Anders Chydenius tillbringade sina barn- och ungdomsår i Kuusamotrakten därifrån hans far, som var kyrkoherde, gjorde regelbundna ämbetsresor till de avlägsna trakterna i norr. Prästerna i norr var förpliktade att sammanställa rapporter över församlingens finansiella och religiösa tillstånd såväl till kronan som till de söderifrån administrerade stiften. Anders bror Samuel, som senare valde universitetsbanan, hade följt fadern på dennes resor. Barndomens landskap återspeglade sig tydligt i Samuels verksamhet i mitten av 1700-talet. I sina skrifter, t.ex. i Förslag om Kimi Lapmarks beboende (1747), försvarade han aktivt de lokala invånarna i debatter rörande den lappländska ekonomin och vid universitetet handledde han avhandlingsarbeten som skrevs av söner till andra ödemarkspräster. Enligt tidens sed handlade avhandlingarna ofta om hemtraktens topografi och ekonomiska möjligheter. Samma erfarenhetsbakgrund torde ha inspirerat Anders Chydenius att på ålderns höst lägga fram sina idéer om att grunda ett slags näringsfrihetens försökslaboratorium i Lappland.
I Sverige hade man redan länge diskuterat möjligheterna att utnyttja resurserna i de norra delarna av riket. Redan på 1500- och 1600-talen hade man av olika geopolitiska och ekonomiska orsaker börjat intressera sig för rikets nordligaste delar. När Sverige i början av 1700-talet som ett resultat av stora nordiska kriget förlorade sina bördiga områden söder om Östersjön, var man tvungen att allt mer ihärdigt leta efter resurser inom de resterande delarna av riket. Blickarna vändes även mot de nordliga delarna som föreföll att vänta på att bli utnyttjade.
”Lappland” var inget administrativt område. De nordliga trakterna av det svenska riket delades i norr i Västerbottens och Österbottens, senare Uleåborgs, län. Med begreppet ”Lappland” kunde man allmänt syfta på rikets nordliga delar. ”Lappmarken” och ”lappmarkerna” åsyftade de administrativa områden som sträckte sig från Bottniska vikens kustsocknar upp längs de stora älvarna och bortom dessa ända till de områden där samernas lappbyar fanns. Det är här i ödemarkerna belägna vid den norska gränsen som Chydenius vill förlägga det tilltänkta området genom att avskilja de översta delarna av Umeå, Piteå, Enontekis och Kemi lappmarker.
Gränserna mellan de olika rikena var länge något flytande här. Det samma gällde de administrativa gränserna. Delar av Lappland, Finnmark och Kolahalvön var av hävd gemensamt beskattningsområde för de tre rikena. Samerna hade rätt att röra sig mellan fjälltrakternas renbetesområden på svensk, norsk och rysk mark till fiskeområdena vid Ishavskusten under sina årliga vandringar. Även handelsmännen rörde sig över riksgränserna. Gränsen mellan lantbrukets och renskötselns områden var likaså rörlig och nybyggarna bosatte sig under 1700-talet längs älvarnas stränder i lappmarkerna, allt längre från Bottniska vikens kust. Det skrevs ett stort antal rapporter, betänkanden och lärdomsprov om allt från Lappmarkens gränser, administration och bosättning till befolkningsgruppernas rättigheter och näringar.
Nybyggena stärkte kronans grepp om områdena och samtidigt de svenska beskattnings- och handelsrättigheterna. Man hade redan tidigt försökt befrämja kolonisationen genom att bevilja skattefriheter och utfärda diverse lappmarksplakat – de senaste 1673 och1695 – och 1741 genom ett kolonisationsplakat som beviljade vem som helst rätt att göra ett nybygge på den plats han åstundade. Det var fortfarande glest mellan gårdarna, men t.ex. Chydenius hemtrakt Kuusamo (som han inte tar med i sitt tankeexperiment) var redan i det här skedet i rätt stor utsträckning en jordbruksbygd.
Naturrikedomar, såsom skog, vilt, pälsar och malmfyndigheter, sporrade kolonisatörerna. Förväntningarna på jordbruket avspeglar den tidstypiska tilliten till förnuftet och människans handlingskraft. Om man bara utdikade de frostbenägna kärrmarkerna, fällde furorna som skuggade åkrarna och genomförde de konkreta åtgärderna för att öka invånarantalet, så skulle nog den oländiga och karga regionen snart bli bördig. De europeiska filosoferna som idealiserade nyttan kunde i likhet med Montesquieu hävda att en karg trakt kunde för människan till och med vara mer fördelaktig än en bördig: människorna där var ju tvungna att mera ihärdigt än andra arbeta för att främja sin egen lycka.
Den dåtida optimismen kan verka förbryllande för en nutida läsare: det förefaller överdrivet att uppmuntra jordbruket i trakterna kring odlingsgränsen och försöka odla silkeslarver på fjällsluttningarna. Det rationella i strävanden av det här slaget kan ändå förklaras när man beaktar att man allmänt trodde att klimatet skulle bli varmare. Under 1700-talet var klimatet i Sverige rätt behagligt. Perioden skiljer sig till sin fördel från sekelskiftets lilla istid, några rekordkalla missväxtår. Å ena sidan uppmuntrade klimatförändringen nybyggarna, å andra sidan kopplade man ihop det gynnsammare klimatet med människans positiva åtgärder.
Enligt krönikorna hade de ödsliga öknarna i Mellanöstern och Egypten en gång varit ett bördigt paradis. I Tyskland hade klimatet av allt att döma blivit betydligt mildare sedan germanernas tid. Varför kunde inte även Lappland förändras? Enligt nyttologiken låg orsaken till klimatets råhet bakvänt i markens ouppodlade tillstånd. Många av professorerna i Uppsala och Åbo, såsom Anders Berch och P. A. Gadd, ingöt framtidstro. Gadd talade förtröstansfullt just om Kemi lappmarks framtid.
I en skrift publicerad 1794 i Skrifter af Sällskapet för Almänne medborgerlige Kunskaper hänvisar man till nämnda argument. I den skissar man upp Lappland som ett slags koloni för adelssöner som fastnat i den nedåtgående ståndscirkulationens elände. Enligt Virrankoski inspirerade skriften Chydenius att författa Förslag til Lappmarkernes uphjelpande, som han skrev 1794 eller 1795, dock endast för skrivbordslådan. Senare har den funnit sin väg till Finska Hushållningssällskapets arkiv.
Chydenius tankelek skiljer sig dock från flera av de andra nyttoinspirerade skrifterna, av vilka många – med mera fog än Chydenius’ rätt moderata förväntningar – förtjänar att kallas utopistiska. Chydenius undviker att peka ut någon enskild näringsgren som kunde ge den lappländska kolonin dess uppehälle och vill måhända på detta sätt göra boskillnad mellan sitt eget förslag och de verkningslösa förordningarna och stödåtgärderna. Å andra sidan kanske särdragen i den lappländska ekonomin föreföll erbjuda en gynnsam utgångspunkt för försöket. Att reglera näringar och binäringar var särskilt problematiskt i norr med tanke på den där rådande blandekonomin.
I norska Finnmark hade man med hjälp av en frihandelsförordning under 1780-talet förverkligat de liberala ekonomiska lärorna för att rädda regionen ur trångmål. Chydenius erbjöd nu bosättarna i Lappmarkerna ett nytt incitament i form av fullständig näringsfrihet.
En glesbygd, där tidigare privilegier enligt Chydenius inte skulle skapa hinder, erbjöd en lämplig miljö för experimentet. Tanken på Lappland som ett slags naturens försökslaboratorium var inte ny. Under 1700-talet hade både vetenskapsmän som undersökte nordliga naturfenomen och upplysningsfilosofer som letade efter mänskliga samhällens initialstadier intresserat sig för Lappland. Till de senarenämndas stora glädje hade administrationen – ”folkets uppfostrare” – inte hunnit förändra människans innersta väsen i ödemarkerna. Via de utländska resenärer som besökte Tornedalen fick den europeiska publiken kännedom om förhållandena i norr. Skildringarna inspirerade de lärda att dryfta vilka krafter som styrde mänskliga samhällen. I norr kunde man i allt fortfarande se själva ”Naturen”. Chydenius hoppades att naturen, denna styrande hand, i det orörda Lappland skulle förmå visa människorna vägen till den mest fördelaktiga näringsstrukturen och till ett jämlikt sätt att ordna det gemensamma livet. Eftersom området var ”tomt” föreföll det även vara lämpligt för experimentet. Chydenius hänvisar knappt till den befolkning som redan fanns där och som åtnjöt de förmåner området erbjöd.
Chydenius tankelek dikterade inte en ny politisk ordning för invånarna i hans utopiska värld, lik någon av dem som hade verkställts i radikala samhällsexperiment i fjärran kolonier. Allt byggde på den ädla principen om frihet och jämlikhet. Det är fascinerande att Chydenius i en skrift som han författade i slutet av sitt liv återvänder till de nordligaste trakterna, de trakter som under hans tidiga år, då han var som mest mottaglig för intryck, gav honom en realistisk bild av allmogebefolkningens levnadsvillkor. Förmodligen var det just den miljön som lade grunden för den djupa empati som han genom livet kände för samhällets lägre skikt.
PMP
Litteratur
Enbuske, Matti, Vanhan Lapin valtamailla: asutus ja maankäyttö historiallisen Kemin Lapin ja Enontekiön alueella 1500-luvulta 1900-luvun alkuun, Bibliotheca historica 113, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2008.
Pihlaja, Päivi Maria, Tiedettä Pohjantähden alla: pohjoisen tutkimus ja Ruotsin tiedeseurojen suhteet Ranskaan 1700-luvulla, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 181, Helsinki: Suomen Tiedeseura 2009.
Sörlin, Sverker, ”Guldet från Norden. Norrlandsvisioner från Olaus Magnus till Johan Galtung”, Sune Åkerman & Kjell Lundholm (red.), Älvdal i Norr. Människor och resurser i Luledalen 1300–1800, Acta Universitatis Umensis, Umeå Studies in the humanities 91, Luleå 1990, s. 83–148.
Virkkula, Seija, ”Taloudellisesta mielenkiinnosta Ruotsi-Suomen Lappiin 1700-luvun kirjallisuudessa”, Faravid 15, Pohjois-Suomen Historiallisen yhdistyksen vuosikirja, Rovaniemi 1991, s. 247–262.