Under 1700-talet dominerade jordbruket i det svenska riket. En stor majoritet av befolkningen var sysselsatt i den agrara sektorn och alla invånare var direkt eller indirekt beroende av skördens utfall. Många bönder påverkades direkt av hur mycket råg och korn som skördades, men också statens inkomster och de statliga ämbetsmännens löner bestämdes i hög grad av skördeutfall och spannmålspriser. Följden blev att hela samhällets ekonomiska utveckling påverkades av hur det gick för jordbruket.
Förutsättningarna för att framgångsrikt kunna bedriva jordbruk och framförallt spannmålsodling varierade kraftigt i olika delar av det svenska riket. I landskap som Skåne och Östergötland producerades det i regel ett överskott, medan stora delar av exempelvis Bergslagen, Karelen, Västerbotten och Österbotten inte kunde möta efterfrågan på råg och korn genom egen produktion utan var tvungna att importera spannmål från andra områden. Även städer som Göteborg, Stockholm och Åbo var beroende av spannmålsinförsel utifrån. För att lösa situationen krävdes det följaktligen transporter från överskottsområden till underskottsområden. En del av den nödvändiga införseln skedde från till exempel Skåne, men det var också vanligt att spannmål importerades från Riga, Gda´nsk och Stralsund, eftersom det var enklare att frakta varor från hamnarna i Baltikum till Stockholm eller Åbo än att transportera dem från till exempel Malmö. Det faktum att det svenska riket var beroende av import av spannmål innebar att man påverkades av priserna på den internationella marknaden. Det var följaktligen inte enbart skördeutfallet inom riket som styrde de inhemska priserna, utan prisnivån påverkades även av skördeutfallet på andra sidan Östersjön och av efterfrågan på råg i andra delar av Europa.
Under 1760-talet steg priserna på spannmål i flera europeiska länder. Utvecklingen påverkade även det svenska riket där framförallt områden som var beroende av import av spannmål upplevde en kraftig prisstegring. Situationen gjorde att många riksdagsledamöter kom till riksdagen i Stockholm 1765–1766 med krav på att något måste göras åt de höga priserna och bristen på spannmål. Samtidigt berättades det om de svårigheter som invånarna i olika län upplevde. En av dem som deltog i diskussionerna om spannmålspriserna och om vad som borde göras för att minska problemen var Anders Chydenius. Han skrev dels konceptet till memorialet och dels själva memorialet som riksdagsledamoten Lars Larsson från Västerbotten lämnade in till bondeståndet. Därutöver lämnade han in ett eget snarlikt memorial till prästeståndet. Chydenius använde således främst de officiella politiska kanalerna för att påverka situationen snarare än att skriva en pamflett i frågan för att påverka den allmänna opinionen.
Konceptet och de båda memorialen författades i mars 1766 och memorialen lämnades in vid samma tid, det vill säga drygt ett år efter det att riksdagen hade öppnats. Krav på förändringar i spannmålspolitiken hade framförts redan under våren 1765, i synnerhet av många ledamöter i bondeståndet, men dessa hade blivit lugnade av lantmarskalkens löfte att sekreta utskottet skulle vidta nödiga åtgärder. När problemen trots dessa löften fortsatte och riksdagsledamöterna fick brev från sina hemorter om svåra förhållanden blev det politiskt nödvändigt att agera för att försöka få en ändring till stånd. Det är i denna andra fas som Chydenius skrifter om spannmålshandeln kommer till.
Konceptet och de båda memorialen, som alla uppvisar mycket stora likheter, fokuserar på behovet av att göra det lättare och inte minst billigare att importera spannmål från främmande hamnar. Chydenius ville att både inhemska och utländska handlande skulle ha rätt att under en begränsad tid föra in spannmål i landet. Han ville med andra ord att man skulle upphäva bestämmelserna i produktplakatet som förbjöd utländska fartyg att föra in andra än det egna landets produkter till Sverige. För att legitimera denna åtgärd hänvisar han till den politik som genomfördes 1741 för att minska de försörjningssvårigheter som då rådde i det svenska riket.
De förslag som Chydenius presenterade måste ses som en del av hans politiska strävanden att minska den makt som ledande handelsmän i Göteborg, Stockholm och Åbo hade över handeln. Enligt Chydenius innebar deras privilegierade position att de kunde minska införseln av spannmål i syfte att öka priserna och den egna förtjänsten. De kunde således tjäna pengar på mångas olycka. De höga spannmålspriserna var ytterligare ett exempel på vad en felaktig och orättfärdig ekonomisk politik åstadkom. Chydenius hävdade att det enda sättet att komma tillrätta med den rådande situationen var att släppa importen fri.
Lars Larssons memorial lästes upp i bondeståndet den 7 mars 1766 tillsammans med ett brev i samma ämne som riksdagsledamoten Johan Pålsson hade mottagit. Bondeståndets ledamöter kom överens om att författa en skrivelse till sekreta utskottet för att informera om de svårigheter som spannmålsbristen ledde till och uppmana utskottet att vidta nödvändiga åtgärder. Chydenius memorial lästes upp i prästeståndet den 15 mars 1766. Ståndets ledamöter gillade innehållet, förutom att de förordade den 1 september som gräns för den tillfälliga åtgärden. De beslöt också att samma dag skicka förslaget till de övriga stånden. I bondeståndet lästes det upp och accepterades, men i borgarståndet var det många som var skeptiska till de föreslagna åtgärderna, inte minst på grund av att de hotade handelsmännens privilegier. Borgarståndet beslutade därför att inte stödja prästeståndets förslag. Hos adeln vann inte heller förslaget acceptans, utan man skickade det vidare till sekreta utskottet för fortsatt behandling.
Sekreta utskottet tog inte specifikt upp skrivelserna från bondeståndet och prästeståndet, men ledamöterna yttrade sig ändå om den principiella frågan om en friare införsel av utländsk spannmål den 21 mars 1766. Landshövdingen i Savolax och Kymmenegårds län, Anders Henrik Ramsay, hade nämligen lämnat in en skrivelse till Kungl. Maj:t om att sänka tullavgiften vid införsel av spannmål över gränsen för att lindra den nöd som rådde i området. Sekreta utskottet gillade inte förslaget, eftersom man menade att en sådan åtgärd inte skulle lindra den akuta situationen. Man var också rädd för att en sänkning av tullavgiften skulle minska statsinkomsterna. Istället för fri införsel av spannmål förordade utskottets ledamöter att landshövdingen skulle vidta alla tänkbara anstalter för att hjälpa upp situationen. I praktiken torde detta ha inneburit att bland annat kronoförråden med spannmål skulle användas.
Överläggningarna i sekreta utskottet under riksdagen 1765–1766, men också i de fyra stånden, visar att det var fler än Chydenius som framförde idéer om att tillåta en friare spannmålshandel. Det var framförallt personer som kom ifrån eller tjänstgjorde i rikets periferi, där det fanns ett stort importbehov, som artikulerade sådana tankar. Chydenius initiativ i mars 1766 gjorde att frågan återigen kom upp till diskussion vid riksdagen, men han lyckades inte övertala tillräckligt många borgare och adelsmän att stödja förslaget. Ser man till statistiken över spannmålshandeln ser man dock att importen ökade kraftigt under andra hälften av 1760-talet. Även om Chydenius förslag inte accepterades kan man ändå säga att försörjningsproblemen löstes på det sätt som Chydenius hade föreslagit, nämligen genom att importen av utländsk spannmål ökades.
PW
Litteratur
Berg, Bengt Åke, Volatility, integration and grain banks. Studies in harvests, rye prices and institutional development of the parish magasins in Sweden in the 18th and 19th centuries, Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm 2007.
Thisner, Fredrik, Militärstatens arvegods. Officerstjänstens socialreproduktiva funktion i Sverige och Danmark, ca 1720–1800, Studia Historica Upsaliensia 230, Uppsala: Uppsala universitet 2007.
Åmark, Karl, Spannmålshandel och spannmålspolitik i Sverige 1719–1830, Stockholm 1915.