Efter statskuppen 1772 var det oklart vilken ställning riksdagen skulle komma att få. I den nya regeringsformen innehade riksdagen rollen som lagstiftande organ vid sidan av kungen, men de diffusa formuleringarna lämnade utrymme för tolkning. Under riksdagen 1778–1779 fick man slutligen erfara vilken syn Gustav III hade på saken: kungen försökte minska ständernas maktbefogenheter och inflytande på alla områden.
Ständerna behöll emellertid sin rätt att besluta om bland annat beskattningen. Gustav III var ovillig att ge noggrann information om statsfinansernas tillstånd och i slutet av november tillsatte han ett hemligt statsutskott bestående av ledamöter ur de tre högsta stånden. Att statsutskottet var hemligt betydde att dess ledamöter var belagda med tystnadsplikt.
Innan det hemliga statsutskottet sammanträdde diskuterade prästeståndet den så kallade faddergåvan som man hade för avsikt att ge hovet med anledning av kronprins Gustav Adolfs födelse. I praktiken handlade det om en tillfällig skatt som uppbars av undersåtarna. Man behandlade också hovets övriga stat och prins Karls hemgift,1 som innebar tilläggsutgifter. En höjning av kungens handpenning innebar en bestående ökning i utgifterna. Ledamoten i det så kallade faddergåvoutskottet prosten Daniel Backman föreslog att ståndet i sin helhet skulle ta ställning till de sätt på vilka man kunde täcka de nya utgifterna, d.v.s. på vilket sätt man skulle höja bevillningarna och avgifterna, men de ledarna i ståndet motsatte sig detta förslag. Vid prästeståndets nästa sammankomst den 8 december 1778 lade Chydenius fram ett memorial där han förenade sig med dem som tidigare uttryckt sin oro över faddergåvans storlek men konstaterade i samma andetag att problemet rörde bevillningarna mera allmänt. Ständerna var å ena sidan beredda att offra allt för statens behov, men å andra sidan var de även tvungna att tänka på de fattiga undersåtarna, som skulle drabbas av skattebördan. Ständerna hade ingen orsak att vägra bevillningarna, förutsatt att de hade tillförlitlig och tillräcklig information om vad staten behövde och hur mycket undersåtarna klarade av att betala. Det räckte med andra ord inte att det hemliga statsutskottet fick informationen om statshushållningen. Alla ständer behövde få denna information.
Chydenius andra krav gällde tidsgränsen för bevillningarna. Chydenius tolkade regeringsformen 1772 så att bevillningarna var i kraft bara till nästa riksdag och att de utan ständernas godkännande inte kunde förlängas annat än i nödfall. Chydenius föreslog att bevillningarna skulle fastställas för en viss tid, fyra eller fem år. I praktiken skulle detta ha inneburit att man fattade beslut om riksdagens periodicitet, d.v.s. att den automatiskt skulle sammankallas efter ett visst antal år, något som Gustav III:s på alla sätt hade försökt undvika.
Enligt Georg Schauman var Chydenius den första som efter 1772 vågade ta upp dessa känsliga frågor till diskussion. Statsutskottet skulle precis sammanträda och Chydenius föreslog att man skulle sätta sig emot kungens vilja. Men hans förslag, ”som af hela Ståndet afhördes med en tyst häpenhet”,2 väckte inte gehör. Oppositionen hade valt en försiktigare och mera avvaktande linje och ville undvika skarpa meningsskiljaktigheter och konflikter. Saken bordlades och ingenting hördes därefter i frågan. Ständerna förnyade de tidigare bevillningarna utan exakt information om läget inom statshushållningen. Det är anmärkningsvärt att Chydenius återtog sitt memorial på vilket ståndets tjänstemän redan gjort sina anteckningar. Det är möjligt att han tvingades återta memorialet eller att han själv efter att han närmare övervägt saken beslöt sig för att återta det. Själv berättar han att ”han fik den grace, at utan anmärkning få återtaga sitt memorial”.3 Tjänstehjonsfrågan, som var viktig för Chydenius, behandlades som bäst och det är möjligt att han inte ville gå miste om chansen att kanske få komma i Gustav III:s gunst. En möjlighet till detta såg ut att öppna sig i december 1778 i och med att religionsfrihetsfrågan blev aktuell.
Det kan kanske förefalla överraskande eller lösryckt att Chydenius blandade sig i ämnen som rörde ständernas tillgång till information och deras rätt att fatta beslut i frågor gällande statshushållningen. Men det här var inte första gången Chydenius intresserade sig för frågor av det här slaget. Under riksdagen 1765–1766 hörde han till dem som mest högljutt hade krävt ett ökat inflytande för ständerna att övervaka statsfinanserna och beskattningen. Gustav III höll nu på att smula sönder den framgång man då – delvis tack vare Chydenius insatser – nådde på dessa områden, vilket kanske kan förklara Chydenius nit och engagemang i frågan.
MJ och PH