Anders Chydenius skrift Vederläggning publicerades 1765 mitt under den hätska riksdagsdebatt som fördes om det bottniska handelstvånget. Under den föregående riksdagen 1760–1762 hade frågan om handelsfriheten inte gått framåt. På inbjudan av vice landshövding Mathesius arrangerades ett kontroversiellt landsmöte i Gamlakarleby 1763. Målet med mötet var att samla argument för handelsfriheten. Chydenius drogs med i detta samlingsmöte och enligt egen utsaga var det hans vänner i Gamlakarleby som bad honom skriva något för att befrämja saken. Enligt en tidigare opublicerad version av Chydenius levnadsbeskrivning, funnen Tengström–Lagus-samlingen i Nationalbiblioteket, ingick rådmannen Petter Stenhagen, som under den föregående riksdagen arbetat hårt för utvidgade stapelrättigheter, och hans kollega Johan Röring i kretsen. Den promemoria som Chydenius skrev inför Gamlakarlebymötet har inte bevarats, men den utgjorde sannolikt grund för Vederläggning, som publicerades några år senare i Stockholm och vars tryckning bekostades av Gamlakarleby stad.
I den omfattande skriften visar Chydenius med hjälp av många exempel hur man hamnat i den nuvarande situationen och vilken betydelse det skulle ha för såväl hela riket som Stockholm om handelsfrihet beviljades de bottniska kuststäderna och vad detta skulle betyda för de områden som inte ännu hade denna frihet. Chydenius poängterar i skriften att handelsfriheten skulle gagna hela riket och alla dess invånare.
Med hjälp av lagstiftning försökte man omvandla riket till ett sådant ”handelssystem” som Chydenius beskriver (§ 28), där utrikeshandeln koncentrerades till stapelstäderna. Fördelen med detta var att staten kontrollerat kunde samla in inkomster från utrikeshandeln. De få städer som fick denna privilegierade ställning – och i synnerhet dessa städers handelsborgare – drog nytta av att handeln koncentrerades. Stapellagstiftningen grundade sig på sjöfartsrestriktioner från 1300-talet och på lagstiftning från det tidiga 1600-talet. Stapellagstiftningen kompletterades av det 1724 utfärdade produktplakatet, med vars hjälp man hindrade utländska fartyg att föra in andra än det egna landets produkter i Sverige. På det här sättet tryggade man den inhemska handelsflottans konkurrenskraft. På samma gång försäkrade man sig om att man i fall av krig hade tillräckligt många handelsfartyg för att täcka flottans transportbehov.
I skriften går Chydenius till skarpt angrepp mot Stockholm; han ansåg att eliten i huvudstaden drog nytta av det orättvisa systemet. Chydenius kritiserar det faktum att den politiska och ekonomiska makten är koncentrerad till en enda stad i riket och där i ett fåtal stora handelsmäns händer och till institutioner ledda av dem (speciellt tjärkompanierna, saltkontoret och Jernkontoret). Chydenius nämner inte de stora handelsmän han riktar sin kritik mot vid namn. Virrankoski har visat att Chydenius i sin kritik mot de mäktiga borgarna hade tagit starka intryck av sin lärofader Anders Nordencrantz. På så sätt var det också ett angrepp mot hatteliten.
Chydenius kritiserar inte de andra stapelstädernas ställning. Tvärtom tar han de andra stapelstäderna som exempel på att Stockholm inte nödvändigtvis skulle förlora sin ekonomiska ställning även om de bottniska städerna beviljades seglationsfrihet. Enligt Chydenius finns det inte heller fog för stockholmarnas farhågor om att införseln av livsmedel från Finland till Stockholm skulle rubbas om seglationsfrihet beviljades. Enligt honom leder frihet till ökad handel och produktion, vilket skulle innebära att livsmedel transporterades till Stockholm precis som förut (§ 49). Det andra föremålet för Chydenius kritik, vid sidan av stockholmarnas orättvist gynnade ställning, är den föråldrade, 150 år gamla lagstiftningen. Chydenius angriper också produktplakatet från 1724 som enligt hans uppfattning höjer priset på importerat salt.
Chydenius grundargument är att handeln ökar om den får verka fritt. Detta leder enligt honom till en ”naturlig vinst” (§ 18), som gagnar alla. I skriften ger han konkreta skäl för sin åsikt; det finns förhållandevis få filosofiska resonemang om naturrätten eller det allmänna bästa (§ 25). Enligt Chydenius är det enbart naturen som sätter gränser för handeln: områden som har direkt förbindelse till havet borde ha rätt till fri handel. I praktiken begränsar han i alla fall ännu i den här texten handeln till städerna, till vilka landsbygdsbefolkningen förde sina varor framförallt längs vattenleder (§ 49–50). Landtransporter var på grund av det dåliga vägnätet inte ett verkligt alternativ för varutransporter under Chydenius tid. Under vintrarna erbjöd de frusna älvarna goda leder för slädtransporter.
Stapelrättigheterna gagnade framför allt de städer som fick stapelrätt. I Vederläggning framhåller Chydenius av allt att döma helt avsiktligt att stapelrätten på ett allmännare plan gagnar hela riket. Chydenius argumenterar för stapelrättigheterna dels med den förmån invånarna i Västerbotten och Österbotten skulle få, dels ur lappländskt, savolaxiskt och karelskt perspektiv (t.ex. § 35). Lappland, Savolax och Karelen skulle genom friheten ges bättre möjligheter att bedriva handel – via de österbottniska städerna. En ökad handel skulle också befrämja befolkningstillväxten; enligt Chydenius hade den begränsade handeln rent av orsakat hungersnöd. Som stöd för seglationsfriheten föreslår han att man grundar köpingar (köpstäder) i Suomenselkä-området. Via dem skulle man bättre kunna organisera varuflödet från de inre delarna av Finland till kuststäderna och vice versa.
Man har ofta lyft fram handelsfrihetens betydelse ur exporthandelns synvinkel. I Vederläggning ser Chydenius handeln ur ett bredare perspektiv. Vid sidan av exporthandeln lyfter han fram importhandeln och fraktseglationen. Enligt honom stiger priset på viktiga importvaror, framför allt saltet, utanför stapelstäderna om man organiserar importen via mellanhänder i Stockholm (§ 19). Om mellanhänderna faller bort sjunker priset på importvarorna, vilket i sin tur gagnar riket och dess befolkning.
Enligt Chydenius skulle priserna på importerade varor alltså sjunka i hemlandet om mellanhänderna föll bort. Däremot anser han inte att samma mekanism skulle fungera för exportvarornas vidkommande (§ 23): även om mellanhändernas antal minskades och lastningstiderna i Stockholm förkortades garanterar den internationella konkurrensen att man för de viktiga exportvarorna järn, tjära och trävirke skulle få samma pris som tidigare på den internationella marknaden. Den enda skillnaden skulle vara att exportintäkterna fördelades mera rättvist inom riket. I sin skrift kom Chydenius på det här sättet att dryfta ett fenomen som sedermera har beskrivits med hjälp av teorin om transaktionskostnader. Chydenius bedömning av hur mellanhänderna och bristerna i logistiken påverkar priset på varorna är riktig, men till skillnad från Adam Smith lade han inte märke till att en snabbt växande ekonomi redan då ledde till specialisering och nya ”mellanhänder”, som i slutändan effektiverade ekonomin.
