Två kortfattade skrifter, båda med överskriften Ödmiukt Memorial, står i nära samband med Chydenius penningpolitiska skrift, Rikets hjälp. Den tidigare av de två är ett utkast till ett memorial, som Chydenius hade för avsikt att lägga fram för sekreta utskottet. Eftersom han hade anklagats för att ha kritiserat ett penningpolitiskt beslut taget av ständerna, försöker han påvisa att beslutet egentligen tagits av sekreta utskottet. Han hävdar vidare att ständerna hade tvingats avgöra saken för snabbt och utan att ha haft möjlighet att sätta sig in i saken. Chydenius hade deltagit i prästeståndets sammanträde när saken togs upp till diskussion och han påstår att han då var oroad över sekreta utskottets förslag. Med tanke på att han inte tog till orda eller uttryckte sin åsikt vid tillfället, förefaller förklaringen rätt urholkad. Som Schauman har påpekat stämde den inte heller överens med sanningen: Chydenius ändrade åsikt i frågan först vid en senare tidpunkt.
I sitt utkast utreder Chydenius orsakerna till varför han inte tidigare ingrep i saken, framhåller den goda avsikten med pamfletten och vädjar till att översten, friherre Christer Horn redan i mars 1766 med adelns och ridderskapets tillstånd hade tryckt en skrift där revalveringen kritiserades i allt väsentligt på samma sätt som Chydenius gjorde i juni. Friherren hade emellertid varit betydligt försiktigare i sina formuleringar än Nedervetil-kaplanen. Chydenius gav upp tanken på att lämna in memorialet till sekreta utskottet i den form det har i utkastet; orsaken var troligen dess endast behjälpligt dolda aggressiva ton. Kaplanen kritiserade utskottet för att ha tagit beslutet bakom ständernas rygg och för att ha hemlighållit relevant information. I den här utformningen hade memorialet inte hjälpt Chydenius i hans brydsamma situation.
Det slutgiltiga, mera kortfattade memorialet lämnade Chydenius in till prästeståndet den 3 juli 1766 i samband med att ståndet på uppmaning av sekreta utskottet tog upp Chydenius pamflett till behandling. Chydenius hade redan innan dess förhörts av sekreta utskottet. I memorialet beklagar Chydenius sina ovarsamma formuleringar och ber prästeståndet ha överseende med honom och rekommendera det samma för de andra stånden. För en aktiv, framgångsrik och ambitiös politiker var det en stor olycka att bli utesluten ur ståndet och hindrad från att delta i det fortsatta riksdagsarbetet. Tryckfrihetsfrågan och frågan om officiella handlingars offentlighet hade inte avgjorts i det här skedet och Chydenius hade all orsak att frukta att hans frånvaro skulle ha ett negativt inflytande på hur dessa viktiga reformer genomfördes.
PV