Föregående avsnitt: Lanthandel, § 13
Följande avsnitt: Lanthandel, § 15
§. 14.
Vid afgörande af en så hufvudsakelig fråga som denna är, beder jag om lof, at få leda min Läsare, något längre ut på verlds-fältet, at af andra Rikens fordna och nyare händelser, hemta något lius i förevarande fråga.
Herr Comm. Rådet Kryger, visar rätt vackert i sina Tankar vid lediga stunder, på huru kort tid folk-hopen växte til och bebodde verlden för syndafloden, och at då för tiden inga serskilta rättigheter voro emellan jordenes inbyggare, utan en och hvar arbetade och födde sig det bästa han gitte.1 Men då man i vår tid, gör sig så angelägen om folkhopens tilväxt, så vil man börja med helt andra medel. Jag51 förundrar mig, huru den första verlden hade sett ut, om man satt des inbyggares näringar under förmynderskap, reglementer och privilegier, giort några til köpmän, andra til fabriqueurer, och andra til landtbrukare, förbudit landthandel, förordnat Fiscaler, utfört rättegångar, confiscerat varor, utmätt plikter, m. m. Jag tror det hade hetat, några hundrade år efter verldenes skapelse, som det hette i början, nemligen at den på menniskor var tom och öde.2
En lärd Frimurare, bevisar med nog starka skäl uti et tal för sina bröder, at folk och varumängden, i de äldre tider, varit ansenligen större än i vår;3 då voro likväl inga sådana inskränkningar, som nu aldeles fått burskap i vår tid. Dock tror man sig nu vinna samma ändamål52 genom tvång, som då genom frihet.
Judarne, som innehade en liten fläck af det Förlofvade Landet, voro rätt talrike: deras hufvud-handtering viste sig ifrån Salomos tid, vara handelen. De foro så godt som verlden omkring, falkade ut4 sina varor och tilbytte sig andra, och voro således äfven store landthandlare.
Men ingen nation kan i denna delen gifva oss större efterdöme, än China; ty den är ofelbart den folk- och varu-rikaste i verlden. Hufvudstaden Pekin5 allena, bebos af mer än en million menniskor, eller circa 20 gångor flera än i Stockholm: Alla landsvägar deromkring, gå så fulla med folk, som skepsbron i Stockholm om sommarn. Men deras politiska anstalter, hafva ock lemnat deras näringar53 i sin vidsträktaste frihet, och söka endast, at skydda en och hvar för öfvervåld.
Tänk, huru det skulle efter 20 à 30 år stå til, uti det tätt bebodda och arbetsama Holland, om landthandel blefve förbuden, och ordningen emellan stads- och landtmanna-näring noga i akttagen, somlige af des städer giorde til stapel-städer, och alt bragt i et noga skrå-systeme; jag är säker derom, at Holland då redan vore et ödeland, på de flesta ställen öfversvämmadt med vattn, der föga mer än lemningar, af den förra arbetsamheten, skulle lysa efterkommandene i ögonen; der det nu, under all frihet i handel, siöfart och frakter, hvilka lika väl nytjas af Holländska bonden som borgaren, sitter i en fullkomlig välmåga.