Chydenius understryker fraktseglationens betydelse: om seglationsfriheten beviljades kunde fartygen från de nya stapelstäderna frakta varor mellan främmande länder under vinterhalvåret. Riksdagsmannen från Gamlakarleby, Petter Stenhagen, använde motsvarande argument under riksdagen 1760–1762 då han påpekade att stadens fartyg i brist på seglationsfrihet låg fastfrusna i hemmahamnen i månader. Enligt Petri Karonen argumenterade Stenhagen för seglationsfrihet på samma sätt som Chydenius: riket och i synnerhet Finland behövde flera stapelstäder och huvudstadens monopolställning var skadlig för hela landet.
Vederläggning visar att Anders Chydenius kände väl till de dåtida realiteterna inom utrikeshandeln och hade en god uppfattning om kostnadsstrukturen inom rederiverksamheten (t.ex. § 42). Den här informationen utnyttjade han för sina politiska syften, även om han för att försvara sin egen ståndpunkt presenterade sakerna något förenklat. Då han dryftar t.ex. priset på tjära i Stockholm och i England uppmärksammar han inte alls att priset kontinuerligt fluktuerade på marknaden (§ 34). Han gav dem som motsatte sig seglationsfriheten rätt i deras misstankar om att invånarna i de bottniska kuststäderna hade bristfälliga kunskaper i hur man bedrev utländsk sjöfart. Chydenius trodde att det skulle ta flera år att bygga upp kunnandet i de nya stapelstäderna – men att det var möjligt. Städernas borgare hade inga kontakter i utlandet och i städerna fanns det inga sjökaptener som klarade av att segla fartygen tryggt i hamn i hamnstäder som stadens fartyg inte tidigare besökt (§ 43). I praktiken lyckades man sedan rätt snabbt röja också dessa hinder ur vägen efter att man erhöll seglationsfriheten, bland annat genom att värva sjökaptener från Stockholm till de nya stapelstädernas fartyg och genom att utnyttja Stockholmsborgarnas handelsnätverk för att skapa kontakter utomlands.
I skriften ligger tyngdpunkten på de ekonomiska argumenten. Chydenius dryftar stapelrättsfrågan också ur ett perspektiv som innefattar Sveriges internationella ställning: leder seglationsfriheten till att hansastäderna övertar Stockholms stapelställning, vilket skulle innebära en nationell förlust (§ 41)? Här tror Chydenius att priset regleras av marknaden i förhållande till transportkostnaderna: om handelsmännen i Stockholm betalar tillräckligt för varorna, lönar det sig förstås att stanna i huvudstaden med dem och inte frakta dem längre bort. Även utomlands regleras priset av marknaden då flera städer konkurrerar om samma svenska varor. Den här konkurrensen leder till att ingen stad kan få en sådan monopolställning som Stockholm haft. Chydenius ser inte hansastäderna som något egentligt hot mot den svenska utrikeshandeln eller sjöfarten, eftersom länderna bortom Öresund, framför allt Holland, England och länderna i Sydeuropa, erbjuder alternativa möjligheter. I slutet av sin skrift intygar Chydenius att beviljadet att seglationsfrihet för ”gränstrakterna” inte leder till rikets sönderfall, utan tvärtom förenar och förstärker riket inför ett eventuellt fientligt angrepp från rysk sida.
Man bör varken överskatta eller underskatta Vederläggnings betydelse i den kamp som fördes om handelsrättigheterna. Skriften som publicerades i februari 1765 var en del av den debatt som i december 1765 till slut ledde till att Vasa, Gamlakarleby, Uleåborg, Björneborg och Härnösand beviljades aktiv stapelrätt. Därtill fick Kristinestad, Nykarleby, Jakobstad, Brahestad, Sundsvall, Hudiksvall och Söderhamn en begränsad rätt att använda nyss nämnda städer för sin utrikeshandel. De västerbottniska städerna Umeå, Luleå, Piteå och Torneå fick 1767 i Ratan en gemensam tull- och lastningsplats för sin utrikeshandel. Alla städer i landet beviljades rätt att fritt bedriva seglation i hemlandet.
Argumenten i Chydenius Vederläggning användes i riksdagsdebatten av de representanter för borgarståndet som var för en utvidgad stapelrätt. Pentti Virrankoski har påpekat att skribentens namn blev känt i huvudstaden Stockholm då skriften presenterades i flera tidningar.
Handelsutbytet i de bottniska kuststäderna ökade i och med att städerna beviljades stapelrätt. Stapelrätten hade utan tvivel samma effekt på hela rikets utrikeshandel. Exporthandels volym i Finland blev till exempel ungefär hundra gånger större under det sekel som följde efter att seglationsfrihet infördes; hur mycket av detta som var en direkt följd av stapelrättigheterna är omöjligt att säga. Storleken på handelsflottan och omfattningen på utrikeshandeln ökade betydligt mer i de nya stapelstäderna än i rikets andra stapelstäder under de decennier som följde på stapelfriheten. I enlighet med den förutsägelse som Chydenius framförde i sin skrift behöll Stockholm sin centrala position som mellanhand länge efter att handelsrättigheterna beviljats (§ 40, 46), såsom Aulis J. Alanen visat i sin forskning.
I enlighet med Chydenius beräkningar blev förutom den direkta exporten också saltimporten och den snabbt växande fraktseglationen en central inkomstkälla för de österbottniska handelsmännen. Chydenius bedömning att priset på salt skulle sjunka om antalet mellanhänder minskade stämde: i brist på andra importvaror fraktades det så mycket salt till de nya stapelstäderna att saltet inom kort var billigare i Österbotten än i huvudstaden Stockholm. Fraktseglationens betydelse ökade också snabbt i slutet av 1700-talet; den internationella situationen spelade visserligen in här, då de franska revolutionskrigen och Napoleonkrigen erbjöd fartyg från neutrala länder aldrig förut skådade möjligheter att göra vinst på fraktseglation.
Beviljandet av stapelrättigheterna var inte ett genombrott för den liberala ekonomiska politiken, det ökade bara antalet städer som hade särskilda rättigheter att bedriva utrikeshandel och sjöfart. I Finland befriades handeln inte förrän efter mitten av 1800-talet, då man först i och med Krimkriget slopade produktplakatet och sedan i och med liberaliseringen av bondeseglationen och införandet av näringsfriheten gjorde slut på stadsborgarnas privilegium att bedriva utrikeshandel och sjöfart. I Sverige ägde samma utveckling rum ungefär vid samma tid.
JO
Litteratur
Alanen, Aulis J., Der Aussenhandel und die Schiffahrt Finnlands im 18. Jahrhundert, Suomalaisen tiedeakatemian toimituksia B 103, Helsinki 1957.
Alanen, Aulis J.,”Pohjanlahden vapaasta purjehduksesta 1766–1808”, Historiallinen Arkisto 53, 1950, s. 5–140.
Annala, Vilho, ”Pohjanmaan kaupunkien taistelu kauppa-vapaudesta vapauden ajalla”, Yhteiskuntataloudellinen aikakauskirja 1920, s. 118–154.
Heckscher, Eli F., Merkantilismen 1–2, Stockholm: Norstedt 1953.
Kaila, E. E., Pohjanmaa ja meri 1600- ja 1700-luvuilla, Historiallisia tutkimuksia 14, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1931.
Karonen, Petri, Patruunat ja poliitikot.Yritysjohtajat taloudellisina ja poliittisina toimijoina Suomessa 1600–1920, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2004.
Kaukiainen, Yrjö, Ulos maailmaan. Suomalaisen merenkulun historia, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2008.
Ojala, Jari, Tehokasta liiketoimintaa Pohjanmaan pikkukaupungeissa. Purjemerenkulun kannattavuus ja tuottavuus 1700–1800-luvulla, Bibliotheca historica 40, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1999.
Paloposki, Toivo J., Suomen talouden kehittäminen 1750–1760 -lukujen valtiopäiväpolitiikassa, Historiallisia tutkimuksia 98, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1976.