Kriget 1788–1790 hade skapat en ohållbar ekonomisk situation i det svenska riket. Hur ogärna Gustav III än gjorde det såg han sig tvungen att med kort varsel sammankalla ständerna till en riksdag i Gävle i början av 1792. I det spända politiska läget efter att han drivit igenom förenings- och säkerhetsakten var det av största vikt för kungen att säkra rojalister valdes till riksdagsmän. Landshövdingen i Vasa län Adolf Tandefelt skrev ett brev till Jacob Tengström, i vilket han bad honom att i domkapitlet se till att Anders Chydenius, som han uppfattade som en säker rojalist, valdes till de österbottniska kyrkoherdarnas riksdagsman och inte kyrkoherden Jonas Lagus i Laihela som representerade oppositionen. Tengström behövde dock inte ingripa eftersom Chydenius fick flest röster och kunde utses av domkapitlet.
Chydenius inväntade dock inte domkapitlets beslut, utan begav sig redan innan beslutet hade fattats till Sverige och kom därför endast obetydligt försenad till riksdagen. Med sig hade han tre petitioner från Närpes prosteri, som de övriga prosterierna i Österbotten förenat sig om. De två första gällde rikets finanser och penningväsendet, medan den tredje var en regional fråga och innehöll en begäran om att Kungl. Maj:t på nytt skulle bekräfta förordningen angående prästrättigheterna i Österbotten från 1743. De två första punkterna upptogs inte till behandling i ecklesiastikutskottet eftersom de berörde finansfrågan som kungen överlämnat till ständerna för behandling. Den tredje petitionen förkastade utskottet med följande motivering: ”Som dessa beswär endast rörde en särskildt Landsort, och hwar och en ägde frihet at öfwer liden oförrätt hos Kongl. Maj:t klagomål i underdånighet anföra, så ansåg Utskottet onödigt för hela Ståndet at häruti deltaga; utan kunde Herr Doctor Chydenius, såsom Presterskapets i Österbotten fullmägtig, för sig och sine Committenter enskildt med underdåniga beswär deröfwer, om han sig dertil befogad finner, til Kongl. M:t ingå”.1 I Berättelse om riksdagen i Gävle 1792 säger Chydenius att han – efter att han rådgjort med biskop Olof Wallqvist – vände sig direkt till kungen med en skrivelse.2
I konceptet till skrivelsen påminner Chydenius först om att Kungl. Maj:t utfärdade sin förordning 1743 efter det att frågan hade behandlats ingående vid riksdagen 1742 och alla stånd omfattat beslutsunderlaget. Under ett halvsekel hade förordningen fungerat som ett rättesnöre för både präster och församlingsmedlemmar. Det oaktat hade konungens befallningshavande tagit sig friheten att göra ändringar och företa begränsningar som stod i strid med förordningen, vilket hade förorsakat stridigheter och rättegångar och rubbat enigheten mellan präster och församlingsbor. Chydenius anhöll därför om att kungen skulle fastställa förordningen på nytt och anbefalla ämbetsverken och tjänstemännen att vid tvistemål rätta sig efter förordningens stadganden.
Chydenius utgick antagligen ifrån att kungen fortfarande var välvilligt inställd till honom efter hans insats vid tillkomsten av religionsfrihetsförordningen och valde därför att vända sig direkt till kungen. Hans petition ledde också till resultat. I en kunglig resolution av den 22 mars 1792 fastslogs att förordningen från 1743 var ”vid laga kraft och verkan” och att den borde ”tjäna till obrottslig efterlefnad så för lärare som åhörare i den ort för hvilken den blifvit utfärdad”.
GB
Litteratur
Björkstrand, Gustav, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 772, Helsingfors 2012.
Utdrag utur alle ifrån 1739. års utkomne publique handlingar, placater, förordningar, resolutioner och publicationer …, [del 3], Stockholm 1749.