I 1686 års kyrkolag, som i princip förblev i kraft i över 300 år och som här kallas Kongl. Kyrcko Ordningen, ingick bland annat ett stadgande om åldersgränsen för prästvigning. Det hette i kap. 19 § 2 om dem som ska ordineras till prästämbetet: ”Han skal ock hafwa upfylt sin 25:te år, med mindre några wore, som ther förinnan, genom särdeles gåfwor och framsteg i Studier, samt berömligt lefwerne, har gjort sig ther til så särdeles skickelig, at ordinationen icke utan ofog kan wägras.” Stadgandet följdes upp av ett kungligt cirkulär av den 21 augusti 1786, där det hette: ”Biskopen och konsistorium skola även noga tillse och allvarsam hand däröver hålla, att icke flera präster vigas, än som nödtorfteligen behövas” (§ 2). I följande paragraf betonade man att den som vill bli prästvigd ”bör hafwa fylt sin ålders Tjugu fem år” utan någon möjlighet till dispens.
Stadgandet i kyrkolagen medgav alltså en viss flexibilitet och gav domkapitlen möjlighet att ordinera också yngre personer som anhöll om prästvigning innan de fyllt 25 år till präster ifall de utmärkt sig med hänsyn till sina kunskaper och dygder. De förordnades sedan till församlingar där de kunde stå under ”stadgade Mäns och Pastorers upsigt”. Anders Chydenius oroades över att det nya stadgandet i det kungliga cirkuläret från år 1786 inte gav utrymme för liknande undantag från åldersgränsen på 25 år som kyrkolagen. Cirkuläret hade under de få år bestämmelsen varit i kraft fått en rad negativa konsekvenser för tillgången på präster. De studerande som inledde sina studier tidigt, vilket inte alls var ovanligt, kunde redan vid 21 eller 22 års ålder ha den kunskap och skicklighet som ämbetet förutsatte. Detta var, utan att Chydenius nämnde det konkret, till exempel fallet med systersonen Jacob Tengström som inledde sina akademiska studier vid 15 års ålder. För att komma förbi ålderskravet kunde präster till och med gå så långt att de förfalskade födelseintyget. Följden kunde också bli att begåvade studenter slog prästbanan ur hågen och valde ett annat yrke eftersom de inte kunde bli prästvigda trots att de hade avlagt sin examen. Det i sin tur ledde till en påtaglig prästbrist i de två stiften i Finland och åldersstigna präster saknade möjligheter att få den hjälp av unga adjunkter som de behövde för att uppgifterna skulle bli skötta. Konsistorierna i Åbo och Borgå hade sett sig tvungna att prästviga bondsöner som hade uppnått den stadgade åldern, men inte hade vare sig den kunskap eller skicklighet som ämbetet förutsatte. De var också tvungna att prästviga personer som i väntan på sin prästvigning hade hemfallit åt lättja och bekymmerslöshet i stället för att ägna sig åt fördjupade studier och föra en dygdig vandel.
Chydenius anhöll i sin petition att kungen måtte sänka den föreskrivna åldern till 22 eller 23 år och samtidigt ge konsistorierna möjlighet att i särskilda fall, där personen visat speciell flit och dygd, få anta också yngre personer till ordination. Det är oklart om petitionen, som finns bland Chydenius efterlämnade papper, någonsin nådde kungen eller riksdagen. Chydenius var närvarande vid riksdagen i Gävle år 1792, men där kan petitionen inte ha kommit upp. I en passage i petitionen som senare blivit struken hänvisas till ”Högst sal. Konung Gust. den 3”, vilket tyder på att petitionen skrivits efter kungens död den 29 mars 1792 och därmed efter det att riksdagen i Gävle avslutat sitt arbete. Med tanke på den form petitionen hade är det också osannolikt att petitionen togs upp vid jubelfesten år 1793, där prästerskapet behandlade frågan, utan att nå konkreta resultat.
Vid riksdagen i Norrköping år 1800 var Chydenius inte närvarande. Prästeståndet anhöll där om rätt för konsistorierna att ordinera präster som inte fyllt 25 år och som gjort sig kända för utmärkta framsteg i studier och för ett stadgat uppförande. Det finns inga belägg för att Jacob Tengström, som antagligen kände till Chydenius petition, skulle ha aktualiserat den där utan den kom av allt att döma upp som en följd av ett allmänt missnöje med det rådande läget. Något konkret resultat nådde prästeståndet inte. Däremot tog Tengström i egenskap av talman för prästeståndet upp frågan vid lantdagen i Borgå 1809. Han meddelade, att konsistoriet i Åbo ”för ett par år sedan” gjort en hemställan till Kungl. Maj:t med en underdånig ansökan om att de som uppnått 23 års ålder skulle kunna prästvigas. Konsistoriets ansökan hade dock inte enligt Tengström hunnit behandlas innan de politiska förhållandena förändrades. Prästeståndet beslöt att hemställa hos kejsaren om att åldersgränsen skulle sänkas till 22 år. Motiveringen var att man kunde få offentliga tjänster och till och med bli domare redan vid 21 års ålder. Vid 22 års ålder var de unga redan så bildade till sina seder och grundsatser att de väl under ”äldre mäns inseende” kunde delta i församlingens tjänst. Därtill var behovet av nya präster akut eftersom antalet präster minskat ansenligt under kriget. Ansökan beviljades genom en kejserlig förordning den 11 februari 1811. Där stadgades följande: ”Studerande få till Prest-Examen och ordination vid Tjugutvå års ålder admitteras.” De speciella krav för yngre personer i form av speciella kunskaper och ett berömligt liv som fanns i kyrkolagen av år 1686 nämns inte här. Tengström återkom också till frågan i den kyrkolagskommitté som tillsattes i samband med reformationsjubileet 1817, där han fungerade som ordförande. Här beslöt kommittén enhälligt att hålla fast vid åldersgränsen på 22 år (Kap. 13 § 3). Samma åldersgräns intogs också i den nya kyrkolagen 1869 (§ 108), där det stadgades att ”den som will i prästämbetet inträda, skall hafwa ett obefläckat namn och rykte, wara känd för ett gudfruktigt och kristligt lefwerne, hafwa uppnått tjugutvå års ålder.”
I Sverige beslöt Kungl. Maj:t den 1 mars 1810 att ge konsistorierna rätt att prästviga dem som uppnått 23 års ålder. På särskild anhållan och efter prövning av de omständigheter som förelåg kunde konsistorierna få tillstånd att göra det redan när ordinanden fyllt 22 år, men samtidigt inskärptes att ”ingen dispens” kunde beviljas dem som inte fyllt 22 år. Dispensmöjligheten togs tillbaka bara tio år senare, när Kungl. Maj:t den 30 november 1820 beslöt att ingen kunde bli prästvigd före 23 års ålder. Det stadgandet kvarstod ändå ända till skilsmässan mellan kyrka och stat i Sverige år 2000, då åldersgränsen avlägsnades i den nya kyrko-ordningen (31 kap.). Åldersgränsen på 22 år var gällande i Finland ända tills den avskaffades något tidigare än i Sverige i den nya kyrkolagen och kyrkoordningen år 1994.
GB
Litteratur
Björkstrand, Gustav, En kyrkolag i samklang med tidens verkliga behov. Den av ärkebiskop Jacob Tengström ledda kyrkolagskommitténs försök att utforma en ny kyrkolag för Finland i komparativt perspektiv, Finska kyrkohistoriska samfundets handlingar 201, Helsingfors 2007.
Björkstrand, Gustav, Försök till ny Redaction af Kyrko Lag för Finland. En källkritisk utgåva av ärkebiskop Jacob Tengströms kyrkolagsförslag jämte Förslag till ny Prestvalsförordning i Finland, Finska kyrkohistoriska samfundets handlingar 181, Helsingfors 1998.
Ekman, Fredric, Systematisk samling af utdrag utur gällande Författningar rörande Ecclesiastik- och Skole-Staterne uti Stor-Furstendömet Finland med särskildt hänseende till Åbo Erke-Stift, Åbo: Frenckellska boktryckeriet 1860–1865.
Kyrko-Lagen af 1686 och Kongl. Förordningen, huru med Rättegång i Dom-Capitlen förhållas skall, af den 11 februari 1687 samt författningar, som dem upplysa, förklara, ändra eller tillöka, så ock i särskilda mål utfärdade kongl. bref, resolutioner eller utslag, som tjena till upplysning om rätta förståndet af kyrko-lagen och förordningen om rättegång i dom-capitlen; på konungens befallning utgifna, Uppsala: Leffler och Sebell 1845.
Kyrkolag för den evangelisk-lutherska kyrkan i Storfurstendömet Finland. Af Finlands ständer wid Landtdagen år 1867 antagen och af Hans Kejserliga Majestät den 9 december (27 November) 1868 i nåder stadfästad. Gifwen i Helsingfors den 6 december 1869, Helsingfors 1869.
Protocoll, hållit i det Högvördiga Präste Ståndet vid Landtdagen i Borgå stad år 1809,
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 40, Helsingfors 1899.