Under 1700-talets lopp blev det allt vanligare att använda opium i västerländsk medicin. Opium användes för att lindra många slags besvär. I Finland gav Christfrid Ganander i verket Maan-Miehen Huone- ja Kotiaptheekissa (1788) rådet att ge barnen opiumhaltiga lösningar som lugnande sömnmedicin och för att åstadkomma förstoppning (sannolikt för att få slut på diarrén) vid maginfluensor. Opium kunde även ordineras vuxna vid rödsot och tandinfektioner. Slutet av 1700-talet präglades av många krig. I Sverige försvårade krigen tillgången på opium, som ofta importerades österifrån, och priset steg kraftigt. Anders Chydenius hänvisar till prisstegringen i sin redogörelse till Kungl. Finska Hushållningssällskapet den 12 december 1800. Chydenius föreslår att man ska börja odla vallmo och tillverka opium i Finland. Det här var inte första gången Chydenius gav prov på sitt medicinska intresse. Han hade redan under sin tid i Nedervetil varit engagerad i koppympningsverksamheten, tillverkat läkemedel för den lokala befolkningen och utfört enklare kirurgiska ingrepp (se Självbiografi).
Opiumvallmon var en välkänd växt sedan länge. Det är möjligt att opium användes som ingrediens i läkemedel redan i faraonernas Egypten. I antikens Grekland och Rom kände läkarna bra till det opium som utvanns ur opiumvallmon, men de var också medvetna om farorna med användningen av opiumvallmons mjölksaft och dess beroendeframkallande egenskaper. I och med att användningen av opium ökade under 1700-talet måste även missbrukarnas antal ha ökat. Opiummissbruket uppfattades trots det som ett asiatiskt problem och läkarna fäste i regel inte uppmärksamhet vid det.
Paracelsus, en av renässansens mest betydande läkare, kallade sitt hemliga läkemedel för laudanum. Den huvudsakliga ingrediensen i laudanum var av allt att döma just opium och det är möjligt att redan Paracelsus laudanum innehöll även alkohol. Det var först under 1600-talet som det tack vare den kända engelska läkaren Thomas Sydenham blev allmännare att blanda alkohol i opiumhaltiga läkemedel. Sydenhams Laudanum liquidum var en blandning av opium och spanskt vin. Från och med 1600-talet förbättrades tillgången på opium och användningen av opium- och alkoholblandningar (laudanum eller tinctura thebaica) som smärtstillande läkemedel ökade under 1700-talet.
Intresset för att odla medicinalväxter ökade i Sverige under 1700-talet. Opiumvallmon var även i Finland en vacker och allmänt känd trädgårdsväxt i slutet av 1700-talet. Metoden att utvinna råopium ur opiumvallmons frökapslar, som Anders Chydenius beskriver i sin redogörelse, fungerade uppenbarligen, men även om Chydenius var övertygad om att han kunde utvinna stora mängder opiumhaltiga ämnen ur vallmon, var detta nödvändigtvis inte fallet. Mängden av aktiva substanser i mjölksaften, som rann ur opiumvallmons frökapslar, var beroende av vallmoarten, jordmånen och väderleksförhållandena. Råopium innehåller många aktiva substanser och den mest rikligt förekommande och viktigaste, morfin, lyckades man separera i början av 1800-talet. I de nordiska länderna försökte man producera opium under 1800-talet och i början av 1900-talet men resultatet beträffande morfinet var mycket varierande.
Den första svenska farmakopén gavs ut 1775 och opium ingår som ingrediens i många av de preparat som beskrivs i den. Ett av dem, tinctura thebaica, som även Anders Chydenius nämner, var en i Europa välkänd blandning av opium, alkohol och kanelvatten. Gananders verk beskriver både ”Tinctura Thebaica. Londin” och ”Laudanum Liqvid Sydenhamii”. Bland Gananders läkemedel finner vi även det opiumhaltiga Theriakia, som ”anta lewon” (ger vila).
Kungl. Finska Hushållningssällskapet förhöll sig negativt till Anders Chydenius initiativ om storskalig odling av opiumvallmo och opiumproduktion i Finland. Riktigheten i Chydenius beskrivning av hur opium förutom ur frökapseln även kunde utvinnas ur stjälken ifrågasattes av sällskapet. Det andra skälet till sällskapets avoga inställning till förslaget var rädslan för missbruk. Det var emellertid inte beroendet som opium kunde orsaka som oroade sällskapet, snarare det att opium kunde användas som ett gift.
Heikki S. Vuorinen
Litteratur
Ganander, Christfried, Maan-Miehen Huone- ja Koti-Aptheeki, eli Tieto ja Neuwwo tarpeellisimmistä Lääkityxistä, Joita osittain kotona maalla saadaan ja itte taitaan tehdä, osittain Aptheekista owat ostettawat, Nijtten ulospannun määrän ja hyödytyxen kansa, monea tautia wasten, Jotka numeroin jälkeen, Registeristä Aapicen jälkeen löytään, Usiammasta Lääkityskirjasta uloswedetyt ja Suomexi kirjoitetut Christfrid Gananderilda. Philos. Magist. Wuonna 1785, Wasasa [Vaasa], 1788. http://agricola.utu.fi/hist/kktk/ganander/kotiapteekki.html
Kalant, Harald, ”Opium revisited: a brief review of its nature, composition, non-medical use and relative risks”, Review, Addiction 1997, vol. 92, issue 3, s. 267–277.
Karsten, Walter Johan, Farmacins historia i Finland, Helsingfors: Farmaceutiska Föreningens Förlag 1933.
Lindgren, John & Lauritz Gentz, Läkemedelsnamn: ordförklaring och historik. Del II, Utg. på uppdrag av Apotekarsocietetens direktion, Lund: Berlingska Boktryckeriet 1927.
Maehle, Andreas-Holger, ”Pharmacological experimentation with opium in the eighteenth century”, Roy Porter & Mikuláš Teich (eds), Drugs and Narcotics in History, Cambridge: Cambridge University Press 1995, s. 52–76.
Nunn, John F., Ancient Egyptian Medicine, London: British Museum Press 1996.
Pharmacopoea Svecica [1775], översättning och kommentarer av Gunnar Göthberg, Stockholm: Apotekarsocieteten 1997.
Porter, Roy, ”Pain and suffering”, William F. Bynum & Roy Porter (eds), Companion Encyclopedia of the History of Medicine, London & New York: Routledge 1993, s. 1574–1591.
Risse, Guenter B., ”Brunonian therapeutics: new wine in old bottles?”, Medical History, Supplement No. 8, 1988, s. 46–62.
Scarborough, John, ”The opium poppy in Hellenistic and Roman medicine”, Roy Porter & Mikuláš Teich (eds), Drugs and Narcotics in History, Cambridge: Cambridge University Press 1995, s. 4–23.
Weatherall, Miles, ”Drug therapies”, William F. Bynum & Roy Porter (eds), Companion Encyclopedia of the History of Medicine, London & New York: Routledge 1993, s. 915–938.
Ylikangas, Mikko, Unileipää, kuolonvettä, spiidiä. Huumeet Suomessa 1800–1950, Jyväskylä: Atena 2009.