Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar över andra huvudstycket: Andra katekespredikan

Andra katekespredikan, § 12

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 12.

Men den hufvudsakeliga värkan, som denna båda naturernas gemenskap medförer, är den, at hvardera naturen meddelar den andra sina egenskaper, och hvardera antager den andras egenskaper så långt det för hvardera naturen i anseende til deras olika väsende blifver möjeligit, hvilket vi nu för det fjerde anmärke. Om denna båda naturernas egenskapers meddelning tro och bekänne vi, at den ingalunda består allenast uti några sådane förblomerade1 talesätt, som synas betekna den samma, utan at den är värkelig och tydelig, dock ingalunda naturlig, utan lika underbar och obegripelig som sjelfva föreningen. At bestyrka sanningen häraf, må jag allenast åberopa mig et det aldratydeligaste vitnesbörd, som förekommer i hela Bibelen, nemligen Apostelens Pauli ord til de Colosser Cap. 2:9. där han säger, at i Christo bor all Guddomsens fullhet lekamliga. Uti hvilka ord med all Guddomsens fullhet ej kan annat förstås än alla Guddomeliga egenskaper; de bo säger han icke allenast uti Christo den af tvänne naturer förenade personen, utan de bo där lekamliga, hvarmed tydeligen åsyftas den människliga naturen; det är, alla Guddomeliga egenskaper bo uti den människliga naturen, eller äro den samma meddelte och af den människliga antagne, men lekamligen, så at den ändock blifver mandom, som den varit, det är, så långt som den människliga naturen utan förstöring af sitt väsende kunnat emottaga; och på lika sätt hafver äfven den Guddomeliga naturen antagit af den människliga des egenskaper så långt det för dess Guddomeliga väsende varit möjeligit, hvilket af flera den heliga Skrifts talesätt, dem vi rätt nu tänke närmare omröra, blifver nog tydeligt.

Denna båda naturernas egenskapers meddelning är i sig sjelf icke mera än enahanda och enkel; och består däruti, som sagdt är, at hvardera naturen undfår och antager den andra naturens egenskaper, hvaraf sedan följer at den människliga naturen måste blifvit delagtig af alla Guddomeliga förmåner och egenskaper och at hela människo-slägtets förlossning således icke kan tilkomma någondera naturen serskildt, utan at han är vår Frälsare til bägge naturerna. Til förklarande hvaraf i anledning af de mångfaldiga i 15 hundrade talet upkomna stridigheter, de lärde börjat samla alla de språk, som handla om denna sak, i trenne flockar, af hvilka til den första höra alla de den heliga Skrifts språk och talesätt, uti hvilka handlas om Christo i gemen, och hans hela person tilegnas antingen Guddomeliga eller människliga egenskaper, hvarvid likväl bör märkas, at Christi person nämnes på trenne serskildta sätt i den heliga Bibelen; ty stundom har han namn af den Guddomeliga naturen, stundom af den människliga och ibland åter sådane namn, som tilkomma båda naturerna. Så får hans person namn af den Guddomeliga naturen, Ap. G. 3:15. då det heter: Lifsens Förste dråpen I, men honom tilerkännes likväl en människlig egenskap, som är at kunna dödas, och Gal. 4:4. Guds son föddes af qvinno, då likväl det var en människlig egenskap at födas af en qvinna, men tilräknas Christi person, som här bär namn af den Guddomeliga naturen. Likaledes får han namn af den människliga naturen, och likväl tilegnas honom Guddomeliga egenskaper, såsom Joh. 3:13. hvarest Frälsaren säger at Människones Son, det är Christi person nämnd efter den människliga naturen far up i himmelen, och är där en altrådande Gud, hvilket är åter en Guddomelig egenskap. Och ibland åter får han et sådant namn, som tilkommer båda naturerna, under hvilket honom tilegnas Guddomeliga egenskaper, såsom då Petrus bekänner om Christo och säger Herre tu vetst all ting, Joh. 21:17. hvarest en Guddomelig allvetenhet tilerkännes hela Christi person.

Til den andra flocken höra åter egenteligen de språk af den heliga Skrift, som uphöja den människliga naturens höghet och Majestät i kraft af denna egenskapernas meddelning, eller hvarest Christi människliga natur tilerkännas Guddomeliga naturens höga egenskaper, såsom en Guddomelig allmagt, Matth. 11:27. Cap. 28:18. och fullkomlig allvetenhet, Col. 2:3. med flera; hvarvid likväl bör märkas, at han ej innehafver alla Guddomeliga egenskaper til sin människliga natur på enahanda sätt, utan så vida de kunna meddelas och af den människliga naturen nyttjas.

Och til den tredje flocken samlas egenteligen de Skriftenes talesätt, som handla om vår Frälsares dyra försonings arbete, hvilka visa, at det tilräknas icke någondera naturen enskildt, utan hela Christi person, som är en tydelig följd af den förut bevista egenskapernas meddelning, men ock tillika ganska tröstelig sanning för vår tro om vår försonings fullgiltighet, då den människliga allena ej förmått gifva en fullgiltig lösepenning för våra synder, och den Guddomeliga ej kunnat undergå den oss ådömda döden. Sådana äro bland andra följande tröste-språk utur vår heliga Bibel, af hvilka somlige nämna Christi person af Guddomen, andra af mandomen och somlige med sådane namn, som tilkomma egenteligen hela personen. Paulus säger at Gud har förvärfvat sin Församling med sitt blod, Ap. G. 20:28. hvarest under namnet Gud förstås Christi person, som här bär namn af Guddomen, och om honom heter det at han förvärfvat sin församling med sitt blod, hvilket bör så förstås, at den människliga naturen väl lidit pina och död och ej den Guddomeliga, men i kraft af den personliga föreningen har denna pina och död fått et högt och oändeligt värde, såsom hade Gud sjelf utstått dem, och det utgutna blodet varit et Guda-blod. Frälsaren Jesus åter betygar sjelf, Luc. 9:56. at Människones Son är kommen at frälsa själar, hvarest Christi person nämnes af den människliga naturen, men tilräknas icke desto mindre en frälsnings-kraft, som åter öfvertygar oss om den människliga naturens deltagande uti återlösnings-värket jämte och i förening med den Guddomeliga. Åter säger Apostelen Paulus 1 Cor. 15:3. at Christus är döder för våra synder. Här tages hela Christi person för den som undergått en försonings död för verldens synder, den mandomen dock allena undergått, hvarigenom den af en Guddomelig person får, til vår obeskrifveliga tröst, et Guddomeligit värde. Men vi få ej tid at anföra flera.


  1. förskönande

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: