Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar över andra huvudstycket: Andra katekespredikan

Andra katekespredikan, § 17

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 17.

Nu närmare til sjelfva hans Öfversta Presterliga förrättningar. Dertil höra rätteligen tre stycken, nämligen först at han för alla våra brott skulle tilfredsställa den förtörnade Guden: för det andra, at han i vår stad1 upfylte Guds lag at förvärfva oss saligheten, och för det tredje, at han genom sin förbön och bemedlande hos Gud skulle göra sin försoning gällande. Hvardera förrättningen måste kännas serskildt. Hvad nu det första beträffar, består den deruti at Medlaren Jesus Christus tog uppå sig våra och hela verldenes synder, de som redan begångne äro, eller framdeles begås, så at de allesammans skulle af den förtörnade Fadren honom så tilräknas, som hade han dem sjelf begått, och alla de straff och plågor som de förtjent af den rättfärdige Guden på en gång öfverfalla honom, at därmed fullkomligen tilfredsställa Guds vrede, så at vi för hans betalning skulle anses frie ifrån vårt förtjenta straff. Hvilket hans dyra försoningsarbete Salige Doctor Luther på et ganska rörande sätt förklarar sålunda: Jag tror, at Jesus Christus är min Herre, hvilken mig förtappade och fördömde människa förlossat, förvärfvat och vunnit hafver ifrån alla synder ifrån döden och djefvulens våld, icke med Guld eller silfver, utan med sitt helga och dyra blod och med sin oskyldiga pina och död.2 Hans ord äro värde at närmare läggas oss på hjertat, och ingalunda nog därmed at de uti barndomen fastnat i vårt minne. Lät oss då märka hvem det var, som åtagit sig ett så svårt arbete? Han säger det var Jesus Christus sanner Gud, född af Fadrenom i evighet, thesslikes sanner människa, född af Jungfru Maria. Ack! denna Guddomeliga Person, som just at hjelpa oss arma syndare, hvilka ingen annan hjelpare hade i himmelen eller på jorden, har stigit hit neder i en ganska ringa och föracktad tjenares skäpelse,3 at blifva vår Herre och förbarmare, vår försonare. Han och ingen annan är vår hjelpare, ty så säger Apostelen Paulus, såsom det är allenast en Gud, så är det ock en enda Medlare emellan Gud och människor, nemliga then människan Jesus Christus, hvilken sig sjelf gifvit hafver för alla til återlösen 1. Tim. 2:5,6. Det är allenast en Öfversta-Prest vi hafve, som åtagit sig vår sak. Ebr. 4:14. Men märkom vidare hvem han då frälsat? I veten väl svara: Alla människor; men jag beder eder mine älskelige ser icke på denna saken såsom fremmande, hvilka den icke anginge. Lutherus glömmer här alla andra och talar allenast om sig sjelf och säger, han har förlossat mig. Erindrom oss då härvid, at det är äfven dig och mig O människa! som han förlossat. Men Ack! hurudane sågo vi ut uti vårt naturliga tilstånd? Hvad äre vi för folk? Gud nåde oss så vist, intet annat än förtappade och fördömde människor; det är sådane, som genom synden lupit bort ifrån vår salighets Gud, som förvillats från vår herde, som förtörnat den Heliga Guden och gjort oss til syndenes och satans slafvar, och med alt detta ådragit oss förbannelse och straff af den Helige och rättfärdige Guden i tid och evighet, aldeles utan vilja eller förmåga, at någonsin kunna hjelpa oss sjelfva; med ett ord, i den aldrauslaste belägenhet. Es. 1:5,6. Si sådana uslingar kom han til hjelp och blef vår Öfversta-Prest. Känner du icke igen dig sjelf i denna svarta målning, så känner du icke eller rätt hvarken din Öfversta-Prest ej eller ditt eget behof af hans hjelp. Men I som kännen detta, följer längre fram med mig at se något djupare in uti det elände hvarifrån han förlossat oss. Lutherus säger märkeligen ifrån synden, döden och djefvulens våld.4 Ack! desse äro just våre plågare, af dem flyter all vår olycka. Synden är en afvikelse ifrån Gud och hans heliga bud och befallningar, dem han med upmuntran om belöning, och med hot och straff sökt förmå oss at åtlyda. Hela Paradisets härlighet stod för oss och hörde oss til, och et Guddomeligt löfte om en ännu större lycksalighet i himmelen var det kärleksband, hvarmed Gud ville hålla oss på sina ljufva buds vägar och i en lycksalig förening med sig sjelf, och en fasande dödsdom var på den andra sidan den bom, som skulle hålla oss innom dygdens skrankor; men ack! alla band sletos sönder, alla bomar blefvo brutna, så at Herren måste klaga öfver oss och säga: Eder ondska skiljer eder och eder Gud ifrån hvarandra och edra synder bortgömma hans ansigte ifrån eder Es. 59:2. I denna högst beklageliga belägenhet funno vi oss af naturen allesamman, ty Herren såg at människones ondska var stor på jordene och all hennes hjertans upsåt och tanka var altid benägen til thet ondt var. 1 Mos. 6:5. Hvilken vår jemmerfulla belägenhet han på ett alt för rörande sätt beskrifver Hes. 16:4,5,6. huru ingen ömkat sig öfver oss eller vist något förbarmande, utan vi blifvit lika som med yttersta förakt utvräkte på markene, det är at umgälla alt det straff och elände, som vi ådragit oss genom synden, men at vår Gud just i detta elände förbarmade sig öfver oss, såsom han säger: Men jag gick fram om tig, och såg tig liggande i titt blod, och sade til tig: Tu skalt lefva, tå tu så uti titt blod lågst, ja til tig sade jag, tå tu så i titt blod lågst, tu skalt lefva.5 Det var för dessa våra missgärningar, som vår Öfverste-Prest Jesus sargas, och för våra synders skull blifver han slagen. Es. 53:5. För det andra hafver han ock, låfvadt vare hans namn evinnerliga! förlossat oss ifrån döden. Denna syndens faseliga följeslagare stod oss tätt uppå hälarna, at draga oss aldeles bort ifrån Gud vår enda rätta lycksalighets källa, at med smärtor sönderslita det band, som förenar vår kropp med den odödeliga själen, och gör denna vår kropps hydda til ett ömkansvärdt rof för förgängelsen; men ack! Det faseligaste, at i evighet skilja oss från Gud och all lycksalighet, och at i alla evighet i ett faseligit mörker mörda själ och kropp med olideliga plågor. Alt detta Välsignade Åhörare! var din och min lott; vi må väl fasa vid åtankan häraf: Vi hafve förskyllt,6 och oss har bordt inställas på den plåge-ort och utstå sådan smärta. Vi hade dödsens bitterhet med evig skräck och grufsamhet7 bordt smaka i vårt hjerta. Men deruti bestod Jesu Öfversta Presta-ämbete, at han skulle frälsa oss ifrån denna fasans och förskräckelsens Konung; det har han fullkomligen gjort, ty döden är genom vår Frälsares död aldeles upsvolgen8 uti segren. 1 Cor. 15:54. Ser då mine käreste! Så hjelper han vår arma själ den trofaste Immanuel ifrån så stort elände. Lutherus säger för det tredje at han förlossat oss ifrån djefvulens våld. Här höre vi nämnas vår förrädare. Han var den som genom sin Gud försmädande lögn bragte oss til affall och olycka, och kallas derföre af vår Förlossare Jesus med rätta en mandråpare af begynnelsen, och lögnenes Fader: Joh. 8:44. Han är den faseliga Ulfven som bortrycker och förskingrar fåren Cap. 10:12. och det rytande lejonet, som går omkring sökande hvem han upsluka må 1 Pet. 5:8. Men vår Frälsare har i sitt Öfversta-Presta-ämbete genom döden nederlagt den som döden i våld hade, det var djefvulen. Ebr. 2:14. Honom tilkommer då med rätta det namnet Förlossare och det måste blifva oss så mycket kärare, ju uslare den belägenhet är ifrån hvilken han förlossat oss: Svårare kan aldrig uptänkas än synden, döden och djefvulens våld; Låfvadt vare hans namn, han har förlossat ifrån altsammans. Men lät oss ock se på löse-penningen, hvarmed förlossningen skedt. Medlaren hade iklädt sig vår person, han stod i syndares ställe. Guds rättfärdiga hand måste fyllas, alla straff och plågor, som vi varit skyldige at undergå måste han utstå til pricka, annars hade vi ingen förlossning at vänta. Här må väl frågas: hvarmed kunde då hela människo-slägtet köpas? Och vår Sal. Lutherus svarar: Icke med Guld eller Silfver,9 nej det var för ringa, at få en enda syndares själ dermed betalt. Människor! Hvad sätten I dock för et värde på detta förgängeliga goda, denna verldenes ägodelar, som i Guld och Silfver pläga hafva den allmänna mått-stocken til sitt värde, såsom de fastaste, vakraste och dyrbaraste af dem; samlom dem alla, samlom alt verldenes Guld, Silfver och ädla stenar i den ena af Guds rättfärdighets vågskålar, låtom oss medgifva: alt detta vore syndarens eget, som dock aldrig kan blifva annat än ett lån af den samme Guden, hos hvilken vi äfven stå i skuld för alla våra synder, läggom då syndaskulden i den andra. Hvad gäller? Alt det tyngsta, det vakraste och dyrbaraste väger här mindre än intet; Ty det kostar för mycket at förlösa en själ, så at han måste låta thet bestå evinnerliga. Ps. 49:9. Eller hvad kan människan gifva ther hon sin själ med lösa må. Marc. 8:37. Ack! så veter och märker då, må jag förmana eder med Apostelen Petro at I icke med förgängeligit Silf eller Guld igenlöste ären ifrån edart fåfänga lefverne. 1 Ep. 1:18. Hvad var då den rätta och gällande köpeskilling hvarmed vi lösas kunde? Apostelen Petrus svarar: Med Christi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittadt Lambs v. 19. hvilket åter Lutherus således uttrycker: Jesus Christus har förlossat oss med sitt heliga och dyra blod och med sin oskyldiga pina och död.10 Ser här mine Älskelige, här är den rätte löse-penningen, nämligen Jesu blod, som här kallas heligt blod, at därmed beteckna vår Frälsares fullkomliga oskuld, at hans blod icke var besmittadt med den hela människo-slägtet förderfvande synda-spetelske, ty hade det varit sådant, hade det ock til all försoning varit helt odugeligit; därföre kallar just Petrus äfven det ett obesmittadt Lambs blod; ifrån hvilken obesmittelse Apostelen Paulus äfven förnämligast hänleder renande kraften utaf Jesu blod, då han säger: Huru mycket mer skall Christi blod, som hafver sig sjelf obesmittad Gudi offrat, rena vårt samvete af the döda gerningar. Ebr. 9:14. genom hvilket sitt eget blod han ena reso är ingången uti thet heliga och hafver funnit en evig förlossning v. 12. Det kallas ock så väl af Apostelen som Luthero ett dyrt blod, til at därmed visa hvad högt och gällande värde Jesu mandoms blod hade iklädt sig uti den Personliga föreningen emellan Christi båda naturer, och det så långt at Johannes Apostelen kallar det Guds sons blod 1. Ep. 1:7. Det är ett blod, som har en oändelig och Guddomelig renande kraft. Dock böre vi märka at icke blods-dropparna i Jesu lekamen äro den endaste värkande orsaken til vår rening. Med Jesu blod förstås här alt hvad han gjort och lidit til betalande af vår och hela verldenes syndaskuld, at fylla den förtörnade Gudens fordran af oss; hvartil hörer alt hans både invärtes och utvärtes lidande, hvarföre det ock heter på andra ställen, at han gaf sig sjelf för oss Tit. 2:14. och at han är sargad och slagen för vår skuld. Es. 53:5. och gaf sitt lif i döden v. 12. såsom Lutherus förklarar det då han lägger detta til och med sin oskyldiga pina och död.11 Hit höra således alla vår medlares plågor, såsom hans svåra själa ångest i örtagården, hans band och båjor, hans svåra smälek, kindpustande,12 törnekröning, dödsdom, korssfästande, Guds öfvergifvande på korsset, hans svåra törst och hånliga död midt ibland gröfsta missgärnings män, med mera. Det är hela vår Frälsares bittra lidande. Detta alt är det fullkomliga försonings-offer, hvarmed han såsom vår Öfversta-Prest borttager verldenes synder. Detta är skedt för vår skull: vi hafve tilfogat honom alt detta. Det måste ju röra oss. Oss syndare bör slikt ej se, förutan gråt och tårar; ty thet är vår ondska stor, som Guds Son så sårar.13

Men vi få ej eller förbigå, at sluteligen härvid se närmare uppå sjelfva beskaffenheten af denna försoning. Det förnämsta härvid är, som vi böre märka, at den är til alla delar fullkomlig, så at betalningen som vår medlare sig åtagit var til alla delar svarande emot den Helige Gudens fordran af hela människo-slägtet. Sådan beskrifva den alla gamla Testamentsens Prophetier, at den skulle blifva. Det första löfte som vi fingo, at han skulle söndertrampa, det är aldeles förkrossa ormsens hufvud 1 Mos. 3:15. När det uprepades för Abraham, heter det at all folk på jordena skulle uti honom välsignade varda Cap. 18:18. Denna allmänna välsignelse hade ingalunda ägt rum, om ej betalningen varit fullkomlig. Hos Propheten Esaiam talar medlaren sjelf härom således: Ja mig hafver tu arbete gjort uti tinom syndom, och gjort mig mödo uti tinom missgärningom; men Jag, jag utstryker tin öfverträdelse för mina skull, och kommer tina synder intet mera ihog, Es. 43:25.14 Nya Testamentets vitnesbörder äro ännu tydeligare, såsom då Apostelen Paulus säger: at nåden är väldig genom rättfärdigheten15 til evinnerligit lif genom Jesum Christum, Rom. 5:21. Och Petrus til Cornelium: Hvar och en som tror på honom, han skal få syndernas förlåtelse genom hans namn, genom hans fulla betalning Ap. G. 10:43. så at på Guds sida mera aldeles intet hinder är, allenast syndare ingå i ordningen til denna delagtighet. Fullkomlig är den så at Jesus betalt och tilfyllest gjort för alla människor i gemen och hvar och en i synnerhet. Därföre säger Paulus: Gud hafver icke skonat sin egen son, utan gifvit honom ut för oss alla, Rom. 8:32. Ganska hugneliga ord under mörka stunder för bekymrade syndare. Så säger han äfven 2 Cor. 5:14. at Christus är död för alla och Ebr. 2:9. heter det at han af Guds nåd emot oss arma syndare smakade döden för oss alla. Men aldratydeligast yttrar sig Apostelen Johannes härom 1 Ep. 2:2. då han säger: at Jesus Christus han är försoningen för våra synder icke allenast för våra utan för hela verldenes. Hvilken försoning sträcker sig icke allenast til alla människor, utan ock til alla deras synder, så at om deras synder voro blodröda skola de dock snöhvita varda, om de voro som en rosenfärga,16 skola the dock varda såsom en ull, Es. 1:18. Och såsom Herren säger genom Propheten Micham, at han skall slå våra missgärningar neder, och kasta alla våra synder uti hafsens djup, Cap. 7:19. Och nu mine älskelige, efter den är til alla delar så fullkomlig och tröstefull, så beprisar Lutherus den äfven med tre ganska märkvärdiga uttryck uti vår text, då han säger förlossat, förvärfvat och vunnit.17 Hvardera talesättet har sit besynnerliga eftertryck. Han säger Christus har förlossat oss. Ack! vi suto18 ju i mörkret och i dödsens skugga, syndsens och satans fångar, slagne i bojor, bundne til själ och kropp, til händer och fötter, men denne vår hjelte när han kommer så säger han til the fångar går ut, och til them som sitta i mörkret kommer fram. Es. 49:9. Förlossare är hans namn, detta namn har han fått ifrån himmelen, och emedan Apostelen Paulus säger, at Christus hafver förlossat oss ifrån lagsens förbannelse Gal. 3:13 och fört fängelset19 