Den karolinska psalmboken från år 1695 blev redan efter några decennier föremål för en skarp kritik. Språket ansågs vara ålderdomligt, stilen för kärv och uppställningen bristfällig. Psalmboken saknade därtill psalmer med en mera personlig och innerlig karaktär med tanke på andaktslivets behov. Behovet av en ny psalmbok diskuterades vid riksdagen 1740–1741, men ett beslut togs först vid riksdagen 1760–1762. Psalmboken borde omarbetas så att den kunde ”nyttjas med uppbyggelse och andakt”. Prästeståndet såg psalmboken som en intern prästerlig angelägenhet, men ståndet kunde inte enas och därför begärde man att Kungl. Maj:t skulle tillsätta en psalmbokskommitté, vilket också skedde.
Kommittén arbetade efter en instruktion författad av ärkebiskop Samuel Troilius. År 1767 förelåg en provpsalmbok på 308 psalmer. Mer än hälften av de gamla psalmerna uteslöts och nya psalmer hämtades bland annat från tyska psalmsamlingar och ur sångsamlingar som Mose och Lamsens Wisor och Sions sånger. Förslaget som kallas den celsiska provpsalmboken efter Olof Celsius sändes ut på remiss; Celsius var en erkänd poet och präst i Stockholm och blev senare biskop i Lund. Debatten kring psalmboksförslaget var livlig och ledde till att hela psalmboksarbetet avstannade. Frågan kom upp på nytt vid riksdagen 1778–1779, där Chydenius var närvarande, och man beslöt att fortsätta arbetet och be konsistorierna avge utlåtanden om provpsalmboken. Någon brådska att komma vidare fanns dock inte. Konsistoriet i Åbo tog upp frågan först 1791 då Jacob Tengström avgav ett mycket kritiskt utlåtande om psalmboksförslaget. Han krävde en ”total omarbetning och förbättring” och ville utesluta de flesta av de gamla psalmerna. Domkapitlets majoritet var dock betydligt mer positivt inställd och utlåtandet skrevs i denna anda. Domkapitlet gav dessutom, i enlighet med den uppgift man fått, åtta präster möjlighet att komma med synpunkter och förbättringsförslag.
Under hösten 1792 mottog Åbo domkapitel fyra försändelser från Uppsala med fem provtryckark per gång. Tryckarken skickades så fort de ankommit vidare till de åtta utsedda kommentatorerna som anmodades skicka sina kommentarer och anmärkningar direkt till ärkebiskop Uno von Troil i Uppsala. Bland dessa präster fanns Anders Chydenius, som uppfattade domkapitlets begäran som en befallning.1 Den sista försändelsen på fem ark (ark Q–U) som hann anlända på 1792 års sida behandlades av konsistoriet den 21 november, vilket inte gav kommentatorerna mycket tid. Anders Chydenius daterade sina ”Anmärkningar och föreslagna förbättringar” till den nya provpsalmboken redan den 6 december 1792. I sitt utlåtande gick han igenom 167 av de föreslagna psalmerna. Längre hann han inte, överhopad som han var av ”trägna ämbetsgöromål”. Om tryckark U (som sträckte sig till psalm 311) var det sista han hann få, tog han aldrig ens ställning till de sista psalmerna. I det tryckta förslaget (1793) finns 411 psalmer och ett bihang med ytterligare 66 psalmer, sammanlagt alltså 477 psalmer.
Chydenius allmänna intryck var att flera av psalmerna var ”rätt vackra”, men att det också fanns psalmer som helt eller delvis borde uteslutas. Det var inte tillräckligt att man hade rimslut och stavelser i ordning och att läran var ren. Kyrkosångerna borde vara ”rika på tankar och fulla med eld och anda” så att de kunde uppliva den sovande kristna församlingen. Den gamla slentrianen borde sättas åt sidan och upphöjandet av försoningsläran göras till det centrala. Chydenius fann anledning att varna för socinianismen. Det var en unitarisk riktning som starkt kritiserade treenighetsläran och försoningsläran och omfattade en pelagiansk människosyn som betonade de goda gärningarnas betydelse och enligt vilken arvsynden förnekades och människan tillskrevs en fri vilja och möjlighet att lyda Gud. Udden i Chydenius sammanfattande kritik var tydligt riktad mot neologiska tendenser i provpsalmboken.
I sitt utlåtande angav Chydenius noggrant vilken psalm och vers anmärkningen gällde samt gav en förklaring till det alternativa förslag som han ofta fogade till anmärkningen. Han ville framför allt utesluta psalmerna nr 32 (”är för swag och obehagelig poesi”), nr 44 (”någras smak stöter alla andras”), nr 83 (”swag i både original och variation”) samt nr 167 (”borde ei få rum bland nya Kyrko sångerna om ei helt och hållet skrives om af en god poet”). Den vanligaste kritik Chydenius kom med när det gällde ett tiotal psalmer var att de var alltför matta, ”platta” och smakade ”slentrian”. Det gällde inte minst lovpsalmerna. Han påtalade också tautologier i ett par psalmer och föreslog till exempel att raden ”Du är wäl god och mild och huld” i psalm 1, vers 5, kunde ersättas med ”Ett lydigt barn du blifwer huld”. Chydenius fann också direkta fel i psalmerna. Lasten kunde inte förbättras utan hjärtat, där lasten bor (nr 31:2). Det var hjärtat och begärelsen som var lystna, inte munnen (nr 33:8). Man kunde inte säga ”Med dig till Nådastolen gå” eftersom Jesus själv var nådastolen (nr 84:5), inte heller ”Wår gråt har han aftwagit” för det var tårar man avtvådde, inte gråt. Chydenius fäste vidare uppmärksamhet vid svaga rim, felaktigt antal stavelser och det rika bruket av hårda konsonanter i vissa versrader. Han gav förslag inte bara på nya rader utan också på helt nya verser när förslagen enligt hans uppfattning var odugliga eller behövde en mer omfattande bearbetning (t.ex. nr 16:1–3, 20:6, 33:4, 45:4, 58:1). Förvånande var att Chydenius sällan fäste uppmärksamhet vid teologiska frågor trots att han starkt betonade vikten av att försoningsläran skulle stå i centrum för hela psalmboken. I en pietistiskt färgad kommentar ville han utesluta vers 7 i psalm 14 eftersom den var ”wåra säkra Christnas symbolum”, d.v.s. den trosbekännelse som säkra syndare gärna anslöt sig till. I jämförelse med den skarpa kritik som systersonen Jacob Tengström riktade mot provpsalmboken var Chydenius kritik saklig och mild och gällde framför allt stil och språk.
Förordet i Förslag till kyrko-sånger för swenska församlingen (1793) är daterat den 28 december 1792. Mycket talar för att inga eller nästan inga av de anmärkningar och påpekanden som sänts in till ärkebiskop von Troil från domkapitlen och de särskilt utsedda kommentatorerna beaktades. I förordet medger von Troil att man inte hunnit göra ändringarna. Brådskan berodde på att man ville få arbetet klart till jubelfesten i mars 1793. Men inte heller ”Upsala provpsalmbok” eller den ”Troilska psalmboken” som den också kallades blev godkänd och revisionen av psalmboken hänsköts till en kommitté för kyrkligt reformarbete. En ny psalmbok för den Svenska kyrkan, kallad den ”Wallinska psalmboken”, godkändes först år 1819 medan man i Finland fick vänta på en ny finsk och svensk psalmbok ända till år 1886. De anmärkningar och förbättringsförslag som Chydenius framförde fick inte någon direkt betydelse för dessa psalmböcker eftersom de låg glömda i arkivet i Uppsala. Chydenius synpunkter är intressanta närmast ur den synvinkeln att de belyser hans syn på psalmbokens funktion, form och uppgift.
Gustav Björkstrand
Litteratur
Björkstrand, Gustav, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 772, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2012.
Förslag till kyrko-sånger för swenska församlingen. Enligt konungens nådiga befallning, utgifwet af Consistorium Ecclesiasticum i Upsala, Upsala: Direct. J. Edmans enka 1793.
Hildebrand, Albin, Svenska kyrkans psalmbokskomitéer och psalmboksförslag under 1700-talet och början af 1800-talet. Ett litteraturhistoriskt bidrag, Stockholm: A. V. Carlsons förlag 1884.
Krook, Tor, ”Församling och prästerskap”, Karleby sockens historia I, Karleby: Karleby sockens historiekommitteÌ 1967, s. 187–300.
Lenhammar, Harry, ”Gustaviansk tid från 1772 till 1792”, Lennart Tegborg & Harry Lenhammar (red.), Sveriges kyrkohistoria. 5, Individualismens och upplysningens tid, Stockholm: Verbum i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd 2000, s. 124–170.
Moliis-Mellberg, Gösta, Den svenska psalmboksrevisionens grundtankar. En historisk granskning, Helsingfors 1926.