Ordet ”lanthandel” för i dag närmast tankarna till en diversebutik på landsbygden, men ordet hade på 1700-talet en annan och betydligt bredare innebörd. Lanthandel avsåg då all mellanhandshandel utanför stad. Verksamheten var i princip förbjuden, något som stadfästes i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet och i kung Kristofers landslag från 1440-talet. Även i 1734 års lag (Sveriges rikes lag, HB, kap. 6, § 1) sades: ”Ingen må å landet hålla köpmannavaror fala [d.v.s. till salu] i sitt hus, eller därmed fara från by till by att köpslaga. Ej må man ock å landet uppköpa lantvaror, att dem där, eller i köpstad sälja …”
Det generella förbudet mot yrkesmässig handel på landsbygden inkluderade således ett förbud för handelsmän i städerna att ge sig ut på landsbygden för att göra inköp. Varje bonde förväntades själv ta sig till staden med de produkter han ville sälja.
Syftet med förbudet mot lanthandel var att stärka städernas ekonomi genom att undanröja konkurrens för deras handelsmän. Statsmakten ville stärka differentieringen mellan å ena sidan handel och hantverk och å andra sidan jordbruk, och därmed, som man trodde, åstadkomma en effektivisering av landets näringsliv. Handel och hantverk blev dessutom lättare att beskatta när de koncentrerades till vissa platser.
Kronans strävan att åstadkomma ett livaktigt stadsväsen fick ökad styrka under 1500- och 1600-talen. Under perioden 1580–1680 ökade antalet städer i Sverige och Finland med en tredjedel till följd av att nya städer grundades. Trots detta låg städerna jämförelsevis glest i det svenska riket. Den av myndigheterna önskade arbetsfördelningen mellan stad och landsbygd var därför svår att genomföra och förbudet mot landsköp överträddes i stor omfattning av företrädare för de flesta större samhällsgrupper. Att man regelbundet och tämligen öppet bröt mot ekonomisk lagstiftning var även i övrigt vanligt ännu på 1700-talet, något som delvis orsakades av att lagstiftningen långtifrån alltid var entydig.Redan på medeltiden förekom sålunda regionala undantag från förbudet att på landsbygden sälja vidare det man köpt av andra. Vissa lättnader gavs i Kristofers landslag för Norrland, Finland, Öland och Gotland när det gällde allmogens rätt att bedriva spannmålshandel. Dessa undantag upprepades visserligen inte i 1734 års lag, men den dåtida synen på lagar och lagstiftning var inte den moderna, att ny lag upphäver gammal. Snarare såg man nya lagar som komplement till de gamla som uppfattades som fortfarande giltiga. Dessutom ansågs gammal sedvana vara en del av det legala regelverket.
Ett område som med tiden erhöll betydande undantag från landsköpsförbudet var det skogsdominerade område i södra Västergötland som kommit att gå under namnet Sjuhäradsbygden. Sedan medeltiden hade här utvecklats olika slag av saluslöjd, vilket innebar att bönderna under jordbrukets lågsäsonger sysslade med hantverk för försäljning. Att bönder från Västergötland handlade med hantverksprodukter över stora delar av den skandinaviska halvön kan beläggas åtminstone sedan 1500-talet. Den västgötska bondehandelns ekonomiska betydelse blev så stor att kronan 1680 även formellt gav befolkningen i vissa härader i Västergötland rätten att tillverka och sälja hantverksprodukter. Området med dessa rättigheter utvidgades successivt tills det från och med 1776 kom att omfatta sju härader som bildade ett sammanhängande område. I princip fick bondehandelsmännen bara medföra egen tillverkning, men i praktiken kringgicks eller negligerades dessa begränsningar. År 1776 tilläts västgötaallmogens kommissionshandel även formellt.
Allmogens rätt att idka kommissionshandel förefaller i själva verket ha varit accepterad över stora delar av landet redan vid 1700-talets mitt (Chydenius berör den i § 4 som en möjlighet för allmogen fast han tonar ned dess praktiska betydelse), även om den fick uttryckligt stöd i den allmänna lagstiftningen för hela landet först 1789. Denna rättighet innebar i praktiken ett kryphål i regelverket eftersom företrädarna för rättsapparaten hade svårt att bevisa att ett lass med varor verkligen innehöll inköpta produkter och inte sådana varor bonden tagit emot för att sälja på kommission. En åtgärd för att komma till rätta med den svårkontrollerade lanthandeln var inrättandet av kortvariga men regelbundet återkommande marknader. På sådana marknader tilläts mellanhandshandel även om de låg utanför städerna. Antalet tillfälliga marknader i Sverige och Finland mer än sjufaldigades mellan 1661 och 1798, från 76 till 567.
Således fanns det redan på Chydenius tid lättnader och kryphål i lagstiftningen mot lanthandel. Därmed inte sagt att lagstiftningen var verkningslös. Det måste understrykas att den som bedrev handel utanför stad befann sig på juridiskt osäker mark. Även om det fanns myndighetspersoner som såg mellan fingrarna eller t.o.m. försvarade böndernas rätt att bedriva lanthandel, riskerade den som bedrev sådan verksamhet att ett personbyte på en myndighetspost skulle leda till en hårdare och för lanthandeln mer ogynnsam lagtolkning. I denna osäkra juridiska situation var det förenat med risker att göra stora investeringar i varulager – allt kunde tas i beslag.
När Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg 1775 ställde sin prisfråga om lanthandeln var ämnet särskilt aktuellt. Under frihetstiden – perioden av riksdagsvälde mellan 1718 och 1772 – hade kampen mellan städer och bönder om handelsrättigheter på landsbygden börjat väga över till böndernas fördel. Böndernas handel ökade i omfattning och deras rättigheter att bedriva handelsverksamhet – dock fortfarande i princip bara med egen produktion – underströks i en riksdagsresolution 1766. Lanthandeln togs på nytt upp på riksdagen 1771–1772 och det senare året tillsattes en kommission ”till lanthushållningens förbättring”, som resulterade i ett betänkande hösten 1774. I det fick lanthandeln stor uppmärksamhet och det innehöll ett förslag om att handeln med spannmål skulle släppas fri. En betydande inspirationskälla var diskussionen i Frankrike, där spannmålshandeln släpptes fri i september 1774. Redan i mars 1775 tilläts fri spannmålshandel i åtta svenska län samt Finland, de provinser i svenska riket som ansågs ha spannmål att avyttra regelbundet. I dessa områden fick nu vem som helst rätt att köpa upp spannmål och sälja den vidare. Denna betydelsefulla förändring nämner Chydenius märkligt nog inte i sin skrift. Fem år senare, 1780, skulle en förordning utfärdas om fri spannmålshandel över hela riket.
Det är betecknande att Chydenius i sin skrift (§ 1) omtalar kungen, Gustav III, i mycket positiva för att inte säga smickrande ordalag. Kungen hade ökat sin makt på riksdagens bekostnad genom en statskupp hösten 1772. Reformer av spannmålshandeln i liberaliserande riktning genomfördes i flera europeiska länder under perioden 1760–1780, i samtliga fall av mer eller mindre enväldiga monarker, som hade stora möjligheter att bortse från olika särintressen. Företeelsen har träffande kallats ”diktatorisk liberalism” (authoritarian liberalism).
Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg bildades 1773 och skulle komma att få status av kungligt sällskap 1778. När Samhället år 1775 började utge ämnen för pristävlingar i ekonomiska frågor, var benägenheten att deltaga i sådana tävlingar på allmän tillbakagång. Inledningsvis utdelade Samhället heller inga egentliga prissummor, vilket möjligen ytterligare bidrar till att förklara det måttliga intresse varmed frågorna bemöttes.
Det vetenskapliga prisämnet 1775 var:
”Huruvida lanthandel för ett rike i gemen är nyttig eller skadelig, och i vad mån den bidrager till industriens upplivande eller avtagande.”
På denna prisfråga kom inga svar in. Frågan upprepades 1776, och nu inkom två svar av vilka ett från Chydenius. Dennes svar underkändes på oklara grunder, medan medtävlaren belönades med ”accessit”. Inte desto mindre blev Chydenius sedermera invald i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg.
I sin skrift menade Chydenius att den stora nackdelen med förbudet mot lanthandel var att det motverkade en rationell organisation av transporterna till avsättningsorterna av varor som producerades på landsbygden. Eftersom varje bonde själv måste föra in sina varor till staden och sälja det han ville avyttra, ledde detta till så små varumängder per transport att en stor del av vinsten av försäljningen åts upp av resekostnaden. Om handelsmän i stället tilläts fara ut på landsbygden och köpa upp varor, skulle detta resultera i mer storskaliga, effektiva och därmed billigare transporter. Chydenius exemplifierar med schematiska beskrivningar av försäljning av smör och köttdjur från landet till staden (§ 4–5). Han förutsäger också att varumängderna skulle öka om ett effektivare transportnät fick lov att komma till stånd, bland annat då nya geografiska områden skulle dras in i avsaluproduktionen (§ 9). Chydenius diskuterar ett dåförtiden vanligt argument mot frigivandet av lanthandeln, nämligen att konkurrensen mellan handelsmännen om böndernas produkter skulle driva upp priserna. Chydenius motsäger egentligen inte detta resonemang, utan framhåller i stället att bönderna har lika stor rätt som alla andra av rikets invånare att få bästa möjliga pris för sina varor (§ 7). Ett bemötande av förutsägelsen om prisstegringar hade annars kunnat vara att en mer rationell transportorganisation och ökade varumängder kunde förväntas innebära att priserna pressades ner.
Som bevis för att en fri lanthandel medförde ökad avsaluproduktion anför Chydenius bland annat den omfattande saluslöjden i södra Västergötland. Likaså, menade Chydenius, betydde de särskilda rättigheterna i Bergslagen till att bedriva handel utanför städer mycket för bergshanteringen (§ 9–10).
Hur kom det sig då att förbudet mot lanthandel fortlevde? En viktig del av förklaringen var enligt Chydenius att organisationen, där varje bonde själv förde sina varor till torgs, bidrog till att hålla priserna nere för uppköparna, eftersom en bonde som rest flera mil med sina produkter ofta var tvungen att acceptera ett mycket lågt pris eftersom han skulle göra en ännu större förlust om han for hem igen med samma varor. Detta utnyttjades av städernas köpmän som med kartelliknande överenskommelser (med Chydenius ord ”sammansättningar”) såg till att inte bjuda över varandra (§ 20). Ytterligare en grupp som verkade i konservativ riktning, men som Chydenius knappast diskuterar, var städernas hantverkare. Även dessa var organiserade i kartelliknande sammanslutningar, skrån. Hantverkarna var starka motståndare till att billiga varor kom in från landsbygdens saluslöjdare och hade därför ringa intresse av att släppa lanthandeln fri.
Städernas skrån och gillen hade betydande politisk makt och använde denna för egna syften. Ett fullständigt frisläppande av lanthandeln skulle komma att dröja ända till mitten av 1800-talet. På det hela taget förblev den politiska effekten av Chydenius uppsats om lanthandeln begränsad.
CJG
Litteratur
Carlén, Stefan, Staten som marknadens salt: en studie i institutionsbildning, kollektivt handlande och tidig välfärdspolitik på en strategisk varumarknad i övergången mellan merkantilism och liberalism 1720–1862, Stockholm: Almqvist & Wiksell International 1997.
Ericsson, Birgitta, ”De anlagda städerna i Sverige (ca 1580–1800)”, Urbaniseringsprocessen i Norden. Del 2. De anlagte steder på 1600–1700-tallet, Oslo: Universitetsforlag 1977, s. 100–133.
Eriksson, Nils, Kungl. Vetenskaps- och vitterhets-samhället i Göteborg 1778–1874, Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället 1978.
Gadd, Carl-Johan, Självhushåll eller arbetsdelning?: svenskt lant- och stadshantverk ca 1400–1860, Göteborg: Ekonomisk-historiska institutionen, Göteborgs universitet 1991.
Gadd, Carl-Johan, ”Varför är äldre näringslagstiftning så oklar?: kring ekonomisk lagstiftning, lagefterlevnad och sedvana, ca 1680–1850.”, Lennart Andersson Palm & Maria Sjöberg (red.), Historia: vänbok till Christer Winberg 5 juni 2007, Göteborg: Historiska institutionen, Göteborgs universitet 2007, s. 87–103.
Hanssen, Börje, Österlen: allmoge, köpstafolk & kultursammanhang vid slutet av 1700-talet i sydöstra Skåne, [Ny utg.], Stockholm: Gidlund i samarbete med Institutet för folklivsforskning 1977.
Heckscher, Eli F., Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa. D. 1, Före frihetstiden, Bok I–II, Stockholm: Bonnier 1935.
Heckscher, Eli F., Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa. D. 2, Det moderna Sveriges grundläggning, Bok I–II, Stockholm: Bonnier 1949.
Lilja, Sven, ”The Geography of urbanization – Sweden and Finland , c. 1570–1770”, Scandinavian Economic History Review 1994, s. 235–256.
Lindroth, Sten, Kungl. Svenska vetenskapsakademiens historia 1739–1818. 1:1, Tiden intill Wargentins död (1783), Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien 1967.
Magnusson, Lars, Sveriges ekonomiska historia, Stockholm: Tiden/Athena 1996.
Palm, Lennart Andersson, Borås stads historia. 1, Stad och omland fram till 1800-talets mitt, Lund: Historiska Media 2005.
Persson, Karl Gunnar, Grain markets in Europe, 1500–1900: integration and deregulation, Cambridge: Cambridge University Press 1999.
Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734. Faks.-utg. till 250-årsdagen av lagens tillkomst efter den första i antikva tryckta upplagan av år 1780, Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, serien 1, Rättshistoriskt bibliotek 37, Stockholm 1984.
Utterström, Gustaf, Jordbrukets arbetare: levnadsvillkor och arbetsliv på landsbygden från frihetstiden till mitten av 1800-talet. I–II, Stockholm: Tiden 1957.
Åmark, Karl, Spannmålshandel och spannmålspolitik i Sverige 1719–1830, Stockholm 1915.