Under andra hälften av 1700-talet expanderade fisket kraftigt på den svenska västkusten till följd av att sillen kom till framförallt Bohuslän i volymer som aldrig hade setts tidigare. Fler människor blev därmed involverade i själva fisket, men också i salterier och trankokerier som nyttjades för att bereda den infångade sillen. De stora volymerna sill ledde dels till en kraftig ekonomisk utveckling i Bohuslän då människor flyttade från jordbruk till olika delar av fiskerinäringen, dels till en stadig ökning av importerat salt från Portugal och Medelhavsområdet. Därtill gjorde statsmakten stora ansträngningar för att expandera fiskerinäringen över hela riket. Satsningarna gällde både skärgårdsfisket nära kusten och fisket längre ut på öppet hav. År 1752 utfärdades en i raden av kungörelser som innehöll detaljer om hur man skulle få fler individer och hushåll engagerade i fisket. Ett sätt som förordades var utbetalandet av premier eller understöd för olika slags fiske. De högsta premierna skulle gå till fiskare som, med stor insats av kapital och folk, fiskade långt ifrån kusten, medan strandfiskare fick betydligt lägre belopp. Under 1750-talet uppmuntrades även bolagsbildning för det mer storskaliga havsfisket. Olika bolag med flera fartyg i sin flotta bildades också på den svenska västkusten. I synnerhet ansträngningarna för att gynna havsfisket fortsatte under de följande åren då man bland annat införde premier för valfångst i havet utanför Grönland.
Det är följaktligen tydligt att statsmakten önskade att fisket skulle expandera som näringsgren och att fler invånare skulle bli involverade i verksamheten. Förhoppningen var att expansionen skulle leda till att Sverige exporterade framförallt mer saltad sill till olika delar av världen, vilket låg helt i linje med de dominerande merkantilistiska idéerna om att öka den inhemska förädlingen av varor och främja exporten. Det är också klart att statsmakten satte stor tilltro till det storskaliga havsfisket och dess betydelse för fiskets och landets utveckling. Inspirationen till denna del av politiken kom troligen från Nederländerna där det var vanligt att bedriva fiske i Nordsjön med stora fartyg. De nederländska fiskeflottorna var tidvis mycket lönsamma, vilket gjorde att flera stater ville bygga ut sina fiskeflottor.
Expansionen av fisket och då framförallt de premier som betalades ut blev emellertid ifrågasatta vid riksdagen 1765–1766. Kritiken var del av den allmänna politiska uppgörelsen med produktionsstöd och särskilda ekonomiska privilegier för vissa grupper. En av de mest aktiva kritikerna av den merkantilistiska fiskepolitiken var Anders Chydenius, som var ledamot i riksdagens fiskerideputation. Fiskerideputationen hade till uppgift att bereda alla frågor som rörde fiskerinäringen, som till exempel det statliga stödet till fisket. Som österbottning var Chydenius något av en särling i deputationen, eftersom många av ledamöterna kom från den västliga delen av riket och då framför allt från områden där fisket var en viktig näring. Här fanns exempelvis Johan Daniel Möllerstierna som var ryttmästare vid Bohusläns dragonregemente, prosten Matthias Ekström från Tanum i Bohuslän och bonden Lars Thorbjörnsson från Solberga socken i Göteborgs och Bohus län.
När fiskerideputationen den 1 maj 1765 tog upp frågan om premierna för valfisket utanför Grönland framförde Chydenius sin kritik av detta stöd. Han menade att understödet ledde till att arbetare drogs från jordbruket till fisket, vilket fick negativa konsekvenser för jordbruket som var rikets viktigaste näring. Eftersom fisket inte klarade sig utan statligt stöd innebar understödet även en nationell förlust för riket. De resurser som lades på fisket kunde med andra ord användas på ett effektivare och lönsammare sätt inom något annat område eller dras in. En sådan förändring skulle inte vara skadlig för riket, utan snarare bidra till att enbart lönsamma näringar existerade. Chydenius menade således att valfisket endast borde bedrivas om det var lönsamt utan premier. Hans resonemang i deputationen var därmed en kortversion av hans pamflett Den nationella vinsten i vilken han bland annat kritiserade olika typer av produktionsstöd.
Andra ledamöter i deputationen ville dock behålla premierna. Leonard Magnus Uggla menade till exempel att det var bättre för det svenska riket att valarna fiskades av svenska fiskare än att man importerade valkött och valben från andra länder. Dessutom argumenterade han för att fisket utanför Grönland var ett bra sätt att öva sjömän som sedan kunde nyttjas av örlogsflottan. Lars Thorbjörnsson, som var positiv till premierna, bemötte också Chydenius påstående att jordbruket drabbades negativt genom att framhålla att premierna inte skulle leda till någon brist på arbetare.
Majoriteten i deputationen beslutade att behålla premierna för fiske av val. Chydenius svarade att han ämnade lämna in en skriftlig reservation mot beslutet till riksdagens plena. I utkastet till denna skriftliga reservation upprepade han vad han redan hade sagt i samband med överläggningarna, nämligen att premierna inte är nyttiga för vare sig riket eller medborgarna. Han var således inte emot fiskenäringen som sådan utan endast det statliga stöd som betalades ut till framför allt det storskaliga havsfisket. Enligt Chydenius synsätt var denna del av fisket starkt kopplad till olika inflytelserika och kapitalstarka handelsintressen som gynnade sin egen verksamhet på alla andras bekostnad. Det var därför skadligt och förlustbringande för riket.
Efter det att frågan om stöd till fiske av val hade avgjorts fortsatte deputationen under maj månad 1765 att avhandla andra former av fiskestöd. Samtidigt visade det sig att den så kallade fiskerifonden, som användes för att betala ut premier till fiskarna, hade ett stort underskott. Underskottsproblematiken gjorde att flera ledamöter började förorda indragningar av premier samt att premier endast borde betalas ut i nödfall. Situationen ledde således till att många ledamöter närmade sig Chydenius uppfattning i frågan. Deputationen kunde därför enas om ett betänkande, som Chydenius författade, där man förordade att premierna skulle avskaffas men att det skulle finnas en beredskap att åter stödja havsfisket om förhållandena krävde det. Kompromissen betydde bland annat att Chydenius inte lämnade in sin reservation mot det tidigare beslutet till riksdagens plena. Prästeståndet förespråkade först en hårdare linje i frågan om när premierna skulle dras in, men efter flera turer godkände sedan riksdagen fiskerideputationens betänkande. Beslutet innebar att riksdagen i huvudsak gick på Chydenius linje. Han hade följaktligen lyckats påverka beslutsfattandet i en för riket central fråga.
PW
Litteratur
Plaenge Jacobson, Sigbrit, 1766 års allmänna fiskestadga. Dess uppkomst och innebörd med hänsyn till Bottenhavsfiskets rättsfrågor, Studia Historica Upsaliensia 98, Uppsala: Uppsala universitet 1978.
Poulsen, Bo, Dutch herring. An environmental history c. 1600–1860. Close encounters with the Dutch, Amsterdam: Aksant 2008.