Fjärde budordspredikan, § 2

345

§. 2.

Vid minsta förnuftiga eftertanka visa sig för en menniska många syslor aldeles oumgängeliga, til bibehållande af sitt naturliga lif; möda och arbete måste vi underkasta oss, om vi ej innan kort skole komma i mistning af våra nödigaste behof, som äro föda och kläder. Menniskan känner derföre snart nog vigten af naturens Herres första befallning til den fallna menniskan: Tu skalt äta titt bröd i tin anletes svett. 1 Mos. B. 3:19. Och detta bekymret allena är redan i stånd at syslosätta mången hela sin lifstid igenom, och vidgar sig oändeligen uti många grenar af arbete och besvär; och när därtil kommer, at hon af medfödt begär efter lycksalighet, äfven fiker efter beqvämligheter, fördubbla sig dess omsorger och arbete därigenom mångfaldigt. Vildar, och de där af ingen Gud veta, ej heller känna värdet af sin odödeliga själ, stanna ofta här, och förstå icke at använda något af sin flygtiga tid til några andra göromål, än de, som leda til denna nästan blott djuriska välmåga. Men för oss Christne, som icke allenast känna vår Guds varelse och höga egenskaper samt omedelbara styrelse i verlden, utan äga äfven en fullkomlig öfvertygelse, om våra plikter emot Gud, hvilka ge346nom en alfvarlig Gudsdyrkan skola utöfvas, för oss, säger jag, upkommer här en fråga af yttersta vigt: hvad tid bör dock därtil användas? En så stor stor sak, en så hufvudsakelig plikt, som det är för et Creatur, at tjena eller dyrka sin Skapare, kan ingalunda iakttagas, utan at därtil någon märkelig del af vår korta tid måste användas. Men huru stor denna tid måste vara, och huru den rätt til et sådant ändamål kan nyttjas, blifver för oss en sak af största angelägenhet at undersöka.