I sin tionde budordspredikan behandlar Chydenius det nionde budordet: Du skall inte ha begär till din nästas hus. Den inleds med en tillbakablick mot de föregående budordspredikningarna och en sammanfattning av lagens innehåll. Samtidigt kopplas de första åtta budorden hårdare till den naturliga teologins och naturrättens centrala innehåll. De handlar om människans plikter emot Gud och sin nästa. Syftet med den andra tavlans bud är enligt Chydenius att reglera den mänskliga samlevnaden så att varje människa uppnår en grundtrygghet. De två sista buden utgör enligt Chydenius en dubbel knut som Gud skapat för att tvinga människor att inse och ta ansvar för sin egen syndfullhet. De båda buden är således avsedda att förhindra människor från att begå lagöverträdelser.
Chydenius två sista budordspredikningar (predikan över det nionde respektive tionde budet) skiljer sig innehållsmässigt från de föregående. Chydenius använder här ett något annorlunda språk än i de tidigare predikningarna. Bibelcitaten är också fler. Chydenius försöker inte bevisa sina utsagor eller ge argument på det sätt han gör i de tidigare predikningarna. Här rör han sig på uppenbarelsens mark. Han inriktar sig också på människans psyke och gör en djupdykning ned i hennes begärs- och känsloliv. Det centrala temat i båda predikningarna är att människan, som är behäftad med arvsyndens effekter, har möjlighet att återupprätta den gudslikhet som hon förlorade i samband med syndafallet.
Chydenius tar i inledningen av sin predikan delvis avstånd från Luthers sätt att uppfatta de två sista budorden. Luther slår samman tolkningen av de båda buden i Stora katekesen och väljer att betrakta dem som ett gemensamt förbud mot avund och girighet. Budens kärna handlar enligt Luther främst om människans relation till sitt eget och sina medmänniskors ägande.
Enligt Chydenius hör buden ihop, men på ett annat sätt än vad Luther menar. Chydenius väljer i stället att beskriva de två sista budens karaktär som så genomgripande att de vidgar de övriga budens krav till att även inbegripa alla människans tankar och känslor. Buden slår fast att det är motivet bakom en handling – uppsåtet – som ligger till grund för handlingens etiska kvaliteter. Det finns också skillnader mellan de två budorden som bör accentueras hävdar Chydenius. Det nionde budet förbjuder nämligen begäret, medan det tionde budet förbjuder arvsynden.
Temat i denna predikan är syndalustan. För att kunna förklara vad syndalusta innebär inleder Chydenius den första delen av predikan med att definiera själva begreppet lust. Det beskrivs som ett begär hos själen efter något som den uppfattar som gott. Om människan har lust till något som verkligen är gott är också lusten god. Men om hennes lust riktas mot något ont blir lusten lastbar. Det är med hjälp av förståndet som människan avgör om något är gott eller ont. Fäller förståndet falska omdömen leds viljan fel och lusten riktas mot sådant som är ont.
Chydenius indelar lusten i tre kategorier – naturlig, andlig och oren lust. Den naturliga lusten är riktad mot sådant som krävs för människans livsuppehälle, såsom mat, kläder och dryck. Så länge denna lust är måttlig är den inte ond.
Den andliga lusten handlar enligt Chydenius om att längta efter Gud och vara övertygad om att föreningen med Gud är den största lycksaligheten. Denna lust är avgörande för människans välbefinnande eftersom den styr in henne på sådant som är bra för henne. Kärnan i denna lust är således både en lust och en riktning.
Den orena lusten beskrivs av Chydenius som ett syndigt begär efter allt sådant som är emot Guds vilja och därmed skadligt för människan. När denna lust är förhärskande beror det på att människans förstånd är grumlat. Hon ser inte klart och gör därför felaktiga bedömningar. Häftiga sinnliga begär översköljer henne och påverkar förståndet negativt. Denna lust produceras av människohjärtat och är en effekt av syndafallets påverkan på såväl hjärtat som förståndet. Ursprunget till denna lust är därmed den arvsynd som finns i varje människas natur. Det är denna form av lust som Gud förbjuder i det nionde budet och Chydenius kallar den för syndalustan.
Genom det ovan beskrivna bruket av termen syndalusta frångår han den gängse teologiska terminologin. Det som brukar förknippas med det nionde budet är i stället begreppet verksynd. Denna synd innefattar de orena begär och syndiga handlingar som människor utför. Verksynder uppfattas samtidigt som ett uttryck för den mänskliga dispositionen synd som benämns arvsynd. Det är tydligt att Chydenius syftar på dessa begrepp, men han väljer att inte använda termen verksynd utan använder i stället begreppet syndalusta.
Chydenius beskriver sedan syndalustans natur och beskaffenhet. Arvsynden är den mänskliga dispositionen för synd medan syndalustan är de konkreta lustförnimmelserna. Sådana uppstår också hos en troende människa, men hon är i stånd att igenkänna det onda och därefter avstå från det. Den icketroende människan låter i stället enligt Chydenius lusten härja fritt i sina tankar och genomför syndiga handlingar. Det är denna kausala förbindelse mellan tanke/känsla och handling som gör att även tanken på synden är förbjuden i Guds lag. Chydenius beskriver hur den syndiga lusten föds och fördunklar förståndet. Men för att synden ska ta överhanden krävs en form av samtycke. När ett samtycke har utvecklats uppstår det som Chydenius kallar uppsåtet.
Den process som här skildras av Chydenius kan med ett modernt språk beskrivas som en slags medveten kontroll och urvalsprocess av inre impulser, fantasier och önskningar. Han menar att människans drift- och känsloliv är disponerat mot ett negativt och självdestruktivt håll. Yttre handlingar emanerar ur tankar och känslor. I samma ögonblick som en människa lyssnar till en impuls har hon också på ett sätt utfört den. Med hjälp av förnuftet kan dock en människa ta kontroll över sina lustar. För att kunna förändra sina handlingar måste hon med hjälp av förnuftet känna igen och omvandla sina känslor och impulser. Det handlar om att kunna känna igen de felaktiga önskningarna och försöka släppa dem och i stället rikta sina tankar mot något annat. På så sätt kan människan programmera om sig själv.
Chydenius indelar den syndiga lusten i tre kategorier, beroende på det ting som lusten riktas mot: vällusten, ägodelar eller äran. De utgjorde vid denna tid en etablerad beskrivning av människans tre hufvudlustar. Samma sätt att betrakta frosseriet, girigheten och äregirigheten återfinns exempelvis hos Luther. Han beskriver dessa laster som avgudar – sådana begär som vänder människan från Gud.
Vällusten yttrar sig enligt Chydenius som utsvävningar i form av exempelvis sexuell lössläppthet eller frosseri. Den lust som är riktad mot ägandet innebär avundsjuka, girighet och lyxkonsumtion. Den ärobaserade lusten handlar om att människan ser sig själv som förmer än andra och därmed föraktar sina medmänniskor. Det innebär att hon ägnar sin energi åt att klättra på den sociala rangskalan och att bli beundrad. Till dessa tre former av syndig lust lägger Chydenius även olusten. Han syftar på människans oförmåga att vara nöjd med sin lott. Detta missnöje riktas emot hennes arbete, sociala ursprung, kropp och hälsa.
Genom att Chydenius presenterar begreppet lust via en tredelning där de två första kategorierna (naturlig respektive andlig lust) är av ett positivt och livsnödvändigt slag, innebär hans synsätt en förskjutning i sättet att använda begreppen lust, begär och åtrå. Chydenius menar att det är dessa element i människans själ som ska driva henne framåt mot Gud. Men huvudrollen i denna process innehas av förnuftet. Om förnuftet är så utvecklat att det kan urskilja vad som verkligen är eftersträvansvärt från det som är onödigt går människan åt rätt håll. Men om förnuftet fäller falska omdömen driver det människan i riktning mot sin undergång.
Även om Chydenius bejakar de naturliga begären blundar han således inte för arvsyndens negativa effekter på människans natur. Skillnaden mellan hans sätt att hantera denna fråga och många andra teologers och författares av kateketiska texter är att Chydenius vidhåller tanken på det naturliga som något positivt. Det är inte bara ett begär som människan hade före fallet, utan den naturliga utrustningen finns tillgänglig för alla även efter syndafallet. I Chydenius sätt att använda begreppet blir det naturliga något som människan ska bejaka för att leva det liv som Gud ämnat för henne. Denna innebörd av begreppet naturlig återkommer också i hans politiska skrifter, bland annat i Den nationnale winsten från 1765.1 Så länge människan bejakar det naturliga på ett kontrollerat och måttligt sätt är det gott.
Chydenius inleder en teologisk revidering i synen på människans grundläggande begär när han väljer att beskriva hennes naturliga begär som ett uttryck för något gott. Han betonar även att det inte bara handlar om att på ett helt elementärt sätt tillfredsställa de naturliga behoven. Gud vill enligt Chydenius att människan ska nyttja det som krävs för hennes överlevnad såsom ”mat och dricka, kläder med mera” på ett sådant sätt att det sker till hennes ”behag och nöje”. Detta innebär att människan inte behöver skämmas för sin glädje och njutning, så länge den är måttlig. Här finns ett livsbejakande inslag i människosynen som tar sin utgångspunkt i begreppet naturlig.
Den andra formen av positiv lust som Chydenius betonar är lycksalighetsdriften – människans längtan efter det som är gott och hennes sökande efter det högsta goda. Eftersom detta finns hos Gud är det en andlig lustform. Detta sätt att bejaka andlig lust återfinns inte hos andra författare av kateketiska texter. För Chydenius är dock den andliga lusten själva förutsättningen för människans andliga liv.
Den goda lusten ges ännu mer utrymme i predikans andra del. Där övergår nämligen Chydenius till att beskriva det nionde budets befallningar. Eftersom Gud förbjudit all syndig lust måste det innebära att Gud vill att människans lust ska riktas mot det som är gott. Sådan lust leder till goda ändamål och det ädlaste är människans egen lycksalighet. Det allra högsta goda är ju Gud själv. Att ha sin lust i Gud innebär att rikta sin högsta kärlek mot honom. Denna lust till Gud förutsätter hos människan en full övertygelse – en trosvisshet – som bygger på kunskap om Gud, hans verk och nådens ordning.
Den goda lusten är en helig och barnslig vördnad. Den är en uppriktig och total kärlek som ett gensvar på Guds kärlek till människan. Den beskrivs också som en barnslig tillförsikt som innebär att människan överlåter sitt liv i Guds händer i förvissning om att Gud förstår samt vill och kan hjälpa, leda och välsigna.
Till den lust som beskrivs ovan hör att älska allt vad Gud befallt människan. Detta innebär tre åligganden. Först och främst handlar det om att verkligen bemöda sig om att dyrka Gud på det sätt han föreskrivit. För det andra handlar det om att anstränga sig att vara måttlig i ”mat och dryck, hvila och arbete, nöjen och sinnes rörelser”. Dessutom måste människan vara ödmjuk i sitt förhållningssätt mot medmänniskorna. För det tredje bör människan ha en stark vilja att bidra till sina medmänniskors välgång och nöje och detta ska ske genom sanning, ära och rättrådighet.
Chydenius går därefter över till att beskriva ytterligare en befallning som han uppfattar i det nionde budet. Det handlar om att alltid föra en strid emot de onda lustarna genom en kontinuerlig inre kamp. Men detta förutsätter att människan först blir varse sin synd och det kan endast ske via den andliga uppväckelsen. Då öppnas syndarens ögon, han ser sitt inre fördärv och uppfattar den hotande straffdomen som kan drabba honom genom Guds vrede. Inför detta hot flyr människan till sin förbarmare Jesus Kristus och tillägnar sig hans försoningsverk genom att anamma en levande och stark gudstro och kärlek. Först när detta har skett är människan i besittning av tillräckliga resurser för att förklara krig emot sin onda lust. Då kan hon ta upp kampen emot det medfödda fördärv som hon bär i sitt inre och som benämns köttet. Detta kött kan den människa som genomgått den nya födelsen bekämpa med andan – den verkande nåden – och därmed motverka köttets effekter. Chydenius sätt att relatera till denna andliga process – den så kallade Nådens ordning – har pietistiska drag.
Chydenius går sedan vidare i sin predikan och beskriver de medel som Gud erbjuder människan i hennes kamp mot sitt syndafördärv. Dessa hjälpmedel är bön, vaksamhet, bibelläsning och slutligen flykt undan allt ont. Bönen är människans inre samtal med Gud och den pågår i människans nyuppväckta hjärta. Det är enligt Chydenius centrum för människans andliga liv. Det andra hjälpmedlet mot onda lustar som han räknar upp – vaksamheten – innebär att människan praktiserar en kontinuerlig självrannsakan. Det handlar om att ständigt granska sitt känsloliv och på så sätt mota undan syndakänslor och tankar. Det tredje hjälpmedlet är Bibeln. Genom bibelläsning utvecklas människans förstånd och omdömesförmåga. Det fjärde hjälpmedlet är att fly och därmed undvika allt ont. Det handlar om att välja vilka människor man umgås med. Människan påverkas av sitt umgänge och genom att fly syndiga människor kan en troende undvika många frestelser.
Sammanfattningsvis kan sägas att denna predikan återknyter till temat om äkthet som genomsyrar ett antal av Chydenius predikningar. Den äkthet som Chydenius eftersöker handlar om att forma en specifik kristen identitet och sedan låta den genomsyra ord och handlingar. Insida och utsida – hjärta, hand och tunga – ska vara samstämmiga. Människans centrum måste riktas mot Gud och därefter bör hennes utsida spegla detta. Det handlar om att kunna förstå och ta kontroll över sina tankar, känslor, begär och impulser.
I denna predikan synliggörs den stora skillnaden mellan den naturrättsliga pliktetiken och den lutherska sinnelagsetiken. Därför har denna predikan, till skillnad från Chydenius uttolkningar av de första åtta buden, mycket litet med naturrätt att göra. Att enbart lyda lagen via yttre handlingar är inte tillräckligt. Lydnaden måste vara sprungen ur en ren källa – ett gudfruktigt och gudälskande nytt hjerta. Denna teologiska syn på laglydnad bottnar i ett omfattande intresse för människans psykologiska funktioner och innefattar en teoribildning om relationen tankar, känslor, handlingar och förnuft. Att bli en sann kristen är detsamma som att bli en ny människa. Detta teologiska processtänkande innehåller därmed en viktig psykologisk aspekt.
Carola Nordbäck