fånget Eph. 4:8, så har han ock, låfvadt vara hans namn i evighet, gjort skäl för det samma, så at vi af glädje må utbrista med David, och säga: Vår själ är undkommen, såsom en fogel en fogelfångares snaro; snaran är söndergången och vi äre löse. Hvem är då som förlossat oss? Vår hjelp står i Herrans namn, som himmel och jord gjort hafver Ps. 124:7,8. Sedan säger ock Sal. Lutherus, at vår Förlossare Jesus äfven har förvärfvat oss. Det man äger eller får utan möda, kan icke kallas förvärfvadt, dertil fordras arbete, trägenhet och besvär. Lät oss då eftersinna hvad vi arme syndare kostat honom. Han klagar sjelf, at vi gjort honom arbete och mödo uti våra missgärningar. Es. 43:24. Lät oss se huru troligen han arbetar, han våndas han förskräckes och ängslas, han kastar sig ned på sit ansigte til jorden, han står up och faller ned å nyo och beder; se huru han stryker svett i Getzemane, Ack! han kämpar til blods. Ebr. 12:4. Huru dyre hafve vi icke varit, då han således förvärfvat oss med sit blod. Ap. G. 10:28.20 Ändteligen säger han ock at Jesus vunnit oss. Denna vår själavän hade för oss fattat en sådan kärlek, at han vågade sig i strid med vår fiende satan för at taga oss utur denne mördarens klor, och uphöja oss til sin egen brud, men det var en hård kamp. Vår hjelte Jesus han kämpade ända til döds, och det såg ut, som vår hjelte stupat, då han på korset upgaf sin anda och lades död i grafven. Ack! då hade alt vårt hopp varit ute, men låfvad vare Jesus, som i sjelfva döden segrade. Ty han upstod på tredje dagen med stor härlighet, då han genom döden nederlade den som döden i våld hade, det var djäfvulen och gjorde oss fria. Ebr. 2:14,15. Så at vi kunne tacka Gud med Paulo för denna stora segren och säga: döden är upsvolgen uti segren 1 Cor. 15:54. Gudi vare tack, som oss segren gifvit hafver genom vår Herra Jesum Christum. v. 57.

  1. i vår stad: i vårt ställe, i stället för oss
  2. Jag tror, at Jesus ... pina och död.: se Svebilius, svaret under punkten ”Hwad är thet?” för den andra artikeln
  3. skepnad
  4. Lutherus säger märkeligen ifrån synden, döden och djefvulens våld.: se Svebilius, Andra Hufwudstycket/ Den Andre Artikeln: ”33. Hwad wälgerningar hafwer Guds Son oss betedt? Han hafwer oss återlöst och förlossat ifrå alla synder; ifrå döden och djefwulens wåld.”
  5. Men jag gick fram ... tu skalt lefva.: hänvisar till Hes 16:6
  6. förbrutit, gjort oss skyldiga
  7. grymhet
  8. uppslukad
  9. Icke med Guld eller Silfver ... dermed betalt.: se Svebilius, svaret under punkten ”Hwad är thet?” för den andra artikeln
  10. Jesus Christus har ... pina och död.: se Svebilius, svaret under punkten ”Hwad är thet?” för den andra artikeln
  11. och med sin oskyldiga pina och död: se Svebilius, Andra Hufwudstycket/ Den Andre Artikeln: ”34. Hwar med hafwer han oss återlöst? Icke med penningar, silfwer eller guld; utan med sin oskyldiga död och pina.”
  12. slag i ansiktet
  13. Oss syndare bör ... Son så sårar.: psalm 154, vers 4, i 1695 års psalmbok
  14. bör vara Jes 43:24–25
  15. nåden är väldig genom rättfärdigheten: nåden utövar sitt välde genom rättfärdighet
  16. som en rosenfärga: rosenfärgade
  17. förlossat, förvärfvat och vunnit: se Svebilius, svaret under punkten ”Hwad är thet?” för den andra artikeln
  18. satt
  19. I Karl XII:s bibel (1703) finns vid Ef 4:8 en förklaring till ordet ”fängelset” som lyder: ”Thet är: Syndena / döden / och samwetet / at the oss icke behächta eller hålla måga”, d.v.s. att Jesus fängslat synderna, döden och samvetet så att de inte längre kan hålla oss fångna.
  20. bör vara Apg 20:28

Originaldokument

Avsnitt

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: