222
Doktor A. Chydenii svar.
Min kära åhörare! Tack för edert förtrogna yttrande till mig i sednast inlemnade skrift.1 Jag har deremot intet egentligt att påminna, utan att allenast ställa syndarens rättfärdiggörelse hos Gud i något tydligare ordning än i eder skrift förekommer; derföre märkes:
1:o Att hvar och en menniska, hon må vara så dygdig hon vill i utvärtes måtto, är af naturen Guds fiende, köttsligt sinnad och död i sina synder.
2:o Att Gud, som af idel kärlek till syndare utgifvit sin Son, allvarligen söker efter syndare på ordentligt vis,223 Rom. 10:14, under hvilket hörande och läsande (af Guds ord) den Helige Ande kraftigt verkar, Ebr. 4:12, genom lagen att känna sitt elände och behof af nåden – och genom evangelium att känna Jesu öfversvinneliga kärlek, och sättet att finna nåden.
3:o Om syndaren icke fientligt står emot Guds Andes verkan, så får han med fasa se sina synders myckenhet; men ock tillika den trogna herdens armar utsträckte emot sig, att uttaga honom ifrån mörksens väldighet, hvaraf uppkommer en skam och sorg efter Guds sinne,2 en längtan och tillförsigt efter nåden,3 som stannar i ett ljuft omfamnande af sin Frälsare och hans blodiga försoning, och då är syndaren inför Guds domstol rättfärdig förklarad, lös ifrån alla sina syndaskulder, och klädd med Jesu rättfärdighet.
4:o Nu är hon blifven ett Guds barn och himmelrikets arfvinge. Rom. 8:17. – Så långt går eder skrift.
Men huru lätt kan menniskan icke falla af, om hon ej vakar och beder. Guds Ande leder väl henne, och Jesu kärlek styrker henne att tjena sin Frälsare; men det är en lag i hennes lemmar, som strider emot den lag, som i dess håg är, Rom. 7:23, och verldens förförelser hålla henne dagligen i strid, så att hon med fruktan och bäfvan måste skaffa saligheten, Philip. 2:12, icke med egen kraft, utan genom Jesu Anda, den hon undfått i nya födelsen, hvilket i vår evangeliska lära kallas den dagliga bättringen eller helgelsen. – Det händer, att den frälsta syndaren förgäter den första kärleken, Uppenb. 2:5, dömmer hårdt sin nästa, börjar tycka om sig, blir otålig och förtörnar hårdt sin broder för minsta oförrätt, med mera sådant. Här står nu den frälsta själen i fara att lida skeppsbrott i trona; derföre heter det: Den som står, han se till att han icke faller.4 Här se de bästa Guds barn ofta sina fel med hjertans oro, och tigga om nåd af sin förbarmare, den de ock dagligen få åtnjuta; men om synden efter hand får herravälde hos dem, falla de af och gå förlorade.
Af allt detta följer nu 1:o att lagen, det är: våra pligter emot Gud, nästan och oss sjelfva, bör flitigt predikas,224 såsom ock Jesus sjelf gjorde i Matth. 5: och mång annorstädes, att syndare måga ej genom egen kraft utan med den Helige Andas verkan lära känna sin uselhet, och de trogna flitigt påminnas om sina skyldigheter, som apostlarne alltid gjorde t. ex. Paulus i Rom. 12 och 13 kap.
2:o Att läran om en syndares rättfärdiggörelse för Jesu blod, genom trona blifver kärnan af hela vår salighets lära, som derföre bör förnämligast drifvas.
3:o Bör äfven visas, huru ett godt träd alltid bär goda frukter, ej allenast utvärtes, utan ock i sjelfva hjertat, att det ej tillstäder hemliga lustar uppvakna, utan dämpar dem genom nåden, och att onda frukter alltid äro bevis till ett ondt träd.
4:o Behöfva Guds barn under sin vandring här i jämmerdalen flitigt uppmuntras till en christelig dygde-vandel, Tit. 2:11–15, att de icke förtröttna, Ebr. 12:3; men ock de ogudaktiga allvarliga bestraffningar, för att genom Guds nåd vakna upp och blifva frälste.
Detta är den tro, som jag bekänner och predikar; detta är Jesu egen lära af Hans heliga ord, en lära, som i alla tider gjort stora under; derigenom är ock genom mig (lofvad vare Herren!) tusendetals själar barmhertighet vederfaren.
Jag ser med stor grämelse många af mina skriftebarn,5 som kommit kraftigt rörda af Guds nåd tillbaka till sin själa-herde, att de gå snart igen uti sina förra synder. Jag gläds, att du ej är ibland dem. Jag tackar dig för ditt förtroende för mig! Vi hafve en Herre, en tro och ett dop; låt oss då vara ens till sinnes i Herranom, för att engång i evigheten få blifva tillsammans.
222
Doktor A. Chydenii svar.
Min kära åhörare! Tack för edert förtrogna yttrande till mig i sednast inlemnade skrift.6 Jag har deremot intet egentligt att påminna, utan att allenast ställa syndarens rättfärdiggörelse hos Gud i något tydligare ordning än i eder skrift förekommer; derföre märkes:
1:o Att hvar och en menniska, hon må vara så dygdig hon vill i utvärtes måtto, är af naturen Guds fiende, köttsligt sinnad och död i sina synder.
2:o Att Gud, som af idel kärlek till syndare utgifvit sin Son, allvarligen söker efter syndare på ordentligt vis,223 Rom. 10:14, under hvilket hörande och läsande (af Guds ord) den Helige Ande kraftigt verkar, Ebr. 4:12, genom lagen att känna sitt elände och behof af nåden – och genom evangelium att känna Jesu öfversvinneliga kärlek, och sättet att finna nåden.
3:o Om syndaren icke fientligt står emot Guds Andes verkan, så får han med fasa se sina synders myckenhet; men ock tillika den trogna herdens armar utsträckte emot sig, att uttaga honom ifrån mörksens väldighet, hvaraf uppkommer en skam och sorg efter Guds sinne,7 en längtan och tillförsigt efter nåden,8 som stannar i ett ljuft omfamnande af sin Frälsare och hans blodiga försoning, och då är syndaren inför Guds domstol rättfärdig förklarad, lös ifrån alla sina syndaskulder, och klädd med Jesu rättfärdighet.
4:o Nu är hon blifven ett Guds barn och himmelrikets arfvinge. Rom. 8:17. – Så långt går eder skrift.
Men huru lätt kan menniskan icke falla af, om hon ej vakar och beder. Guds Ande leder väl henne, och Jesu kärlek styrker henne att tjena sin Frälsare; men det är en lag i hennes lemmar, som strider emot den lag, som i dess håg är, Rom. 7:23, och verldens förförelser hålla henne dagligen i strid, så att hon med fruktan och bäfvan måste skaffa saligheten, Philip. 2:12, icke med egen kraft, utan genom Jesu Anda, den hon undfått i nya födelsen, hvilket i vår evangeliska lära kallas den dagliga bättringen eller helgelsen. – Det händer, att den frälsta syndaren förgäter den första kärleken, Uppenb. 2:5, dömmer hårdt sin nästa, börjar tycka om sig, blir otålig och förtörnar hårdt sin broder för minsta oförrätt, med mera sådant. Här står nu den frälsta själen i fara att lida skeppsbrott i trona; derföre heter det: Den som står, han se till att han icke faller.9 Här se de bästa Guds barn ofta sina fel med hjertans oro, och tigga om nåd af sin förbarmare, den de ock dagligen få åtnjuta; men om synden efter hand får herravälde hos dem, falla de af och gå förlorade.
Af allt detta följer nu 1:o att lagen, det är: våra pligter emot Gud, nästan och oss sjelfva, bör flitigt predikas,224 såsom ock Jesus sjelf gjorde i Matth. 5: och mång annorstädes, att syndare måga ej genom egen kraft utan med den Helige Andas verkan lära känna sin uselhet, och de trogna flitigt påminnas om sina skyldigheter, som apostlarne alltid gjorde t. ex. Paulus i Rom. 12 och 13 kap.
