Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar över andra huvudstycket: Tredje katekespredikan

Tredje katekespredikan, § 9

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 9.

Men vi komme nu til det tredje den Helga Andas nådeverk i menniskan, nemligen Nya Födelsen, som åter är et den stora Gudens och i synnerhet den Helga Andas Nådeverk uti vår själ, hvarigenom det förlorade andeliga lifvet å nyo hos oss uprättas. At kunna gifva eder om denna vigtiga sak et redigt begrep, vil jag först förklara nya födelsen såsom den af Gud verkas på syndarens hjerta, och sedan visa hvad särskilta förändringar den åstadkommer hos oss. *) Ordet nya födelse hafver ibland oss en flera-faldig bemärkelse. Stundom och oftast hos de äldre beteknas därmed döpelsen eller den nåd, som barnen gifves då de genom detta Sacrament träda i förbund med Gud. Stundom tages det annars i en vidsträkt bemärkelse, så at det innebegriper uti sig både uplysningen, tron och helgelsen, men egenteligen eller uti en inskränktare mening, hörer därtil allenast sjelfva det andeliga lifvets återställande, såsom det äfven här tages af oss. At födas på nytt är at återfå et förlorat lif. Sjelfva sakens natur visar, at här icke kan talas om något lekamligit, utan om et andeligit lif. Nu är lifvet en förmåga at göra och verka något. Det andeliga lifvet är således en förmögenhet, at verka det som godt och Gudi behageligit är. En sådan förmåga ägde menniskan för syndafallet och således äfven et andeligit lif, men at den är beklageligen aldeles förlorad, derom vitnar så väl uppenbarelsen, som en dagelig ärfarenhet, hvilket skriften kallar en död, eller at vara död uti syndene, eller lefvande död. När nu denna döden, eller andeliga oförmögenheten borttages och en ny kraft skänkes at verka det goda, kallas det en ny födelse. Nödvändigheten af denna förändring visar oss så väl sjelfva sakens natur, som ock altför många språk af uppenbarelsen.1 Den usla belägenhet hvilken menniskan naturligt vis är stadd uti, öfvertygar oss nogsamt härom. Genom syndafallet har hos oss upkommit en oförmögenhet til alt godt och en benägenhet til alt ondt. Där finnes hvarken vilja eller förmåga at göra det Gud vill eller hvad hans heliga lag fordrar af oss, emedan Apostelen Paulus säger, at menniskorna i detta tilståndet äro icke allenast förmörkade til förståndet, utan ock bortkomne ifrån thet lif som af Gudi är, Eph. 4:18. Och han kallar dem döde genom öfverträdelser och synder, Cap. 2:1. och åter på et annat ställe, döde i syndene, Col. 2:13. hvilken död Konung David så beskrifver at the äro alle afvekne och allesammans odogse,2 så at thet är ingen som väl gör, ja icke en, Ps. 14:3. Skal nu en död menniska blifva verkande, så måste hon nödvändigt få lif, annars väntas något förgäfves af henne. Här måste således en ny födelse, et lifgifvande gå förut. Denna nödvändigheten förestälte vår dyra Frälsare på det eftertryckeligaste för Nicodemus som i denna angelägna sak kom at rådfråga sig hos honom, då han säger: utan en blifver född på nytt, det är, närmare efter Andans mening, åfvan ifrån, kan han icke se Guds rike, Joh. 3:3. At se Guds rike är, at genom trona komma i förening med sin Gud, och genom denna förening til åtnjutande af allsköns lycksalighet i tid och evighet, som näst Guds ära är yttersta ändamålet för alla våra verkningar och göromål, och om detta ändamål betygar vår Frälsare, at det omöjeligen kan vinnas, utan en ny födelse, det är en förändring som Gud sjelf verkar i menniskan. Vi hinne ej anföra flera bevis, och detta allena af sjelfva sanningenes mun måste göra hos oss tilfyllest. Märkom allenast til vår upbyggelse, at med denna nya födelsens nödvändighet blef Nicodemus rådlös och likasom för hufvudet slagen. Han var en Pharisee, som efter deras läro-art utan tvifvel hade samlat sig många vackra och menniskligheten hedrande gjerningar; han ville, såsom bekymrad om sitt eviga väl, i Jesu Skola ännu bygga mera där uppå. Men Frälsaren kastar med denna sin lära hela grundvalen öfver ända; där dugde ingen ting. Hos honom borde nödvändigt en hel förändring ske, en af Gud ofvan efter verkad födelse. Ack! at vår tids verkhelgon och ärbara mun-Christne3 ville märka detta och icke räkna så mycket på sina synbara goda gjerningar, som dock flyta utur en helt grumlig källa.

At nya födelsen icke är något menniskans eget verk, vitnar nogsamt sjelfva ordets naturliga bemärkelse. En död, en liflös kan visst ingalunda sjelf bidraga eller verka något til det lif, han icke äger. Et foster kan ingalunda sjelf åstadkomma sin födelse. Modrens krafter och naturens verkan måste göra det. Än mindre kan det andeliga lifvet uptändas genom egen kraft hos någon menniska, eller den nya födelsen verkas af menniskan sjelf. Därföre säger ock Frälsaren at vi måste födas åfvan efter, nemligen af Gud, och han tilräknar det uti sin ytterligare förklaring i synnerhet den Helga Anda, då han säger, utan en varder född af vatn och andanom kan han icke ingå i Guds Rike, v. 5.4 Apostelen Petrus tilräknar det åter i synnerhet Fadren. Välsignad vare Gud, säger han, och vårs Herras Jesu Christi Fader, som oss hafver födt på nytt til et lefvandes hopp, 1 Ep. 1:3. Apostelen Jacob beskrifver den äfven, såsom verkad af ljusens Fader och säger at han hafver oss födt efter sin vilja. Cap. 1:18. Men Evangelisten Johannes tilärkänner den åter hela det Gudomeliga väsendet i gemen, då han talar om de trogna, at the icke af blod, icke heller af köttslig vilja, icke heller af någors mans vilja, utan af Gudi födde äro, Cap. 1:13. Och vår Frälsare säger åter uttryckeligen om sig sjelf, at han gifver sina trogna evinnerligit lif, det är föder dem på nytt och gör dem verkande til et andeligit lif, hvaraf det eviga ej annat är, än en härligare fortsättning. Cap. 10:28. Hvaraf således är klart, at nya Födelsen är den Treenige Gudens, men tilägnings vis allenast den Helge Andas verk.

Medlet hvarigenom Gud åstadkommer denna förändringen är Guds ord i gemen, men i synnerhet Evangelii hugneliga Nådelöften; ty ehuru lagen är aldeles oumgängelig vid en menniskas omvändelse, at känna sit förderf och sin hotande olycka, hvarigenom den nödvändiga synda-sorgen upväckes, så äger den dock aldeles ingen lifgifvande kraft, utan måste lifvet uptändas genom trona på Jesum Christum, hvilken åter verkas endast af Evangelio. Och såsom hela människan måste förändras til sin själ uti omvändelsen, så må vi ock ärhindra oss, at uplysningen egenteligen bestrålar förståndet med et kraftigt ljus, men nya födelsen är den som böjer viljan, och dessa böjelser finne vi måste vara tveggehanda, nemligen först et afstående ifrån det onda och för det andra, et åstadkommande af det Gudi behageliga goda, ty så säger Apostelen Paulus: Veten I icke, at hvem I gifven eder för tjenare til at lyda, hans tjenare ären I, som I lydige ären, ehvad thet är mer syndene til döden eller lydnone til rättfärdighetena. Rom. 6:16. Häraf upkommer således de tvenne hufvud-verkningar och förändringar, som i den nya födelsen måste verkas hos oss, nemligen först en styggelse för våra förra synda-vägar, och för det andra en innerlig åhoga och bemödande at vara vår Gud til viljes, hvilket väl i sin vidd egenteligen hörer til förnyelsen, men måste uptändas i sjelfva nya födelsen genom tron.

 

*) Conversio transitiva & intransitiva.5


  1. språk af uppenbarelsen: bibelställen om uppenbarelsen
  2. odugliga, fördärvade
  3. verkhelgon och [...] mun-Christne: personer som gärna via sina gärningar vill framstå som helgon och säger sig vara kristna men som inte handlar i enlighet med kristna ideal
  4. Joh 3:5
  5. Conversio transitiva & intransitiva.: lat. vad nya födelsen är och vilka förändringar den åstadkommer; nya födelsen betraktad dels ur Guds, dels ur människans perspektiv

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: