Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar över andra huvudstycket: Andra katekespredikan

Andra katekespredikan, § 24

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 24.

Sedan vi nu således omrört och förklarat vår Frälsares trenne ämbeten, böre vi äfven något i korthet nämna serskildt om hans förnedring och uphöjelse. Nödvändigheten af Jesu förnedring visar sig lätteligen för oss när vi betrakte tvänne af hans Ämbeten, nemligen det Öfversta-Presterliga och Prophetiska; ty utom något förnedrande hade han omöjeligen kunnat undergå de smärtesamma marter och plågor ja sjelfva döden, som den borde utstå, hvilken skulle betala vår skuld och utstå vårt straff. I sin Guddomeliga härlighets glants hade han ej eller kunnat vara vår Lärare; människorna hade flytt för denna Guddomeliga synen, såsom Israels barn för Herrans härlighet på Sinai berg. Han skulle aldeles såsom människa tala med människor och lära dem salighetens väg genom trona, i anseende hvartil ett sådant förnedrande var oumgängeligit.

Den sig förnedrande Personen var väl i gemen at tala Jesus Christus, såsom Paulus äfven kallar honom, då han omrörer denna hans förnedring Phil. 2:5. hvilket namn innefattar hela hans Person, och således båda naturerna, hvilket dock bör tagas med varsamhet och kan så sägas i anseende därtil, at båda naturerna äro med hvarannan på det närmaste så förenade, at det som tilkom den ena naturen, äfven i kraft däraf kan sägas om hela Christi Person. Men at tala tydeligen må vi veta, at det ingalunda var den Guddomeliga naturen som förnedrades, utan den människliga; ty såsom Gud är och blifver i alla evighet en oombytelig Gud, så kunde ock Jesu Guddomeliga natur ej undergå någon förändring eller förnedring, utan hörer den egenteligen Christi människliga natur til; ty den Guddomeliga kunde hvarken lida eller dö.

Men vi böre vid denna Jesu förnedring i synnerhet märka tre ting, nemligen först hvaruti den bestod, för det andra, huru denna dess beskaffenhet bevises af den Heliga Skrift, och för det tredje hvad förrättningar, eller rättare sagdt, hvad stycken af Jesu vandel höra hit. At korteligen beskrifva Christi förnedring, är den icke annat än en af- eller ned läggning af Guddomeliga egenskapernas bruk och ett antagande af människliga svagheter och böjelser. At rätt förstå detta, böre vi erindra oss hvad redan förut är tydeligen förklaradt, nemligen at Frälsarens Jesu människliga natur i sjelfva aflelsen, i kraft af den Personliga föreningen och den däraf flytande egenskapernas meddelning, blef delagtig af alla Guddomeliga egenskaper; och emedan han som nyss sades, med deras fullkomliga bruk ej kunde förrätta och fullborda sitt försonings ämbete, aflade han de Guddomeliga honom meddelta egenskapers bruk, men ingalunda allas, ty några af hans Guddomeliga egenskaper voro för honom til en rätt förvaltning af sitt Prophetiska ämbete aldeles oumbärliga, såsom hans allvetenhet, at känna människors tankar, och at veta förkunna tilkommande ting, och hans allmakt, at genom Guddomeliga undervärk bevisa sig vara sänd af Gud. Hans förnedring bestod vidare uti ett värkeligit antagande af människliga böjelser och svagheter. En Guddomelig Person, sådan som Christus i aflelsen var blefven, var äfven skild från alla människliga svagheter. Men vår Frälsare antog sig dem, så at vi läse om honom at han var hungrig Matth. 4:2. torstig Joh. 19:28. fattig, Matth. 8:20. bedröfvad, Joh. 12:27. och gråtande Cap. 11:35. med mera. Men at ännu vinna häruti mera tydelighet, anmärke vi först, at Jesu förnedring egenteligen at tala icke bestod uti sjelfva mandoms anammelsen, ty det var icke Guddomen som förnedrade sig, ehuru den at utmärka högden af Jesu kärlek, kallas ofta af äldre och nyare Lärare en förnedring. Den människliga naturen blef eller ingalunda förnedrad i aflelsen, utan rättare sagdt uphögd genom den Guddomeliga naturens förenande där med; ty om förnedrandet hade bestått i mandomens anammande, så borde Christi uphöjande äfven tvärt om bestå uti dess afläggande, som dock aldeles strider emot sakens rätta beskaffenhet. Vidare anmärke vi, at den består eller ingalunda i ett helt och hållet afläggande eller afsöndrande af all Guddomsens fullhet ifrån den människliga naturen, ty hade Christi mandom gjort det, så hade den personliga föreningen emellan båda naturerne blifvit uphäfven, som dock aldrig skedt eller sker i evighet, som vi förut visat, och ses äfven tydeligen af hans förhållande under sin djupaste förnedring, hvarest icke ofta synas strålar af hans höghet. För det tredje erindre vi oss, at den ingalunda eller består i ett blott fördöljande eller undangömmande af sina Guddomeliga egenskaper; ty då hade hela hans vandring i fattigdom, under smärtor och föragt, icke innehållit något sådant värkeligit, då hade ock hela hans korsfästelse och död varit idel förställning och intet värkeligit lidande, och til följe däraf ej eller kunnat vara förtjenande.1 Utan böre vi för det fjerde anmärka, at hans förnedring bestod uti vissa Guddomeliga egenskapers afläggande, och människliga svagheters antagande, så ofta och i den mån, han fant det nödigt til sina försonings- och läro-ämbetens rätta förvaltande. Så aflade han til exempel sin Guddomeliga allmagt, då han lät sig gripa, binda, slå och korsfästa, sin odödelighet, då han lät sina fiender tilfoga sig en smärte- och smädefull död; men ej altid, som vi förut anmärkte.


  1. berättigande till syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse för den troende människan

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: