I denna femte budordspredikan behandlar Chydenius det fjärde budordet: Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. Predikan inleds med att Chydenius påminner om Jesus ord i Matt 22:39, Du skall älska din nästa som dig själv. Med hänvisning till dessa ord ger han sin tolkning av relationen mellan självkärlek och nästankärlek.
Frågan var omdiskuterad vid denna tid. Chydenius klargör redan i predikans inledande stycke var han står. Människans självbevarelsedrift och självkärlek beskrivs som hennes främsta drivkrafter och en utgångspunkt för relationerna till omvärlden. Nästankärleken ses som en pragmatisk strategi för den egna överlevnadens skull. Detta illustrerar en viktig och bärande föreställning i Chydenius tankevärld. Det är människans självbevarelsedrift som utgör den grundläggande känsla som all kärlek emanerar ur. Den är därmed grunden för allt det som är gott och utgör även någonting gott i sig självt. Detta ställningstagande får effekter för hans uppfattning om tron, samhället och människan.
Predikans disposition och struktur är enkel. Temat är ”föräldrars och barns inbördes skyldigheter”. Detta tema delas i tre delar. Den första delen klargör vilka samhällsgrupper som skall uppfattas som föräldrar respektive barn, den andra delen undersöker de skyldigheter som åsyftas och den tredje utgör ett bevekande parti där Chydenius anger skälen till att människor bör lyda detta budord. Chydenius väljer därmed att lösgöra tolkningen av budet från föräldra- och barnrelationen för att i stället fokusera på samhälleliga makt- och lydnadsrelationer. Katekesförfattare hade alltsedan Luthers Lilla och Stora katekes valt att frångå den bokstavliga betydelsen av orden fader och moder i budordet. Denna begreppsliga utvidgning har legitimerats via en analogi som byggt på en teologiskt förankrad koppling mellan faderskap och makt. Det fjärde budets innehåll utgjorde därmed en utgångspunkt för diskussioner kring samhälleliga maktrelationer.
Men trots Luthers och Chydenius likartade utgångspunkter har Chydenius i denna predikan fjärmat sig avsevärt från Luthers synsätt i Stora katekesen. Luther menar att relationen mellan föräldrar och barn är den viktigaste av samtliga relationer. Chydenius lyfter i stället fram förhållandet mellan äkta makar som den främsta mellanmänskliga relationen. Att, såsom Chydenius gör, grunda budet i självkärleken är också ett avsteg från den lutherska modellen.
Både Luther och Chydenius låter föräldra- och barnrelationen utgöra modell för alla andra relationer. Dess hierarkiska egenskaper bildar utgångspunkt för människans förhållningssätt till alla som har en samhällelig maktposition. Men de tolkar denna relation på olika sätt. Chydenius betonar från första början ömsesidigheten mellan budets båda parter. Detta sker redan i Chydenius formulering av temat – föräldrars och barns inbördes plikter. Framställningen fokuserar därefter på att reglera de maktägandes och de underlydandes plikter. Här väljer Chydenius en annan tolkning än Luther. Genom att låta uttolkningen av budet i lika stor utsträckning riktas mot de befallande som de underlydande parterna i samhället väljer Chydenius att fokusera på de ömsesidiga aspekterna. I slutet av uttolkningen av budet diskuterar Luther de maktägandes skyldigheter, men han menar också att denna aspekt ligger något utanför budets egentliga innehåll. Hos Chydenius är den relationella aspekten själva utgångspunkten för tolkningen av hela budet.
I Chydenius tolkning blir budet en redogörelse för de olika samfund som samhället bestod av samt de förpliktelser som reglerade dem. Begreppet samfund användes i många olika sammanhang vid denna tid men oftast för att beskriva en form av sammanslutning eller gemenskap. Det användes synonymt med förbund och förening. Denna begreppsliga utvidgning har en naturrättslig dimension. Men detta utgjorde inget hinder för Chydenius att benämna sin beskrivning av plikterna för Christelig hustafla. Chydenius naturrättsliga beskrivning av samfunden löper parallellt med den traditionella lutherska terminologin och korsar den ibland. När Chydenius beskriver de olika samfunden i samhället motsvarar dessa de tre stånd som vanligtvis ingick i hustavlan (kyrkoståndet, det politiska ståndet och hushållsståndet). Men stånden omvandlas av Chydenius till fyra samfund. Det som i hustavlan kallas hushållsståndet delas i två samfund – ett familje- och ett husbondesamfund.
Beskrivningen av samfunden präglas av ett historiskt perspektiv. Chydenius redogör för deras successiva framväxt med utgångspunkt i bland annat Bibelns beskrivning av mänsklighetens historia. Utgångspunkten för samfundsbildningen är äktenskapet. Det utgör samfundsbildningens grundsten och första fas. Det första samfund som därefter tillkommer på äktenskapets grund var familjen. Nästa samfund utvecklades när de växande familjerna började anställa arbetskraft och därmed utvidgades hushållen till att inbegripa relationen mellan husfäder och tjänstehjon. Det tredje samfundet uppstod när människor började attackera varandra. Då sökte sig människor tillsammans för att skydda sitt liv, sin ära och sin egendom. Därmed utvecklades relationen mellan överhet och undersåte. Det fjärde och sista samfundet – kyrkan – lyckas Chydenius inte riktigt foga in i den historiska skildringen. Men grundaren av samfundet är Jesus Kristus och de roller som uppstått i samband med detta var huvud (Jesus själv), herdar/väktare (Jesu ombud) och lemmar (församlingsmedlemmar).
Eftersom Chydenius väljer att utgå från samfundsbegreppet betonas relationernas ömsesidiga karaktär mer än vad som var brukligt i kateketiska sammanhang. Att tyngdpunkten läggs på ömsesidigheten innebär att båda parterna har förpliktelser mot varandra. De ska älska varandra och båda parternas framtida väl hänger på att de uppfyller sina plikter. Om de gör detta ska samtliga parter nå lycksalighet. Vanligtvis var det de underordnades lydnad som hamnade i förgrunden när budet uttolkades.
Chydenius formulerar gemensamma plikter för de båda parterna i samtliga relationer. De ska hjälpa och bistå varandra eftersom alla omfattas av det ömsesidiga beroendet. Dessutom betonar Chydenius särskilt i fråga om överhetens och husböndernas relation till sina underlydande att dessa samfund är specifika. Han slår fast att de rådande ekonomiska och politiska maktrelationerna inte kan ändra det faktum att samtliga parter är jämlika och har samma medborgerliga rättigheter. Här tar Chydenius ställning på ett sätt som inte var brukligt i samtida katekesförklaringar. Vanligtvis brukade författarna till katekesförklaringar beskriva samhällelig makt som ett utflöde av makt från Gud. De befallande sågs som maktutövare i Guds ställe. Att lyda överheten var därmed samtidigt att lyda Gud. Chydenius formulerar få sådana påståenden. Han härleder i stället kopplingen mellan de olika samfunden utifrån likheterna i de ingående maktrelationerna. Överheten inordnas under kategorin föräldrar i Chydenius tolkning av budet för att undersåtarna ska lyda och vårda överheten i likhet med barn som lydde sina föräldrar. Men det är inte samma slags barnsliga lydnad. Det handlar om att resonera förnuftsmässigt, hänvisa till människans egen natur och till de förmåner som människan kan erhålla om hon lyder. Lydnaden ska således upprätthållas genom att människor förstår att det är bäst för dem själva att lyda.
Chydenius betoning av skillnaderna mellan de olika samfunden samt parternas gemensamma rättigheter och lika värde är hämtad från naturrätten. Samtidigt som hans predikan har en starkt naturrättslig koppling är det tydligt att Chydenius försöker formulera en kristen hustavla. Skillnaderna mellan Chydenius beskrivning och den traditionella hustavlan är dock många. Chydenius utgår som sagts ovan från en uppdelning i fyra samfund, medan hustavlan struktureras kring treståndstanken. Här avviker Chydenius tydligt från hustavlans treståndsideologi. I hustavlan utgör hushållets relationer ett gemensamt stånd. Men Chydenius särskiljer relationen mellan husbonde och tjänare från kärnfamiljens relationer. Relationen mellan husbonde och tjänare har en avtalsmässig karaktär som gör att Chydenius uppfattar den som avskiljd från hushållets övriga relationer. Men han frigör sig inte helt från treståndsideologin eftersom tjänstefolket inkluderas i ordet barn när han redogör för gruppernas inbördes plikter. Då inordnas de trots allt i hustavleschemat, men de står utanför när han använder samfundsbegreppet.
Både självkärleken och kärleken till nästan förankras av Chydenius i människans natur. Människans grundläggande drift är självbevarelsedriften. Ur den springer självkärleken fram och därur växer kärleken till medmänniskorna. När Chydenius uppmanar åhörarna att älska sin nästa motiveras det med ett nyttoargument. Den som älskar får något värdefullt tillbaka eller når lycksalighet. Att älska andra människor eller Gud är följaktligen ett sätt att öka sin egen lycka. Därmed kan man även säga att människan följer sin självbevarelsedrift genom att älska sina medmänniskor.
Chydenius försöker även att finna en balanspunkt mellan människans drift att älska sig själv och att älska medmänniskorna. Dessa två kärleksformer är beroende av varandra, liksom alla människor är beroende av varandra, och därför måste de två slagen av kärlek vara i balans. I denna beskrivning varvar han naturrättsliga utsagor med synsätt som främst bekräftas via uppenbarelsen. De vävs samman och bildar en enhet. Den överordnade principen för den medmänskliga kärleken är den gyllene regeln – ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matt 7:12). Med utgångspunkt i Jesus uppmaning till människorna att älska sin nästa definierar Chydenius vilka som skall uppfattas som människans nästa. Denna kärlek är nämligen graderad – det är omöjligt att älska alla medmänniskor lika mycket. Den medmänskliga kärleken riktas enligt Chydenius främst mot de parter som människan står i beroendeställning till och delar sitt liv med. Den högsta formen av medmänsklig kärlek är följaktligen den kärlek som utväxlas mellan gifta makar. Därefter kommer den kärlek som föräldrar och barn känner för varandra. Sedan följer kärleken till den egna släkten. Jämbördig med denna kärlek är också det broderskap som den andliga församlingen – kyrkan – utgör. Därnäst ska resten av mänskligheten älskas. Sist kommer ovännerna som också förtjänar medmänsklig kärlek.
På frågan vem som skulle älskas mest – det egna jaget eller medmänniskan – svarar Chydenius jaget. Han använder egenkärleken som utgångspunkt för kärleken till medmänniskorna. Genom att sätta egenkärleken och jagets behov i centrum för tillämpningen av kärleksbudet avviker Chydenius från Luthers sätt att beskriva kärleken till nästan. Den tolkning som Chydenius gör av kärleksbudet rimmar således ganska illa med Luthers kärlekssyn. Men liknande tankar förekom i samtida texter. Det faktum att hans predikningar belönades med ett pris bör kunna tas som intäkt för att hans utsagor inte uppfattades som extrema. Detta synliggör en kollektiv förskjutning av synen på den rätta kärleken. Förändringen skulle kunna beskrivas som en humaniserings- och individualiseringsprocess där den troende människans egna behov och känslor kom att bejakas mer än tidigare.
Carola Nordbäck