I sin andra budordspredikan behandlar Chydenius det första budordet: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Han väljer att uttolka det som ett generellt bud som innefattar människans samtliga plikter mot Gud. Detta kan ses som en vidareutveckling av den naturrättsliga tolkning som han gjorde i sin första budordspredikan.
Det första budet presenteras således som en del av den naturrättsliga pliktordningen. Här möter en teologisk summering av lagen den pliktordning som moralfilosofer formulerade i mer teoretiska termer. I fokus står människans kärlek till Gud, till sig själv och till medmänniskorna. Liksom i den föregående predikan betonar Chydenius människans grundläggande drift att söka sin lycksalighet. Denna strävan ses som en effekt av människans självkärlek – att söka det som är gott och undvika det som är ont. Denna drift påverkar hennes handlingar och val. Chydenius menar att även kärleken till nästan är en effekt av den egna självbevarelsedriften. Denna syntes av naturrätt och teologi innebär att Chydenius betonar dekalogens koppling till naturrätten. De resterande nio budordspredikningarna vilar på denna grund.
Chydenius predikan har en enkel och tydlig struktur. Först presenterar han människans samtliga plikter i fyra kategorier och därefter fokuserar han på den första kategorin – de plikter som är riktade mot Gud. Människornas plikter beskrivs på ett tydligt och koncist sätt. Det är inte mycket, förutom bibelcitaten, som antyder att det är frågan om en predikotext. Den präglas till största del av ett förklarande och resonerande tonfall. Chydenius definierar begrepp, diskuterar deras innehåll och relaterar detta till erfarenheten och den sunda eftertanken. Han bygger huvuddelen av sin argumentation på förnuftsbevis. Det handlar om fysikoteologiska bevis samt naturrättslig respektive historisk argumentation. Han åberopar uppenbarelsen i de fall det är frågan om överförnuftiga sanningar, men i övrigt räcker det långt med förnuftet och eftertanken. Ofta ger han dubbla förklaringar genom att hämta argument både från uppenbarelsen och från förnuftet.
Men predikan är inte enbart en förnuftsbaserad beskrivning av människans plikter. De förnuftsbaserade avsnitten avlöses av partier som betonar omvändelsens betydelse. Där anbefaller han självprövningar för åhörarna. Chydenius kombinerar således det naturrättsliga synsättet med en betoning av religiös empirism och den religiösa process som kallades nådens eller salighetens ordning.
Den naturrättsliga pliktordning som Chydenius utgår från var välkänd under 1700-talet. Den består av människans plikter mot Gud, hennes plikter mot sig själv och slutligen hennes plikter mot medmänniskorna. Den utgjorde också grunden för moralfilosofiska reflexioner kring människans plikter.
Chydenius använder inte den tredelade pliktordningen på det sätt som var brukligt. Den avgörande skillnaden är att han lägger till en grupp av skapade ting – ”döda och lefvande, förnuftiga och oförnuftiga”. Av alla dessa objekt är det endast djuren som människan har några plikter mot. Det innebär samtidigt att djuren får rättigheter (moraliska men inte juridiska). Detta sätt att inkludera djuren i pliktordningen var ovanligt. Det hände ibland att katekesförfattare formulerade ett förbud mot grymhet emot djur i uttydningen av det femte budet. Förbudet innebar samtidigt en uppmaning att behandla djuren på ett anständigt sätt. Chydenius tycks dock ha varit den förste i Sverige som i en kateketisk text formulerade tankar om djurens moraliska rättigheter.
Chydenius delning av temat människans plikter mot Gud resulterade i fyra delar kopplade till var sitt pliktverb: känna, frukta, älska och förtrösta. Om man jämför med utläggningen av det första budet i Luthers båda katekeser återfinns där de tre verben älska, frukta och förtrösta. Men kunskapskravet (verbet känna) formulerades inte av Luther. Det får dock stor betydelse i Chydenius utläggning eftersom han menar att det är omöjligt att frukta, älska och förtrösta på rätt sätt om människan saknar de rätta kunskaperna. Därmed blir kunskapsplikten grundläggande för de övriga plikterna.
Den rätta och nödvändiga kunskapen handlar om Guds existens, identitet och egenskaper. I diskussionen kring Guds existens följer Chydenius traditionella beskrivningar som utgick från naturlig teologi. Naturen bevisar Guds existens och återspeglar Guds egenskaper. Den sinnrikhet, skönhet och mångfald som skapelsen präglas av är i sig självt ett gudsbevis. Detta sätt att hänvisa till naturen användes ofta som teologiskt bevis och kunskapskälla i 1700-talets teologiska och naturrättsliga tänkande. Detta utgjorde grundbulten i den naturliga religionen.
Chydenius sätt att beskriva innehållet i termerna frukta, älska och förtrösta är till största del förnufts- och erfarenhetsbaserat. Han resonerar, bevisar och kryddar anrättningen med bibelcitat. Men grunden lägger han med förnuftet och de bevekande skälen är rationellt formulerade. Mycket handlar om mänskliga erfarenheter. Det räcker, menar han, att se sig omkring i världen så blir det uppenbart att Gud existerar, att Gud skall älskas, fruktas och att varje människa kan vila i den trygga förvissningen om att Gud styr allt till det bästa.
Chydenius tolkning av gudsfruktan och gudskärlek utgår från människans sätt att frukta och älska i mera vardagliga sammanhang. Chydenius hämtar exempel, drar paralleller och beskriver mänskliga erfarenheter av kärlek och fruktan. Den bärande känslan i Chydenius gudsfruktan är just fruktan – rädsla för Gud och Guds straff. Han tar explicit ställning för rädslans betydelse för den rätta gudsfruktan genom att kritisera Andreas Knös tolkning av samma begrepp. Knös hade i en tidigare text ifrågasatt rädslans funktion. I sina Catechetiska föreläsningar (1779) återkom Knös till denna fråga och hävdade att gudsfruktan inte innebär rädsla för Gud utan rädsla för det onda som Gud förbjuder. Chydenius betoning av rädslans betydelse handlar lika mycket om en medvetenhet om vikten av hopp. Den som har slutat frukta Gud har blivit säker och behöver inte längre hysa något hopp. Hoppet förutsätter därmed en fruktan.
Den kärlek som människor ska hysa bör vara förnuftig. Sådan kärlek beskrivs av Chydenius som en effekt av en hierarkisk relation där båda parter agerar på ett riktigt sätt. Det innebär att den som är överordnad är god och omtänksam mot den underlydande. Då erhåller den överordnade kärlek i gensvar från den som är i beroendeställning. Chydenius pekar också på en motsättning i föreställningen om kärlek som plikt. Kärleken är till sin natur frivillig och kan inte tvingas fram. Därför är det också så viktigt för Chydenius att visa hur självklart det är att människan skall älska Gud. Genom att finna övertygande skäl baserade på förnuftet hoppas han kunna böja åhörarnas vilja åt det önskade hållet. Han frågar om åhörarna verkligen tänker på Gud, talar om Gud, längtar efter Gud och slutligen om de lyder Gud. Dessa var kriterierna för den rätta gudskärleken. Det rörde sig om ett känslomässigt engagemang som bekräftades i det sociala umgänget via ord och handlingar.
Chydenius beskriver även den fjärde plikten – förtröstan. För en kristen människa handlar detta om att lägga sitt liv i Guds händer i trygg förvissning om att Guds försyn styr allt. Han konstaterar att de enda som kan uppfylla denna plikt på rätt sätt är de som är väckta och har gått in i nådens ordning. Först då uppnår den kristna människan den form av förtröstan som utgör människans plikt mot Gud.
Chydenius ser stora kunskapsbrister i sin omgivning. En stor del av skulden för de bristfälliga gudskunskaperna bland befolkningen läggs på prästerskapets axlar. Han kräver att prästerna inte skjuter ifrån sig sitt ansvar genom att lägga skulden på ungdomarnas föräldrar. I stället borde prästerna ifrågasätta sin egen ämbetsutövning och fundera över kvaliteten på katekesundervisningen, de enskilda samtalen och predikningarna. Hela predikan avslutas med en bön för att prästerskapet ska uppfyllas av den levande kunskap som krävs för att de ska kunna sprida den till andra.
Ytterligare en grupp kritiseras med utgångspunkt i kunskapsplikten: muslimerna. Det var gudskunskapens andra aspekt – Guds väsende – som gav honom fick anledning att på nytt ifrågasätta islams skrifter. Han menar att en förnuftig människa först inser Guds existens och därefter börjar fundera över Guds identitet. Det sistnämnda var enkelt att avgöra genom att jämföra de olika uppenbarelseskrifter som existerade inom religionerna. Chydenius menar att han, efter bara en blick på de övriga uppenbarelserna, kan konstatera att det inte finns någon annan tro som kan uppvisa en lika förnuftig sedelära, ett lika värdigt gudsbegrepp eller en lika värdig gudsdyrkan som kristendomen. Därefter riktar Chydenius ett frontalangrepp mot islam. Denna antimuslimska retorik kan tolkas som en del av kristendomsförsvaret. Islam reste samma exklusiva anspråk och därmed var vederläggandet av Koranens anspråk ett nödvändigt moment, oavsett hur ovidkommande islamkritiken än kan tyckas vara inom en nationell kontext.
Carola Nordbäck