Föregående avsnitt: Tredje katekespredikan, § 15
Följande avsnitt: Tredje katekespredikan, § 17
§. 16.
Det sista som vi bekänne i vår Tros-Artikel är et evigt lif. Hvad vi härom hafve at tro, fattas hufvudsakeligen i en uplösning af tre frågor, nämligen först, i hvad ordning det eviga lifvet oss tildelas? för det andra hvaruti det består? och för det tredje, hvart de människor då hamna, som gå aldeles miste om denna saligheten?
Hvad nu den första frågan beträffar, i hvad ordning det eviga lifvet tildelas, blifver den så mycket nödigare, som hela den helga Skrift öfvertygar oss derom, at ingalunda alla, ja beklageligen minsta delen af människor, få hugna sig af det samma. Den fördelar sig åter naturligen i tvenne andra frågor, nemligen, hvilka de äro, som deraf blifva delaktige? och huru det eviga lifvet dem tildelas? Hvardera af dem uplöses tydeligen af den Helga Skrift. Vår Salighets Mästare, som sjelf är lifsens Förste, Ap. G. 3:15. och det eviga lifvet, Joh. 11:25. hafver klarligen svarat på den förra af dessa frågor, då han säger: Then ther tror och blifver döpt, han skal varda salig, men then ther icke tror, han skall varda fördömd. Marc. 16:16. Orden äro helt korta och tydeliga: och at här förstås en lefvande tro på Frälsaren, sådan som vi förut här förklarat, det visa hans lika klara ord til Nicodemus: Hvar och en som tror på honom, nemligen på menniskones Son, skal icke förgås, utan få evinnerligit lif. Joh. 3:15. Så svarade äfven Apostelen Paulus fångavaktaren på hans fråga i detta ämne: Tro på Herran Jesum, så blifver tu och tit hus saligt. Ap. G. 16:31. Hvaraf således blifver klart, at inga andra än de, hvilka hörsammat Guds kallande röst, låtit hans Anda uplysa sit förstånd och böja sin vilja, med en lefvande tro omfattat sin dyra Frälsare och genom denna tron blifvit födde på nytt, genom Jesu tilägnade försoning för Gud rättfärdig gjorde, samt vinlagt sig om en rätt christelig helgelse, och däruti blifvit beständige intil ändan, de allena skola få det eviga lifvet. Och detta heter rätteligen af Guds Anda, at vara trofast in til döden, och dem lofvar han gifva lifsens krona. Upp. b. 2:10. Efter Guds upsåt och alfvarliga vilja vore väl detta lif ämnadt allom, emedan de alla äro återlöste; men vår Frälsare säger dock tydeligen, at icke en gång alla hans namns värkeliga bekännare kunna komma i himmelriket, utan allenast de som göra hans Faders vilja, som är i himmelen, Mat. 7:21. Det är de samma som ingå uti denna förutnämnda och af Gud oss gifna salighets ordningen.
Men då upståndelsen, som nyss är bevist, blifver allmän, så at både goda och onda upstå, så upkommer deraf den andra frågan, huru de då skola urskiljas ifrån hvarandra, så at de trogne komma til åtnjutande af sin dyra Nåde-lön? Detta tildelandet af eviga lifvet beskrifver oss Guds ord tydeligen skola ske genom en stor och ganska majestätisk dom, för hvilken alla ifrån döden upväckta människor, tillika med dem som vid denna sidsta domen än lefva på jordene, skola genom Guds allmagt framställas. Efter den beskrifning Sanningenes mun Jesus Christus gifvit oss härom, skall han sjelf i et Gudomeligit Majestät, beledsagad af sina helga Änglar vara domare. Domplatsen skall vara himmelens sky. Ordningen i hvilken menniskorna skola framställas blifver den, at de trogna ställas på domarens högra sida, men alla de andra på den vänstra, hvarest de hvar och en skola dömmas efter sina gärningar, såsom det finnes om hvar och en upskrifvit uti Guds allvetenhets-bok, hvilken bevitnas af deras egna samveten. Såsom människornas förhållande här i verlden varit olika, så blifver ock domen olika; men hvad som är märkeligit, allenast tveggehanda, nemligen lifvet och döden och båda eviga. Vore hvars och ens utvärtes goda gärningar grunden til denna dom, kunde icke så stort svalg blifva