I denna första budordspredikan introducerar Chydenius sedelagen och försöker förankra den hos sina tänkta åhörare. Han erbjuder dem det enda redskap som kan hjälpa dem att nå lycksalighet – Guds lag. Under predikans gång försöker han övertyga och beveka åhörarna om lagens kraft för att de skall vilja underordna sig och lyda dess bud. Chydenius beskriver också lagens ursprung, avgränsningar och relation till nåden. Denna predikan utgör på så sätt en viktig introduktion till de övriga budordspredikningarna.
Denna predikan är också en nyckeltext för vår förståelse av Chydenius sätt att förhålla sig till den kristna sedeläran. Han går här till attack mot det rådande fritänkeriet och sådana moralfilosofiska spekulationer som enligt honom saknade kristen grund. På så sätt positionerar han sig i förhållande till moralfilosofiska strömningar som förekom vid denna tid.
Naturrätten återfinns som ett raster och ett tolkningsmönster i denna predikan. Den centrala anknytningspunkten mellan teologin och den naturliga lagen ligger enligt Chydenius i människans gudsrelation. Begreppet lag utgör en brygga mellan naturrätt och teologisk sedelära. Lagen är det främsta uttrycket för Guds vilja i relation till människan. Hennes skyldighet att lyda lagen motiveras med att Gud är hennes skapare.
Referenserna till naturrätten återfinns även i fråga om människosynen. Evangeliets budskap diskuteras inte i någon nämnvärd utsträckning. Det är först i avhandlingens tredje del (§ 18–21) – om lagens nytta – som Chydenius för in ett resonemang om lagens betydelse i relation till evangeliet. I denna första predikan framstår människan som förnuftig. Hon är utrustad med en fri vilja och en stark lust att söka sig mot det som hon uppfattar som gott. Hon är predestinerad att söka vägen till lycksalighet via sin skapare, vilket handlar om att söka sig till Gud. Den kristna tron är vägen till lycksalighet och lagen är ett hjälpmedel att nå dit. Chydenius grundläggande perspektiv handlar således om individens sökande efter lycksalighet med hjälp av sitt förnuft och sin fria vilja.
Chydenius sätt att presentera lagen var ovanligt i katekespredikningar. Det fanns dock liknande synsätt formulerade av präster i andra typer av skrifter. År 1784 kom exempelvis prästen Anders Ekmarcks bok Försök til en förnuftig och christelig sede-lära. I den försökte Ekmarck beskriva en förnuftsbaserad sedelära på kristen grund genom att gå igenom samtliga tio Guds bud och diskutera dem. Ekmarcks sätt att presentera lagen påminner mycket om Chydenius angreppssätt. Båda författarna utgår från naturrättens språkbruk och därmed från en rättsligt grundad terminologi och gudsbild. Gudsrelationen baseras på förbindelsen mellan befallande och underlydande. Sådana samhälleliga relationer kände alla människor till och de var nödvändiga för att ett samhälle skulle kunna fungera. Men det högsta herradömet ägdes av Gud.
Den gudsbild som här växer fram utgår från en analogi mellan samhällelig makt och andlig makt. Det handlar dock inte om att de samhälleliga makthavarna ses som förvaltare av gudomlig makt. Chydenius och Ekmarck beskriver snarare Guds makt i termer och bilder som var hämtade från samhälleliga maktförhållanden och legitimerar Guds makt med hjälp av de principer som reglerade samhällelig maktutövning. Dessa principer var naturrättens grundläggande regelverk och slutsatsen blev att den som accepterade naturrätten också måste acceptera Guds herravälde och regering eftersom Gud var den naturliga lagens skapare.
Chydenius lägger i denna predikan också grunden för sin syn på dekalogens samhälleliga betydelse. Dekalogen ses som en skriftlig version av den naturliga lagen och därmed uppfattas också naturrätten som evig, gudomlig och oföränderlig. Att skilja dessa åt var oacceptabelt. Samhället måste därför inrättas efter tio Guds bud.
Chydenius tar dessutom tillfället i akt och kritiserar de världsliga lagstiftarna för att de skapat orättvisa och orättfärdiga lagar. Lagstiftarna använder enligt Chydenius sin makt för att skaffa sig egna fördelar och därigenom sko sig på sina landsmän. Denna kritik är ett tydligt eko från hans politiska texter. Å ena sidan riktar han en kritik mot de samhälleliga lagarna, å andra sidan betonar han Guds lag – Naturens lag. Chydenius drar slutsatsen att de världsliga makthavarna hade överskridit sina befogenheter genom att de hade försökt inskränka de rättigheter som människan hade erhållit genom Guds lag. Resultatet av hans argumentation är ett rättfärdigande av politisk kamp mot de samhälleliga lagar som avviker från Guds lag. Denna kamp ges därigenom en teologisk grund och legitimitet.
Förutom de inslag av naturrätt som nämnts ovan finns i denna predikan exempel på naturlig teologi. Den går att skönja i Chydenius natursyn. Ett av hans vanligaste bevis för Guds existens förekommer exempelvis redan i denna första predikan. Det är tanken att Guds existens bevisas av naturens ordning och fullkomlighet. Detta sätt att förankra Guds existens i naturen var vanligt förekommande under 1700-talet. Naturens ordning beskrevs som ett uttryck för Guds vishet.
