Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar över andra huvudstycket: Andra katekespredikan

Andra katekespredikan, § 3

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 3.

Hvad det är som vi skole känna, gifver Frälsaren vid handen, då han säger: Tig allena sannan Gud och then tu sänt hafver Jesum Christum. Han talar väl här egenteligen med Fadren såsom den förste Personen i Guddomen, men innefattar icke des mindre i dessa orden hela det Guddomeliga väsendet Fadren, Sonen och den Heliga Anda, då han säger: Tig allena sannan Gud; ty uti vår Christeliga tro bekänne vi icke at Fadren eller den förste Personen allena är Gud, utan at Fadren är Gud, Sonen är Gud, och den Heliga Anda är Gud, och at de alla tre äro tilsammantagne et Guddomeligit väsende. Denna stora och högtlofvade Treenigheten är den som skall kännas, men ingalunda the Gudar, som himmel och jord icke gjort hafva, Jer. 10:11. utan then lefvande Guden, som Paulus och Barnabas predikade i Lystra, som giort hafver himmel och jord och hafvet och alt thet uti them är. Apostl. G. 14:15. Han bör kännas til sin varelse, at han allena är och blifver en sann Gud i evighet, och utom honom ingen annan Gud i himmelen eller på jorden. Han bör kännas til sina höga egenskaper, sin outgrundeliga vishet, sin oinskränkta allmagt, sin oföränderliga helighet och sin öfversvinnerliga1 nåd och förbarmande emot alla sina skapade kreatur och i synnerhet människan. Han bör kännas äfven til sina Guddomeliga händers värk i gemen, hvilka alla förtälja hans ära, Ps. 19:2. och i synnerhet til sin så nådiga som förundransvärda hushållning med människo slägtet, och detta är den allmänna kännedom vi böre hafva om Gud; men det är ock en annan kunskap som vår dyre Frälsare Jesus säger höra til evinnerligit lif. Det är ingalunda nog för oss at således känna Gud den heliga Treenigheten i gemen; dertil fordras ock en mera besynnerlig kunskap om den andra Personens dyra Nåde värf och förrättningar til vår salighet, hvilket Frälsaren uttrycker uti våra ingångsord med kännedomen af den Gud sändt hafver Jesum Christum; den saligaste, den för oss syndare aldra oumbärligaste kunskapen, som i fullkomlighetens stånd hade varit aldeles umbärlig, eller rättare sagdt icke ens ägt rum. Ämnet för denna kunskapen är ingalunda blott den andra Personens Guddom, utan alt hvad han är och har gjort i sina stora namn och tvänne naturer til människo-slägtets förlossning och salighet. Denna kunskapen är den som han så högt uphöjer, at han säger deruti vara evinnerligit lif. Det samma intyga nästan otaliga Skriftenes rum:2 det samma visar oss en sund eftertanka. Vi känne lätteligen vårt förderf, vårt samvete aggar3 oss och hotar med straff och hämd för våra öfverträdelser: Vi finne lätt omöjeligheten at sjelfve försona den genom synden förtörnade Gudens rättfärdighet, så mycket mera som vår följande vandel blifver en kedja af nya brott. Ingen kunskap kan då blifva nödigare, än at känna en medlare, som betalt skulden, stillat Guds vrede och förvärfvat den til döden dömde syndaren lif och salighet. Undrer då icke, at redan alle trogne i gamla förbundet4 i prophetierna och i de många offren så flitigt forskat och ofta funnit denna stora, fast då än i skuggor insvepta kännedom; såsom Frälsaren Jesus säger om Abraham at han såg hans dag, det är han lärde känna den som Gud Fader sända skulle och vardt glad. Joh. 8:56. Undrer icke at den fromme Simeon med flera väntat efter denna Israels tröst. Luc. 2:25. och med innerligaste glädje och försakande af hela verlden omfamnade honom när han fick se och känna denna åt alt folk beredda Guds salighet v. 30. Undrer icke at Johannes Döparen med sin döpelse och all sin lärdom pekade förnämligast och med sin egen djupaste försakelse5 på detta Guds lamb, som borttager verldenes synder, Joh. 1:27,29. Derföre hafva alla Evangelisterna med så stor sorgfällighet sökt antekna så noga de minsta omständigheterna af denna Guds Sons Jesu Christi födelse, vandel och lidande med mera, at derigenom lära sina Åhörare så känna den som Gud sändt hafver, som de sjelfve i hans vandrings dagar på jorden lärt at känna honom. Och at Paulus oagtat sina många andra vackra insigter, ansåg dem allesammans, om de än varit större, för skada och träck6 emot den öfversvinneliga Herrans Jesu kunskap. Phil. 3:8. Och undrer ändteligen icke eller därpå, at jag, sedan vi uti betraktelsen öfver första Artikelen i vår tros bekännelse sökt gifva eder en nödig anvisning at lära känna Gud i gemen, och den första Personen Fadren i synnerhet, til sina egenskaper och välgärningar, i dag företagit mig at bibringa eder en någorlunda utförlig och grundelig kännedom af den som Gud sändt hafver til vår salighet, hans enda Son Jesum Christum.


  1. överflödande
  2. Skriftenes rum: bibelställen
  3. plågar
  4. gamla förbundet: Gamla testamentet; det gamla förbundet eller förhållandet mellan Gud och Israels folk
  5. sin egen djupaste försakelse: åsyftar Johannes Döparens uppoffringar och asketiska liv i ödemarken där han förkunnade att folket skulle omvända sig och låta döpa sig för att förbereda sig för Jesu ankomst
  6. något värdelöst

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: