Tillverkning av stångjärn växte under 1600- och början av 1700-talet snabbt fram som en av det svenska rikets viktigaste näringar. Omkring 90 procent av tillverkningen gick på export, främst till Holland och Storbritannien, därifrån det sedan såldes vidare till hela världen. Det smidda järnet utgjorde under frihetstiden ungefär 75 procent av landets export, vilket innebar att det var den absolut viktigaste exportvaran men också en källa för statliga inkomster via tullar och avgifter. Enligt Jan Sundin och Lars-Göran Tedebrand var cirka tio procent av befolkningen beroende av järnhanteringen för sin utkomst vid 1700-talets mitt. Inte minst i Bergslagen var de flesta invånarna på något sätt involverade i järnframställningen. Själva produktionen, med dess härdar och hamrar, skedde vid de många järnbruk som anlades. Förutom järnmalm krävdes också stora mängder träkol för stångjärnssmidet. Kolet tillverkades av bönder i kolmilor ute i skogen. Bönderna var också involverade i transporten av kol och järn samt sålde spannmål till järnbruken. Det fanns följaktligen nära band mellan järnbruken och det omkringliggande agrara samhället.
Det faktum att det mesta av järnet exporterades innebar att inte enbart bruksägarna och smederna, utan även de bönder som var sysselsatta med kolning och körslor blev integrerade i ett internationellt handelssystem där efterfrågan i till exempel Nordamerika eller Afrika fick direkta konsekvenser på svenska orter som Österbybruk i Norduppland. Samtidigt innebar en växande internationell efterfrågan på svenskt järn att det uppkom konflikter mellan brukens ständiga behov av ny skog för att tillverka träkol och böndernas försök att försvara sina näringsintressen. Under 1600- och början av 1700-talet hade statsmakten generellt sett gått på bruksägarnas linje och uppmuntrat en fortsatt expansion av järntillverkningen. Till exempel ökade exportvolymen från 33 000 ton årligen under 1720-talet till omkring 44 000 ton årligen under 1740-talet. Konflikterna kring expansionen ökade dock i antal vid århundradets mitt och bruksägarnas intressen blev alltmer ifrågasatta. En av kritikerna av expansionen var Anders Chydenius, som framförde sina synpunkter vid riksdagen 1765–1766.
En av stridsfrågorna vid riksdagen rörde möjligheten att flytta stångjärnsproduktion från en ort till en annan om det till exempel uppstod brist på skog. Om produktionen tilläts flytta skulle bruksägare i till exempel Bergslagen kunna kringgå olika produktionsbegränsningar genom att flytta verksamheten till en ny ort i exempelvis Norrland eller Finland och expandera produktionen där utan att behöva söka något nytt privilegium. Nya områden kunde därmed exploateras och stångjärnssmidet kunde fortsätta växa, vilket gjorde att många bruksägare stödde idéerna.
Bergskollegium, som hade till uppgift att administrera frågor kring hur mycket varje järnbruk fick producera, föreslog att man skulle tillåta flyttning, men att det inte skulle få ske till bergslag eller orter där invånarna besvärades av skogsbrist. Riksdagens bergsdeputation, som behandlade frågan i mars 1766, stödde bergskollegiums förslag men framhöll att flyttningarna inte fick leda till oreda bland näringarna. Det gällde således att både se till att järntillverkningen fungerade och att jordbruket inte hindrades av stångjärnssmidet. Bergsdeputationens ledamöter försökte med andra ord jämka mellan de olika intressena. En av ledamöterna gick emellertid inte med på dessa kompromisser, utan lämnade in ett särskilt votum där han framförde sina skäl varför riksdagen inte borde tillåta någon flyttning. Den kritiska ledamoten hette Baltzar Freitag och var rådman och handlande i den bottniska hamnstaden Brahestad. Skriften han lämnade in till bergsdeputationen hade han författat tillsammans med Anders Chydenius.1 Chydenius kunde på så sätt påverka bergsdeputationens överläggningar utan att själv vara ledamot i deputationen.
I skriften framhåller de båda riksdagsledamöterna att flyttningar av järnbruk skulle innebära att brukshanteringen nästlade in sig i alla delar av landet och förvandlade dem till bergslag, vilket vore till skada för jordbruket och alla andra näringar. De hävdar vidare att ett järnbruks privilegier var knutna till den ort där bruket från början hade etablerats. Det var således inte fråga om några personliga rättigheter som var kopplade till bruksägaren och som kunde flyttas hur som helst. Om planerna godkändes fanns det också en stor risk för att bruksägarna skulle köpa upp stora egendomar och skövla skog i de nya områdena, vilket hotade att leda till en kraftig försämring av bönders och andra invånares levnadsvillkor. Chydenius och Freitag uttrycker följaktligen en rädsla för vad en koncentration av jordägandet skulle innebära. Enligt deras synsätt är det både samhällsfarligt och ekonomiskt felaktigt att låta några få kontrollera så omfattande delar av samhällets resurser. Dessa farhågor stämmer väl överens med de idéer Chydenius framförde i andra sammanhang vid riksdagen.
Bergsdeputationens förslag tillsammans med Freitags reservation skickades sedan till plena för beslut. Frågan togs först upp i bondeståndet den 13 maj 1766. Ledamöterna i ståndet var kritiska mot deputationens förslag samtidigt som de framförde sitt stöd för reservationen. Man menade att en utvidgning av järnbruken skulle leda till ”hwarjehanda oredor” och ”skogarnes tillgrep”. Även i prästeståndet vann Chydenius och Freitags skrift bifall när frågan diskuterades den 30 juni 1766. Prosten Caspar Wijkman menade till exempel att flyttningar kunde leda till att landet föröddes. Många i prästeståndet menade också att om ett järnbruk inte bar sig på en ort skulle det läggas ned istället för att flyttas. Denna skärpta hållning mot bruksägarna fick stöd från både bonde- och borgarståndet. Även adeln stödde Chydenius och Freitags kritik mot bergsdeputationens förslag, vilket innebar att deputationens förslag röstades ned av samtliga stånd och att Kungl. Maj:t utfärdade ett förbud mot flyttning av smiden i december 1766.
Bergskollegiums och bergsdeputationens förslag på hur järnbruken skulle förses med tillräckligt stora skogsarealer led följaktligen ett stort nederlag. Som Per-Arne Karlsson visar tydliggjorde debatterna i de tre ofrälse stånden hur svag bruksägarnas politiska position hade blivit. De ofrälse stånden ville inte bara begränsa smidets utbredning, utan även minska smidet och överföra resurser som hade tillhört järnbruken till andra näringar, som till exempel jordbruket. Chydenius agerande bidrog följaktligen till att försvaga bruksägarnas intressen samtidigt som framförallt böndernas ställning stärktes. Precis som i så många av hans andra skrifter tar Chydenius även i denna ställning för de lägre skikten i samhället mot starka ekonomiska grupper som till exempel rikets bruksägare.
PW
Litteratur
Evans, Chris och Rydén, Göran, Baltic iron in the Atlantic world in the eighteenth century, Leiden: Brill 2007.
Karlsson, Per-Arne, Järnbruken och ståndssamhället. Institutionell och attitydmässig konflikt under Sveriges tidiga industrialisering 1700–1770, Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 25, Stockholm 1990.
Sundin, Jan och Tedebrand, Lars-Göran, ”Människor i protoindustriell miljö. En forskningsstrategi”, i Historisk tidskrift, 1979:4, s. 422–438.