När riksdagen samlades i Norrköping i april 1769 var det första gången sedan frihetstidens början 1719 som ständerna sammanträdde utanför Stockholm. Trots att orten för riksdagen var en annan följde man den etablerade politiska praktik som existerade under perioden. Det innebar bland annat att en av de första åtgärder som vidtogs i de tre stånd där ledamöterna valdes var att granska de fullmakter som ledamöterna hade med sig och som visade vem de representerade. En fullmakt skulle enligt lag vara utformad på ett visst sätt och vara undertecknad av de personer som hade valt ledamoten i fråga. Man kontrollerade också att själva valet hade gått rätt till, det vill säga att kallelsen hade gått ut i tid och att inga obehöriga hade deltagit i valet. I prästeståndet granskades fullmakterna först av fyra ledamöter, nämligen biskopen i Åbo stift Carl Fredrik Mennander, kyrkoherden i Hedvig Eleonora församling i Stockholm Johan Stenbeck, prosten i Värnamo David Ståhl och prosten i Karlstad Bengt Antonsson. I de fall där dessa herrar upptäckte oklarheter rapporterades dessa till prästeståndet som sedan i sista hand bestämde om en fullmakt skulle godkännas eller inte. Om en fullmakt underkändes nekades ledamoten tillträde till ståndet.
Granskningsförfarandet innebar att man kunde påverka vem som blev ledamot i ståndet, vilket i sin tur innebar att granskningarna politiserades i den meningen att ledamöter försökte bli av med oönskade motståndare. Följden av detta förfaringssätt blev att diskussionerna om fullmakterna blev långa och att olika politiska motsättningar och lojaliteter manifesterades på ett tydligt sätt. En av många personer som fick uppleva en sådan granskning år 1769 var Anders Chydenius, som hade blivit vald till riksdagsman av kaplanerna i Österbotten.
Granskningen började den 20 april 1769 och det dröjde ända till den 11 maj innan Chydenius fullmakt togs upp till diskussion. Hans fullmakt var på så sätt en av de sista som diskuterades. Den kritik som riktades mot Chydenius gick framförallt ut på att han endast hade blivit vald av Österbottens kaplaner och inte av alla kaplaner i Åbo stift samt att han i samband med utvoteringen ur prästeståndet vid riksdagen 1765–1766 hade blivit förbjuden att delta vid nästkommande riksdagssammanträde. Den första av dessa anklagelser hade även framförts vid riksdagen 1765–1766, då bland andra Carl Fredrik Mennander hade yttrat åsikten att det var problematiskt att kaplanerna i Österbotten hade valt sin egen representant utan att ta hänsyn till vad majoriteten i hela stiftet tyckte. Den gången blev Chydenius fullmakt godkänd, men det hindrade inte att samma argument kunde användas igen av hans motståndare. Deras argument stärktes av den konvention från 1767 som reglerade riksdagsvalen i stiften. Enligt denna förordning skulle en kaplan väljas av alla ämbetsbröder i stiftet. Den andra anklagelsepunkten härrörde från den politiska process som sattes igång efter publiceringen av Chydenius pamflett Rikets hjälp i vilken han kritiserade den så kallade deflationspolitiken. Eftersom pamfletten ansågs gå emot riksdagens beslut i en central fråga blev han utvoterad ur prästeståndet. Uteslutningen skulle enligt ståndets beslut gälla både vid riksdagen 1765–1766 och nästkommande riksdag.
Innan ståndet diskuterade fullmakten och vad som hade hänt i Åbo stift i samband med kaplanernas val fick Chydenius tillfälle att framföra sina åsikter i ämnet, vilket han gjorde med en skriftlig diktamen som lästes upp. I denna skrift framhåller Chydenius att orsaken till att man inte strikt kunde följa 1767 års konvention var det faktum att det inte funnits något tillfälle, som till exempel ett prästmöte där stiftsgemensamma göromål diskuterades, för stiftets alla kaplaner att träffas och överlägga om hur de skulle göra med sin representation vid riksdagen. Istället hade man träffats på kontraktsnivå och överlagt om frågan, vilket gjorde att man inte kom fram till ett gemensamt och entydigt svar. Vissa hade önskat att stiftets biskop skulle bevaka deras angelägenheter, medan andra ville skicka en ledamot. Problemet var att flera inte hade uttryckt någon åsikt i frågan. Enligt Chydenius innebar detta att de hade förlorat sin talan och att de således fick följa vad de som uttalat sig önskade, det vill säga att välja en egen ledamot. I texten sägs det inte explicit med det antyds att det främst var kaplaner i södra delar av stiftet, det vill säga nära Åbo, som ville att biskopen skulle framföra kaplanernas besvär, medan kaplanerna i Österbotten var mer självständiga i politiskt hänseende och önskade en egen representant.
Ett annat tema i Chydenius försvar av valet i Österbotten rör utvoteringen ur prästeståndet 1766. Skriften är intressant eftersom man här får en bild av hur han uppfattade händelserna vid föregående riksdag med några års perspektiv. Det är tydligt att han håller fast vid principen om att fritt få framföra sina uppfattningar i centrala politiska frågor till allmänheten. Det är också uppenbart att han var glad över att många hade läst hans skrifter samt att han kände att han fått en viss upprättelse i och med att den ekonomiska utvecklingen hade visat att han inte hade haft fel då han varnade för konsekvenserna av den så kallade deflationspolitiken.
Efter det att Chydenius diktamen hade lästs upp gick kaplanen ut ur prästeståndets möteslokal och överläggningen om fullmakten startade. De som främst yttrade sig var kyrkoherden i Hedvig Eleonora församling i Stockholm Johan Stenbeck, som hade deltagit i granskningen av fullmakterna, och biskopen i Västerås Lars Benzelstierna. Stenbeck hävdade att Chydenius sätt att argumentera kring vad majoriteten av kaplanerna önskade var felaktigt. Enligt Stenbecks synsätt skulle de kaplaner som inte hade yttrat sig räknas som nejsägare till att skicka en egen representant till riksdagen, eftersom kaplanerna till skillnad från kyrkoherdarna inte var skyldiga att utse en ledamot. Det krävdes därför ett aktivt ställningstagande från kaplanernas sida. Om man räknade på ett sådant sätt var det 105 som hade en annan åsikt än de 62 som hade röstat på Chydenius. Även Benzelstierna fokuserade på majoritetsförhållandena i stiftet då han framhöll att Chydenius inte hade valts av tillräckligt många kaplaner, vilket gjorde att han inte kunde accepteras som ledamot i ståndet. I diskussionerna var det ingen som yttrade något stöd för Chydenius fullmakt. En möjlig orsak till denna tystnad kan vara att debatterna om andra fullmakter hade visat att det var svårt att få igenom undantag från konventionen, i synnerhet när det gällde kaplanernas val. Det kan därför ha uppfattats som lönlöst att försöka försvara Chydenius. Följden blev således att Chydenius fullmakt förkastades enhälligt. Han fick följaktligen inte delta i riksdagsöverläggningarna, men han hade trots det utnyttjat det lilla tillfälle han gavs till att uttrycka sin politiska åsikt och framhålla betydelsen av att fritt få publicera sina åsikter i viktiga politiska frågor.
PW
Litteratur
Sennefelt, Karin, Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm, Stockholm: Stockholmia förlag 2011.
Winton, Patrik, Frihetstidens politiska praktik. Nätverk och offentlighet 1746–1766, Studia Historica Upsaliensia 223, Uppsala: Uppsala universitet 2006.