Nio dagar efter prästeståndets första sammanträde vid riksdagen 1765–1766 lämnade Anders Chydenius in ett kort men kärnfullt memorial angående valet av oväldiga ledamöter till riksdagens utskott och deputationer. Denna fråga var central vid varje riksdags början, eftersom riksdagsarbetet i stor utsträckning skedde i de olika deputationerna och utskotten. Möjligheterna för en enskild ledamot att påverka beslutsfattandet berodde på vilka utskott han valdes till. Politikens utformning påverkades också av vilka ledamöter som satt i vilka utskott. Valet av ledamöter var därför mycket politiserat – man kan med fog påstå att avgörandet var en av de viktigaste frågorna i samband med riksdagens öppnande. Det var många som således ville påverka hur valet skulle gå till och vem som egentligen skulle väljas till de olika utskotten. En av dessa ledamöter var Anders Chydenius.
Vid frihetstidens början var det prästeståndets ”præsules och consistoriorum fullmäktige” som hade till uppgift att bestämma vilka präster som skulle sitta i vilka utskott. Denna grupp bestod av rikets biskopar och superintendenter samt av teologie professorer och domkapitelsrepresentanter. Systemet tydliggjorde prästeståndets hierarkiska karaktär där framförallt biskoparna hade en ledande ställning medan kyrkoherdarna och i synnerhet kaplanerna var underordnade. Detta system överlevde fram till riksdagen 1755–1756 då man införde en ordning där 15 av ståndets ledamöter valdes att fungera som elektorer. Vid riksdagen 1765–1766 var det således tredje gången man använde elektorer för att utse ledamöterna till utskotten och deputationerna. Dagen innan detta val skulle ske lämnade Chydenius in sitt memorial i frågan, vilket visar att han ville påverka hur ståndet gick till väga när det utsåg elektorerna. I memorialet fokuserar han på vikten av att välja elektorer som inte kan anses som jäviga. Med jäv avser han personer som framför allt hade haft något med ständernas bank att göra, det vill säga som hade varit engagerade i dess förvaltning eller styrelse, eller hade tagit lån i banken. Han ville inte heller att någon som hade haft en position i Jernkontoret eller växelkontoret skulle fungera som elektor. Därutöver menade han att präster som hade rätt att vara ledamöter i andra stånd var jäviga. Denna ståndpunkt innebar att Chydenius riktade kritik mot biskopen i Västerås, Lars Benzelstierna, som var adlig.
Efter att ha framhållit vikten av ojäviga elektorer betonar Chydenius att de valda elektorerna skall följa samma principer när de utser ledamöter till utskott och deputationer. I synnerhet sekreta utskottet, som hanterade utrikespolitik samt finans- och försvarsfrågor, skulle ha ledamöter som var fria från jäv. På samma sätt skulle inte domare få sitta i justitiedeputationen eller handelsmän i manufakturdeputationen. Den sannolika orsaken till att Chydenius framhöll dessa jävsituationer var att se till att det blev svårare för individer att hindra politisk förändring. Precis som många andra ledamöter kom Chydenius till riksdagen med intresset att omstöpa den ekonomiska ordningen i riket och då framförallt minska det inflytande som ledande handelsmän från Göteborg och Stockholm hade. En sådan förändring var omöjlig om ledamöterna i de utskott som skulle behandla ekonomiska frågor var knutna till de institutioner – till exempel ständernas bank eller växelkontoret – som företrädde den gamla politiken. Därför var det av största vikt att försöka påverka vilka som blev elektorer och vilka ledamöter som utsågs till riksdagens olika utskott. Om det misslyckades kunde hela förändringsprocessen gå om intet.
Efter att Chydenius memorial hade lästs upp i prästeståndet bordlades det utan diskussion eller vidare åtgärder. Vid elektorsvalet dagen efter utsågs fyra biskopar, en hovpredikant från Stockholm och tio kyrkoherdar till elektorer. Chydenius försök att påverka prästeståndets agerande hade inte lyckats fullt ut, eftersom biskop Lars Benzelstierna och hovpredikanten Jöran Schröder, som hade suttit i bankens fullmäktige sedan 1762, blev valda till elektorer. I sin Självbiografi (1780) konstaterar Chydenius att ”alla gapade åt” hans memorial, men att ståndets ledamöter inte fäste någon större uppmärksamhet vid det eftersom dess innehåll så tydligt stred emot ”Herrar Electorernas då redan projecterade listor”. Chydenius memorial hade dock lyft fram risken med intressekonflikter och de negativa konsekvenser som dessa kunde få för den politiska processen. Memorialet ingick också i en utveckling där grupper som vid tidigare riksdagar hade haft en mer underordnad position krävde att få ökat inflytande och rätt att yttra sig om alla centrala politiska frågor som till exempel vem som skulle sitta i det viktiga sekreta utskottet. Den gamla ordningen där ett antal biskopar bestämde utan insyn var borta och istället hade ett nytt system successivt införts där alla prästeståndets ledamöter, oavsett vilken tjänst de hade inom kyrkan, hade samma politiska rättigheter.
PW
Litteratur
Winton, Patrik, Frihetstidens politiska praktik. Nätverk och offentlighet 1746–1766, Studia Historica Upsaliensia 223, Uppsala: Uppsala universitet 2006.