Föregående avsnitt: Femte budordspredikan, § 12
Följande avsnitt:
§. 13.
Älskade Åhörare! detta skäl, som är taget af Guds alfvarliga befallning, är väl i sig sjelf så stort och kraftigt, at det nödvändigt måste värka uppå1 låter Herren säga honom: Thet vare långt ifrån mig, at jag skulle välsigna tig, ty then mig föraktar, han skal komma på skam. Si then tid skal komma, at jag skal bryta tin arm sönder och tins faders husarm,2 så at ingen gammal skal vara i tino huse. 1 Sam. 2:30,31. Äro icke sådana hämdedomar rysande? Men ingen ting kan däremot vara mera upmuntrande, än Abrahams välsignelse, då orsaken därtil står straxt bredevid, ty, säger Herren, jag vet, at han befaller sinom barnom, och sino huse efter sig, at the skola hålla Herrans vägar och göra hvad rätt och godt är. 1 Mos. B. 18:19. Föräldrar lägger dock detta på hjertat.
allas deras hjertan, som ej aldeles skändeligen vilja draga Guds varelse och styrsel i tvifvelsmål, men som hjertat är genom naturliga fördärfvet och gamla syndavanor hos de flästa så hårdt bundit, at det ej kan komma sig til någon värkelig förändring, hafver jag et annat skäl i beredskap, som genom Guds nåd skal ännu mera drifva på Eder ändring: det är föräldrarnas och barnens af dessa plikters i akttagande härflytande egen lycksalighet. Lycksaligheten är ju det enda föremålet af alla Edra gärningar: i detta budets efterlefnad kunna I ofelbart vinna den; hvad skulle då längre kunna afhålla Eder derifrån? Herren Gud hafver förenat med detta budet et oryggeligit välsignelses löfte, på alla tre ställen, där det i den Heliga Skrift finnes anfört. I andra Mose Boks 20:de Capitel och 12:te vers där det första gången förekommer, lyder det så: På thet tu skal länge lefva i landena, som Herren tin Gud tig gifva skal, eller närmare efter Grundtexten: at de, nämligen föräldrarna, måga förlänga tina dagar. I femte Mose Boks 5:te Capitel och 16:de vers heter det: på thet at tu må länge lefva, och at tig må väl gå, uti thet land, som Herren tin Gud tig gifva skal, på hvilka båda ställen det handlar om Israëls barnas lycksalighet, som de skulle komma at genom detta budets hållande åtnjuta, uti det dem låfvade Canaans land. Men då Apostelen Paulus anförer detta budet uti Ephesernas 6:te Capitels 3:dje vers, fattar han detta löfte i lämpeligare talesätt för oss Christna, nemligen: På thet tig skal väl gå, och tu må blifva långlifvad på jordene. Märker då, mine åhörare, mån dessa tredubbla löften någonsin kunna svigta? Nej, ingalunda. Himmel och jord må väl förgås, men dessa lefvande Guds oryggeliga ord skola icke förgås; Matth. 24:35. hvarföre ock Apostelen Paulus anförer dem med en upmuntrande anmärkning, och säger, at detta är thet första budet, som löfte med sig hafver. Ephes. 6:2. Detta löfte angår väl egenteligen barnen, men utom det, at föräldrarnas lycksalighet til en stor del består i deras barns välgång; så blifver ock det vist, at föräldrarna genom en rätt barna-upfostran handgripeligen befordra sin egen lycksalighet; ty föräldrar, som vårda denna Herrans dyra plantering, och gå på Herrans vägar, skola snart få den hugnad, at se sina små telningar, såsom oljoqvistar omkring sit bord; Ps. 128:3. Barnens ömma kärlek skal glädja dem, deras tilväxt i visdom, ålder och nåde hugsvala dem, deras hjelp och tjenster lätta föräldrars möda, och deras undergifvenhet och trogna lydnad blifva dem en ålderdomsstaf. Ack! föräldrar, som upföden dessa Edra kärleksplantor, föreställen Eder likväl: mån någon motgång i verlden skulle mera kunna såra Edert ömma faders och moders hjerta, än då all Eder kärlek skulle på en framtid bemötas af Edra barn med otack, med förakt och olydnad; det kan likväl hända, ehuru otroligt det kunde synas Eder nu, och det är nästan oundvikeligit, om I i tid icke upföden dem i tuckt och Herrans förmaning, och hvad mera? om I försummen, at inplanta dygd och Gudsfruktan, om I icke i tid bryten deras egensinnighet, och tilhållen dem til nyttigt arbete, kunna de med tiden blifva verldenes afskrap och lastfulla medborgare, som förstöra Eder, och sluteligen stanna under öfverhetens hämd; säger mig då: är icke hela Eder timmeliga välfärd förstörd? Därföre säger den visa Konung Salomo i sina Ordspråk: En vis son är sin faders glädje, men en galen, en odygdig son, är sine moders grämelse. Ordspr. B. 10:1. Och Syrach säger: Bättre är dö utan barn, än ogudacktig barn hafva. Syr. 16:4. När nu därtil kommer, at Guds vrede och förbannelse och en svår Herrans hämd drabbar sådana föräldrar såsom det skedde med Eli. Hvem af dem må väl så i grund förstöra sit både timmeliga och eviga väl? Gud hade låfvat välsigna Arons hus, men då Prästen Eli genom sin flathet lät sina söner blifva Belials män,Men nu vänder jag mig åter til Eder I barn, at förmå Eder til ödmjukhet och lydnad emot Edra föräldrar. För Eder står detta löftet egenteligen i Herrans lag, at Eder skal väl gå, och I skolen länge lefva på jordene. I börjen nu Edra dagar: för Eder står et öppet fält, af tilkommande tider täckt af en dimma, så at I icke ens kunnen se hvad Eder där kan möta. I smickren Eder väl med hopp om sällhet och välgång,3 at bryta egensinnigheten, men det måste dock en gång ske, det är ju lättast at draga oket i ungdomen, hälst då Herren försockrat det så ymnogt med välsignelse, och på andra sidan hotar halsstarriga barn med dunder och blixt, då det utur den nådefulla Jesu egen mun heter: Tu skalt ära fader och moder, och hvilken som bannar fader eller moder, han skal döden dö. Matth. 15:4.
och önsken Eder en lång framtid; men I måtten med minsta eftertanka finna, at det är en högre hand som styrer Edra öden, och om I sen aldrig så litet omkring Eder, blifven I snart varse på detta fält många olyckeliga, som måste gifva Eder den påminnelsen, at hvad som händt dem, kan ock hända oss: frågan blir då: ack! huru skal jag blifva lyckelig i verlden? Och den stora Guden, som styrer din lycka, svarar dig: Hedra tin fader och tina moder, så skal tig väl gå, och tu skal länge lefva på jordene. Ack! detta är ju et välsignat löfte; Herren tilbjuder dig här alt hvad du kan önska dig, och räcker dig under detta billiga förbehåll nyckelen til lycksalighet; han vil säga: dina föräldrar skola välsigna dig, om du lyder dem, och den välsignelsen skal träffa dig med all andelig och lekamlig sällhet: och Syrach talar härom sålunda: Ära fader och moder, med gärningom, med ordom och tålamod; på thet theras välsignelse må komma öfver tig, ty fadrens välsignelse bygger barnenom hus, men modrens bannor rifver thet neder. Syr. 3:9,10,11. Då det däremot heter på et annat ställe: Et öga som bespottar fadren, och försmår at lyda modren, thet måste korparna vid bäcken uthugga, och the unga örnar upfräta. Ordspr. B. 30:17. Ack! kära barn lyder då et så välsignat råd, ty Eder Gud försäkrar Eder derom, at Eder skal väl gå, och hvad viljen I mera begära än väl i tid och evighet. Det synes väl kosta något på gamla Adam,Med detta allmänna löfte om välgång förenar Herren äfven et annat om långt lif i synnerhet. Lifvet är oförnekeligen det käraste af alt lekamligit, lifvet är det mäst smickrande, därföre försäkrar Gud ock lydiga barn därom. At lifvet förkortas för de ogudaktiga, därom vitnar icke mindre den Heliga Skrift, än alla tiders förfarenhet. Den ena lider dödsstraff för sina gärningar, den andra förkortar och försvagar sit lif genom välluster, andra söker Herrans hämd på annat sätt, så at de måste sluta dagen förr än aftonen kommer, och det heter ofta til dem, som til den vällustige frossaren: Tu dåre, i thenna natt skal man kalla tina själ ifrån tig. Luc. 12:20. Men lydiga, fromma och
dygdiga barn få här af Gud den försäkran, at Han skal förlänga deras lif på jordene. Och ehuru detta löfte icke består i något vist åratal, så blifver oryggeligit, at de i den för deras själ och kropp aldrabästa och lägligaste tiden skola hämtas härifrån til et långt lyckeligare och varaktigare lif i himmelen. Hörer då kära barn, huru rikeligen Gud vil löna Eder trohet emot föräldrarna, och tager Eder före at ifrån denna dag gå dem med all barnslig lydnad tilhanda.Detta budet tilbjuder likaledes välsignelse åt Regenter, och alla dem som på deras vägnar hafva at befalla, om de allenast rätt förhålla sig såsom fäder emot sit folk: för undersåtare, om de likna lydiga barn emot sin öfverhet: för husbönder och matmödrar, om de med ömhet och tålamod umgå med sina tjenare: för tjenare, om de hedra och lyda sina husfäder: för lärare, om de med trohet lära och leda sina åhörare, och änteligen för åhörare, om de i en sann Gudaktighet efterfölja deras tro. Ja nåd och välsignelse utspride sig i alla stånd och åldrar, i lekamlig och andelig måtto! Så at vi til slut må utropa med David: Säll är then som Herren fruktar, then som stor lust hafver til Hans bud: hans säd skal väldig vara på jordene: the frommas släkte skal välsignat
varda. Rikedom och ymnoghet skal vara i hans hus, och hans rättfärdighet blifver evinnerliga. Ps. 112:1,2,3.Amen.
Föregående avsnitt: Femte budordspredikan, § 12
Följande avsnitt:
Platser: Kanaan (Canaan, Canans land, Canaans land)
Personer: Aron (Aaron) Abraham David Eli Jesus Syrak (Syrac, Syrach) Paulus (Pawali, Saulus) Salomo (Salomon)
Bibelställen:
Teman: