Den 17 januari (gamla stilen) 1751 ingick i Lärda Tidningar en gratulationsdikt på finska riktad till arvprins Gustav, den blivande Gustav III. Dikten hyllade prinsen som då nyligen fyllt fem år och den var insänd av Anders Chydenius. Prins Gustav föddes den 24 januari 1746 (eller 13 januari g. s.) som äldste son till dåvarande kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Gustav presenterades redan i tidig ålder som den ”tredje Gustaven”, en arvtagare särskilt till Gustav (I) Vasa och Gustav II Adolf. Att båda föräldrarna på mödernet härstammade från Vasaätten utnyttjades för att bygga på legitimiteten, vilket i Chydenius dikt också dyker upp i formuleringen ”Wiheriäinen Waasan Wesa”, vilket ungefär betyder Vasaättens gröna telning.
Fredrik I avled i mars 1751 och Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika kröntes samma år, arvprinsen blev kronprins Gustav. Chydenius dikt publicerades fyra dagar efter prinsens 5-årsdag, och är alltså inte föranledd av hans upphöjelse till kronprins. Ämnet är ändå de finska undersåtarnas förhoppningar på och stöd för den unge prinsen som en gång skall bli kung. Chydenius kallar prinsen Finlands hjärtebrudgum och Åbobornas och österbottningarnas hopp och stöd. I dikten är det således de västfinska delarna som får representera hela Finland enligt den retoriska figur som kallas synekdoke där en del av en helhet står för helheten. Eventuellt kan man säga att det är Åbo som har denna synekdokiska uppgift, medan Österbotten av Chydenius uppfattades som en egen helhet som måste nämnas vid sidan av resten av Finland. Österbotten, i likhet med Lappland, inkluderades vid denna tid i regel inte i begreppet Finland.
Att man i Lärda Tidningar valde att publicera en dikt på finska är rätt anmärkningsvärt. Lärda Tidningar utkom vid denna tid två gånger i veckan och publicerade i första hand notiser om vetenskaplig litteratur. Att publicera en dikt på finska i Stockholm kan ha tjänat syftet att visa ett brett stöd för arvprinsen och kungafamiljen. På 1700-talet fanns dessutom överlag ett växande intresse för olika exotiska folk inom riket, vilket tog sig uttryck t.ex. i avbildningar av allmogepersoner i typiska lokala dräkter och i teaterpjäser med inhemska inslag. Lappar och dalkarlar var omtyckta figurer i dessa sammanhang. En dikt på finska kan ha tillfredsställt ett sådant intresse för det inhemska i tiden.
I den redaktionella text som föregår själva dikten konstaterar man: ”Ej må något wittert derföre ratas, at det ej är skrifwit på de lärdas språk. Finskan är et tungomål, som ej allenast talas af en stor del Swenska undersåtare, såsom deras Modersmål, utan är ock ganska rikt och äger et öfwerflöd af behageliga ombyten. Det kan således förnöja sina kännare, fast det icke blifwit af särdeles många Lärde uparbetadt. Modersmålet älskas ock hälst af alla Nationer; ty har en på sina Landsmäns wägnar insändt följande underdåniga Lyckönskning öfwer den allmänna Glädje-dagen, som firades d. 13 sistledne Januarii. Wi önske, at någon wille med lika eftertryck sätta öfwer den på et mera bekant språk.” Redaktionens önskemål uppfylldes mycket snart när österbottningen Matthias Mathesius redan i tidningens nästa nummer visade ”styrkan af de Finska Runor” med sin fria översättning av Chydenius dikt.1 Mathesius tolkning lyder:
Gustaf Täck, wår skönsta Blomma,
Swea Rikes Arf-Prins Stor,
Allas Hjerte-Ro och Fromma,
Som i Finska bygder bor.
Gör Din lefnad så märkwärdig,
At Dig ryktet kallar störst,
Och Dig äran håller wärdig
Ibland Hjeltar tekna först!
Lefnads qwällen Din framskride
Ganska sent, i tröga spår!
Wasa Telning länge spride
Ljuflig lukt, i grönskand’ Wår!
Blifwe Rikets gränsor wide!
Frögde-qwäden skalle gält!
Bårt sig olycks-dimban wride,
Der wårt Lejon slår sit tält!
Matthias Mathesius
Österbotninge.
Chydenius gratulationsdikt till arvprins Gustav är ett exempel på den tillfällesdiktning som var typisk under 1600- och 1700-talen. Dikterna skrevs till märkesdagar, födelsedagar, bröllop och akademiska högtidsfester och som kondoleanser. Föremålet för dikten var i regel en inflytelserik person och skribenten försökte ofta uppnå hans eller hennes gunst genom dikten.
I Finland började man skriva tillfällesdikter omkring 1640 när akademin i Åbo grundades. Dikterna skrevs ofta även på finska, eftersom det fanns ett intresse för det finska språket och den finska kulturen i de akademiska kretsarna. Chydenius dikt eftersträvar kalevalameter, som allmänt användes inom den finska tillfällesdiktningen, och det är inte uteslutet att Chydenius under sin uppväxttid i Kuusamo och Sotkamo hade kommit i direkt kontakt med runodiktningen. Metern användes vanligtvis inte felfritt, eftersom många av de som diktade på kalevalameter hade lärt känna metern från skriftliga källor, det vill säga från den tidiga tillfällesdiktningen, och inte av dem som verkligen behärskade versmåttet i fråga. Kalevalameterns särdrag var inte helt kända vid den här tidpunkten.
Allitterationen ansågs vara det mest centrala kännetecknet för den finska runodiktningen och den användes allmänt. Ett annat typiskt drag var så kallad parallellism, d.v.s. att samma tanke upprepades två gånger men uttryckt på två olika sätt. Också Chydenius använder de här stilmedlen i sin dikt. Slutrimmen är främmande element i den traditionella finska runodiktningen, men de användes i tillfällesdiktningen. I Chydenius dikt finns emellertid inga slutrim.
I verserna 3–4, 6, 8, 12 och 15–17 finns det minst en kort betonad stavelse i stigande position på något annat ställe än i versens början (alltså en första stavelse som slutar på kort vokal). I kalevalametern innehas denna position av en lång betonad stavelse, alltså en första stavelse som slutar på en konsonant, lång vokal eller diftong. Snedstrecket utmärker i det följande gränserna mellan trokéerna och de stavelser som motsvarar versmåttet är understrukna:
3 Suomen / Suurin / Sydän / Sulha,
4 Toiwa, / Tuki / Turku/laisten,
6 Elos / wietä / Ewi / Edull!
8 Cuului/saxi / Cunin/gaxi!
15 Riemu / Runot / Räicky/köhön!
16 Sammu/kohon / Surun / Sawut!
17 Isän / alla / Iha/nimman
Antalet stavelser för den fyrledade trokén är det typiska åtta i alla verser utom vers 14, som har nio stavelser (Lewitkö/hön La/wiam/maxi!). Versen följer trots det versmåttet, eftersom det senare ordets korta första stavelse (understruken) intar en fallande position. Den första trokén uppfattas i dylika verser som trestavig. Om ordet Wiheriäinen avstavas vi.her.jäi.nen, d.v.s. om i:et efter r:et uttalas som j , talar det för kalevalamåttet i vers 12, eftersom antalet stavelser då passar versmåttet.
Ortografin i dikten följer det finska skriftspråkets 1700-tals ortografi. Den nuvarande finska ortografin hittade sin form först under 1800-talet. Före det var det vanligt att skriva t som d, k som c, kombinationen ts som tz och kombinationen ks som x. Bruket av w för v var allmänt ännu på 1800-talet både i tryck och i handskrifter.
KO och HT
Litteratur
Delblanc, Sven, Ära och minne. Studier kring ett motivkomplex i 1700-talets litteratur, Stockholm: Bonnier 1965.
Häkkinen, Kaisa, Agricolasta nykykieleen. Suomen kirjakielen historia, Helsinki: WSOY 1994.
Leino, Pentti, ”The Kalevala metre and its development”, Anna-Leena Siikala & Sinikka Vakimo (eds), Songs beyond the Kalevala. Transformations of oral poetry, Studia Fennica Folkloristica 2, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1994, s. 56–74.
Meinander, Toini, Suomalaista tilapäärunoutta Ruotsin vallan ajalta, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1928.
Skuncke, Marie-Christine & Anna Ivarsdotter, Svenska operans födelse. Studier i gustaviansk musikdramatik, Stockholm: Atlantis 1998.
Skuncke, Marie-Christine, Gustaf III. Det offentliga barnet. En prins retoriska och politiska fostran, Stockholm: Atlantis 1993.
Suomen murteiden sanakirja, Helsinki: Kotimaisten kielten tutkimuskeskus 1985–.
Suomen sanojen alkuperä. Etymologinen sanakirja, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura ja Kotimaisten kielten tutkimuskeskus 1992–2000.