Denna introduktionspredikan innehåller flera argumentationsmönster som återkommer i de övriga budordspredikningarna. De apologetiska momenten hör till dessa återkommande inslag. De kan också ses i hans kritik av en annan religion – islam. Han avvisar Koranens sedelära och menar att den inte leder till lycksalighet.
Chydenius kritik av islam bör förstås i relation till en apologetisk kontext. Den textform som här åsyftas handlade om att samla bevis för den kristna trons sanning. Detta var en allkristen genre och ärendet förenade därmed alla kristna, oavsett om de tillhörde den katolska, reformerta eller protestantiska kyrkan. Eftersom man delade centrala texter med judendomen inbegreps judarna också i vissa delar av försvaret.
En stilbildande text när det gäller antimuslimsk retorik var Hugo Grotius Sex böcker om then christna lärans wiszhet och sanning (1742). Hela Grotius sjätte bok handlade om Mahomet och hans anhängare. Boken utgör ett angrepp på islam och författaren menar att han lyckades bevisa att Mahomet var en falsk profet. Grotius böcker var välkända i Sverige och rekommenderades för präster när de skulle lära sig att argumentera för att kunna bemöta fritänkeriet.
Angreppen mot islam hängde delvis samman med den kritik som franska deister hade riktat mot kristendomen. Fritänkare hade hävdat att islams uppenbarade skrifter kunde jämställas med kristendomens heliga texter. Genom att hävda detta hade de kunnat relativisera den kristna läran och ifrågasätta kristendomens universella sanningsanspråk. Detta medförde samtidigt att de kristna teologerna var tvungna att bevisa kristendomens status på islams bekostnad för att om möjligt kunna återställa kristendomens trovärdighet.
Den antimuslimska retoriken var inte bara en effekt av fritänkarnas ifrågasättande. Den drevs fram som en naturlig konsekvens av kristendomsförsvarets inre logik. Bevisandet av den kristna trons sanning följde således två linjer. Den ena handlade om att finna bevis för att de andra religionerna var falska och den andra handlade om att bevisa att den kristna uppenbarelsen var sann. I Chydenius fall finner vi att han använde båda argumentationslinjerna. Han angriper islam samtidigt som han försöker bevisa den kristna positionens sanningshalt.
Försvaret av den egna läropositionen var dock inte komplett förrän också fritänkarna hade fått sin del av kritiken. Chydenius första predikan innehåller därför en rad angrepp mot det rådande fritänkeriet. Här angriper han sådant som utgjorde en central del av upplysningstänkandet.
Bibelns texter läses och tolkas i denna predikan av Chydenius som bokstavliga beskrivningar av faktiska händelser i det förflutna. Den bibliska gestalt som blir viktigast för denna lagcentrerade beskrivning är Mose. Han uppfattas som den förste historieskrivaren. Chydenius bygger också sin beskrivning av lagens ursprung på det händelseförlopp som är beskrivet i Moseböckerna. Lagen uppfattas därmed både som historiskt betingad och som en evigt förnimbar gudomlig lag.
Chydenius historiesyn kan sammanfattas i ett par grundläggande teser. Den första tesen är att den kristna tron är sann. Den andra tesen handlar om att trons sanningshalt går att bevisa. Den tredje innebär att bevisen kan hämtas i historien. Den fjärde och sista tesen är egentligen en slutsats. Eftersom den kristna tron går att förnuftsmässigt bevisa och att följa historiskt är den kristna tron den enda sanna tron.
Bibeln utgör därför Chydenius främsta historiska källa. Med hjälp av den argumenterar han för kristendomens höga status. Det går att finna paralleller till hans sätt att argumentera i andra texter från samma tid. Ett exempel på ett liknande resonemang kan ses i Bref til herr N.N. om et kort sätt at öfwerwinna fritänkare i religionen (1756), en översättning av en fransk skrift riktad mot deister. I denna text återges de regler som kan användas i samband med bedömningen av historiska skildringars sanningshalt. Dessutom fastställs Mose författarskap med samma argument som i Chydenius text.
Chydenius ger också en historisk beskrivning av relationen mellan Guds lag och de antika sedelärorna. Han menar att lagen gavs till människan före fallet och att den traderades muntligt fram till det ögonblick då Mose fick stentavlorna av Gud. Metusalem får en viktig roll i skildringen i traditionsförmedlingen av den gudomliga lagen. Hans livslängd används som ett led i bevisningen. Chydenius visar hur människorna i äldre tider kunde leva utan skriftlig uppenbarelse tack vare den starka muntliga traditionen. Men när livslängden blev allt kortare och människor spreds över större geografiska avstånd blev det svårare att upprätthålla den lära man fått av Gud. En skriftlig uppenbarelse blev till slut nödvändig.
I denna historietolkning finns även tanken att de antika sedelärorna var ett förvanskat och ofullständigt uttryck för den naturliga lagen. I predikans tredje del sägs detta explicit. De antika sedelärorna hade traderats från släkte till släkte alltsedan skapelsen, men eftersom de inte kände till uppenbarelsen var de endast halvmesyrer. De byggde på en felaktig människosyn samt en ofullständig bild av lagens ursprung och bindande kraft.
Carola Nordbäck