Föregående avsnitt: Rikets hjälp, § 31
Följande avsnitt: Rikets hjälp, § 33
§. 32.
Sedan jag nu på detta sättet sökt fullborda de trenne första stycken af mitt i början gifna löfte, kräfwer nu ordningen, at til slut lägga mitt eget enfaldiga Förslag för min upmärksama Läsares ögon.42
Jag skal icke mindre däruti, än i det föregående söka reda ut saken, från alla de inweklade omständigheter, som annars i et dylikt ämne skulle göra förslaget mörkt eller twetydigt.
Därföre beropar jag mig först på det, som i början om en Naturlig Finance-System är anfördt, nämligen, at hwar och en bör wara berättigad för en redbar Wara undfå en redbar, och i wärde däremot swarande betalning, och at ingen bör trugas1 at förnöja sig med blotta stämpel eller inbillningar.
Som nu Sedel-myntet är nästan det enda gångbara ibland oss, hwilket i sig sjelf ej innehåller något inwärtes wärde, och nu undergått så mångfaldiga förändringar af förut anförda orsaker; så är nödigt efter min tanka, at tydeligen utreda 1:mo Huru stor massa af fint Silfwer kommer at beräknas på hwar Sedel-daler, det är: huru många mark och daler af Sedel-myntet komma at räknas på en Riksdaler specie, som NB. måste wara lämpat efter Bankens förmögenhet, men förnämligast efter det wärde, hwarutinnan Warorna nu förtiden i det närmaste stå, och hwarpå de mästa näringar äro fotade; hwilket en gång för alla bör fastställas, och hwarefter Banken förr eller senare med Silfwer eller redbara Waror åtager sig, at inlösa sina Sedlar.
När Mynt-wäsendet i förra seculo, så wäl i anseende til Koppar-myntets obeständighet, emot Silfwer-myntet, som ock, de då redan gängse warande Bankens2 Credit-Sedlar, som äfwen i den tiden woro sämre än alt annat Mynt uti wärde, och på lika sätt som nu upstegrade Coursen, för det Banken ej war i stånd, at för dem præstera en promt3 betalning, säger Grefwe Gustaf Bonde4 i sina Oförgripeliga Tankar öfwer då warande Myntets ostadighet, daterade Stockholm den 28 October 1664:5 ”At det för all ting war nödigt, at Myntet blifwer uti et wisst pris, så at, som det af den ena utgifwes, så måste det ock af den andra emottagas, och gifwer det mindre Confusion och skada, enär det gäller et wisst (fast det är öfwer sitt wärde) än när man är owiss om dess valeur.” Han anförer därpå något om Res nummaria6 i Rom och sluter däraf widare sålunda: ”Härutaf och mycket mera kan man pröfwa och aftaga dess nödwändighet, at Myntet i alla Konunga-Riken måste hafwa en wiss valeur och därwid maintineras,7 så wida man wil undwika43 sina undersåtares undergång, den fattigas förtryck, som för sin nöd och stora trångmål måste emottaga det honom gifwes, och utgifwa det igen, för det den rika det emottaga wil.”
”Är fördenskul nödigt, (fortfar han widare,) så framt man wil undfly Guds straff, at man sådant statuerar8 i wårt kära Fädernesland, hälst enär man betänker de böner och lamentationer,9 som öfwer denna Confusion af Ständerne på sista Riksdag10 för Öfwerheten androgos, eljest befarar man, igenom den fattigas suckan Guds hämd, och på sistone11 et uplopp uti Riket, hwilket at stilla, sedan elden woro itänder, skulle icke allenast falla beswärligt, utan ock äfwentyrligit.”
”Widare, at Demonstrera dess skada uti handel och wandel, med mera, är för widlöftigt och onödigt, emedan man tror ingen draga detta widare in dubium.12” 13
Mot slutet af samma Afhandling säger han ytterligare: ”Såsom alt detta (nämligen hwad han til Bankens bestånd föreslagit) igenom Öfwerhetens Auctoritet och Caution,14 emot hwar och en måste ske, så synes icke orådligit, at Öfwerheten gör sig informerat, om Bankens tilstånd uti Debet och Credit, och sedan formerar och statuerar dess Direction efter dess nödwändighet, på det et sådant helsosamt werk, icke måtte råka widare uti en sådan labyrint och hazard, och då icke finna de tider, som patiencen intet så med sig hade som nu.”15
Huru stor denna Silfwer-Massa egenteligen bör wara, eller huru många Dalrar och mark böra beräknas på en R:daler Specie, wil jag wäl icke til pricka utstaka; men det wågar jag påstå, at om Coursen fälles under 70 mark på R:daler, taga näringarna en grufwelig stöt, och Banken swår känning och at nu höja den öfwer några och 70 marker, wore, at onödigt wis förhöja räkne-wärdet, och minska realiteten i Sedel-Capitalerna. Jag håller därföre före, at det til undwikande af bråk-räkningar16 wore lämpeligast, at fastställa Coursen til 72 mark, emedan därigenom 1715 års mark- och daler tal, är då netto fördubbladt, och warorna äfwen i det närmaste stå i jämlikhet därmed, eller äro snarare grundade på högre, än lägre Cours.