2:o Att läran om en syndares rättfärdiggörelse för Jesu blod, genom trona blifver kärnan af hela vår salighets lära, som derföre bör förnämligast drifvas.
3:o Bör äfven visas, huru ett godt träd alltid bär goda frukter, ej allenast utvärtes, utan ock i sjelfva hjertat, att det ej tillstäder hemliga lustar uppvakna, utan dämpar dem genom nåden, och att onda frukter alltid äro bevis till ett ondt träd.
4:o Behöfva Guds barn under sin vandring här i jämmerdalen flitigt uppmuntras till en christelig dygde-vandel, Tit. 2:11–15, att de icke förtröttna, Ebr. 12:3; men ock de ogudaktiga allvarliga bestraffningar, för att genom Guds nåd vakna upp och blifva frälste.
Detta är den tro, som jag bekänner och predikar; detta är Jesu egen lära af Hans heliga ord, en lära, som i alla tider gjort stora under; derigenom är ock genom mig (lofvad vare Herren!) tusendetals själar barmhertighet vederfaren.
Jag ser med stor grämelse många af mina skriftebarn,10 som kommit kraftigt rörda af Guds nåd tillbaka till sin själa-herde, att de gå snart igen uti sina förra synder. Jag gläds, att du ej är ibland dem. Jag tackar dig för ditt förtroende för mig! Vi hafve en Herre, en tro och ett dop; låt oss då vara ens till sinnes i Herranom, för att engång i evigheten få blifva tillsammans.
222
Tohtori A. Chydeniuksen vastaus.11
Rakas sanankuulijani! Kiitos minulle viime kirjoituksessanne12 esittämästänne luottamuksellisesta lausunnosta. Minulla ei ole sitä vastaan mitään varsinaista huomautettavaa, paitsi että saattaisin Jumalan syntiselle suoman vanhurskauttamisen hieman selkeämpään järjestykseen kuin kirjoituksessanne esitetään. Sen tähden huomautettakoon:
1) Jokainen ihminen, olkoonpa hän ulkonaisesti katsottuna miten hyveellinen tahansa, on luonnostaan Jumalan vihollinen, mieleltään lihallinen ja synneissään kuollut.
2) Jumala, joka on syntisiä kohtaan tuntemansa täydellisen rakkauden tähden luovuttanut Poikansa, etsii syntisiä vakavasti, järjestelmällisellä tavalla223 Room. 10:14, jolloin (Jumalan sanaa) kuultaessa ja luettaessa Pyhä Henki voimakkaasti ohjaa Hepr. 4:12 ihmistä lain kautta tuntemaan kurjuutensa ja armon tarpeensa – ja evankeliumin kautta tuntemaan Jeesuksen äärettömän rakkauden ja tavan, jolla armon voi saada.
3) Ellei syntinen suhtaudu vihamielisesti Pyhän Hengen vaikutukseen, hän saa kauhistuneena havaita syntiensä paljouden, mutta samalla uskollisen paimenen käsivarsien ojentuvan häntä kohti vetääkseen hänet pois pimeyden vallasta, mistä aiheutuvat häpeäntunne ja Jumalan mielen mukainen murhe,13 armon ikävöiminen ja luottamus sen saamiseen, mikä johtaa ihmisen oman Vapahtajan ihanaan syleilyyn ja hänen veriseen sovitustyöhönsä, ja silloin syntinen on Jumalan tuomioistuimen edessä vanhurskaaksi julistettu, vapaa kaikista syntiveloistaan ja puettu Jeesuksen vanhurskauteen.
4) Nyt hänestä on tullut Jumalan lapsi ja taivaan valtakunnan perillinen Room. 8:17. – Näin pitkälle teidän kirjoituksenne etenee.
Mutta miten helposti ihminen voikaan langeta, ellei hän valvo ja rukoile. Jumalan Henki toki johtaa häntä, ja Jeesuksen rakkaus vahvistaa häntä palvelemaan Vapahtajaansa, mutta hän näkee jäsenissään toisen lain, joka sotii hänen mielensä lakia vastaan Room. 7:23, ja hän joutuu päivittäin taistelemaan maailman kiusauksia vastaan, niin että hänen on hankittavaa autuutensa pelon ja vavistuksen vallassa Fil. 2:12, ei omin voimin, vaan Jeesuksen Hengen kautta, jonka hän on saanut uudestisyntymisessään. Tätä sanotaan meidän evankelisessa opissamme päivittäiseksi parannuksenteoksi tai pyhitykseksi. – Saattaa sattua, että pelastettu syntinen unohtaa ensimmäisen rakkauden Ilm. 2:5, tuomitsee lähimmäisensä ankarasti, alkaa ylvästellä, tulee kärsimättömäksi ja suuttuu veljelleen tuimasti vähäisimmästäkin loukkauksesta yms. Tällöin pelastettua sielua uhkaa uskon haaksirikkoutumisen vaara; sen takia sanotaan: Joka luulee seisovansa, katsokoon, ettei kaadu.14 Tässä asiassa parhaat Jumalan lapset havaitsevat usein levottomin sydämin omat virheensä ja anovat armoa Vapahtajaltaan ja saavatkin joka päivä sen osakseen; mutta jos synti vähitellen saa heissä ylivallan, he luopuvat ja joutuvat kadotukseen.
Kaikesta tästä seuraa,
1) että laista eli velvollisuuksistamme Jumalaa, lähimmäistä ja omaa itseämme kohtaan on innokkaasti saarnattava,224 kuten Jeesus itsekin teki Matteuksen evankeliumin 5. luvussa ja monessa muussakin kohdassa, etteivät ihmiset voi omin voimin, vaan vain Pyhän Hengen vaikutuksesta oppia tuntemaan surkeuttaan, ja uskovia on ahkerasti muistutettava velvollisuuksistaan, kuten apostolit aina tekivät, esim. Paavali Roomalaiskirjeen 12. ja 13. luvussa;
2) että opista syntisen vanhurskauttamisesta Jeesuksen veren takia uskon kautta tulee koko autuuttamisoppimme ydin, jota näin ollen pitää ensisijaisesti tähdentää.
3) Pitää myös osoittaa, että hyvä puu kantaa aina hyviä hedelmiä, ei ainoastaan ulospäin näkyvästi, vaan myös sisäisesti sydämessä, niin ettei se salli salaisten himojen herätä, vaan hillitsee ne armon välityksellä, ja että huonot hedelmät todistavat aina puun olevan huono.
4) Jumalan lapset tarvitsevat vaelluksellaan täällä murheen laaksossa myös uutteraa kannustusta kristillisten hyveiden mukaiseen vaellukseen Tit. 2:11–15, jotta he eivät väsyisi Hepr. 12:3, mutta jumalattomatkin tarvitsevat ankaria rangaistuksia, jotta he Jumalan armosta heräävät ja pelastuvat.
Tätä uskoa tunnustan ja saarnaan, tämä on Jeesuksen oma oppi Hänen pyhän sanansa mukaan, oppi, joka on kaikkina aikoina tehnyt suuria ihmeitä. Sen kautta ovat minunkin välitykselläni (Herralle kiitos!) tuhannet sielut kohdanneet laupeuden.
Katselen hyvin suruissani, miten monet rippilapseni,15 jotka ovat Jumalan armosta voimakkaasti vaikuttuneina palanneet sielunpaimenensa luo, poistuvat pian taas entisten syntiensä pariin. Iloitsen siitä ettet sinä kuulu heihin. Kiitän sinua luottamuksesta, jota olet minulle osoittanut! Meillä on sama Herra, sama usko ja sama kaste; olkaamme siis yksimielisiä Herrassa, jotta saisimme aikanaan iankaikkisuudessa päätyä yhteen.
Suom. Heikki Eskelinen
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Platser:
Personer: Akiander, Matthias Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: