twång, alt som ofwannämdt är tilbakars, är snarare tänkt, än gjordt; lättare förhöjer sig alt sådant med et Mynt, än förnedrar sig:15 bättre kunna de bända bågan,16 som äro nödige til werkens drifwande, och som med mindre skada kunna lemna arbetet ogjordt eller ock materialierna osålda, än ägaren kan därföre låta afstanna hela werket.” 17
Han uptager ändteligen alla de olägenheter, som följa af Myntets förhögning, och wisar huru de förnämsta redan woro undanrögde och de återstående äfwen lätt kunde afhjälpas, utan at genom en devalvation, därföre sätta Rikets och medborgares wälfärd och bestånd i yttersta äfwentyr.24
Men sedan nu mera waru-prisen, köp, näringar och Bruks-rörelser antagit et Dalertal efter det högre räkne-wärdet, som är bewist wara på Sedelen, at arbeta på dess nedsättande; det synes åtminstone för mig omöjeligt, och at därwid risqueras för mycket på en, kan hända, osäker uträkning.