emellan onda och goda, och så väl straffen som belöningarne icke mycket åtskilda, utan då borde äfven efter Guds rättfärdighet gifvas något medelstånd, som ej vore hvarken godt eller ondt; men som sådant icke gifves, blifver tydeligit, at här måste vara en annan grund. Komme det åter an på en fullkomlig vandel efter Guds rättfärdiga fordran, så kunde där aldrig en enda syndare bestå, utan tilkomme oss alla ofelbart den förskräckande vänstra sidan, och en samma sida åtföljande dödsens dom. Hvaraf nog tydeligen kan slutas, at här måste vara något annat hvarpå det hufvudsakeligen ankommer, nemligen omfattandet af Frälsarens försoning, hvarigenom den som den anammat, har på en gång blifvit fri förklarad ifrån alla sina synder, och rättfärdig genom sin Medlares rättfärdighet, då den som sådant försummat, med alla sina goda och lysande gärningar intet annat är än en bunden syndenes slaf och dödsens fånge. Guds utkorade på Jesu högra sida blifva då inkallade i den himmelska härligheten, at där i den närmaste förening med sin Gud åtnjuta det eviga lifvet, men de på vänstra sidan måste emottaga en förskräckande förbannelses och döds-dom, hvilken i alla evighet aldrig mera kan ändras, återkallas eller lindras. Uppå en sådan dom följer äfven en snar och omedelbar verkställighet, så at de trogne då med hela himmelska härskaran blifva af sin själavän och brudgumme Jesu beledsagade til det eviga lifvet, men alla de andra af Guds rättfärdiga allmagt utstötte uti evigt mörker och qval. Och si, detta är nu svar på den första hufvudfrågan, i hvad ordning det eviga lifvet oss tildelas. At undgå vidlyftighet har jag i en så allmänt känd sak, som denna är uti vår Christeliga lära, ej velat utföra de dyra Skriftenes rum, hvarmed denna för alt förnuft förborgade sanningen så ovedersägeligen bestyrkes, hälst de blifvit anmärkte och närmare förklarade i sista Prädikan öfver andra Artikeln.1 De kunna ock af en forskande själ upslås och med Gudelig andakt betraktas. De förnämste af dem äro följande: Pred. B. 12:14. Rom. 2:15,16. Ap. G. 17:31. 2 Cor. 5:10. Upp. B. 20:12. och Mat. 25:31 - - til 45. Hvilken räkenskaps- och domedag, när den infaller blifver en för alla människor förborgad hemlighet. Mat. 24:36. 1 Thess. 5:2.
Nu uptage vi altså den andra hufvudfrågan: Hvaruti det eviga lifvet då består? Det eviga lifvet är icke annat än det lycksaliga tilstånd, hvaruti de trogne och Guds heliga utkorade i döden til sin själ blifva försatte, hvarom den nådiga Guden redan här i dödligheten af idel nåde, för Medlarens Jesu försoning, försäkrat alla sina kära barn, som i trona blifva beståndande intil ändan; af hvilken salighet äfven de trognas kroppar, i upståndelsen förenade med sina själar, blifva delaktige. De visare bland sjelfva Hedningarne hafva af Guds rättfärdighet och godhet trodt sig kunna, efter döden, hoppas någon belöning för dygden, då de blifvit varse, at den här lämnas ofta obelönt; men dock aldrig hunnit til någon visshet härutinnan. Men så har, Gudi lof! uppenbarelsen så mycket vissare försäkrat oss derom. Konung David talar redan om denna salighet med en stor visshet: Jag vill skåda titt ansigte i rättfärdighet: Jag vill mätt varda, när jag upvaknar efter titt beläte. Ps. 17:7,15.2 Jesus sjelf säger: Mina får höra min röst och jag känner them, och the följa mig. Och jag gifver them evinnerligit lif, och the skola icke förgås evinnerliga. Joh. 10:27,28. Derföre säger Johannes Evangelisten märkeligen: Thetta är thet löfte, som han oss lofvat hafver, evinnerligit lif. 1 Ep. 2:25. At om denna lycksaligheten fatta et rätt och fullkomligit begrep, blifver här i dödligheten för oss omöjeligit. Vi äro här omgifne af idel ofullkomligheter, förgängeliga ting och ständiga vedermödor; hvar skulle vi då hämtat oss begrep om det beständiga, eviga och rätt lyckeliga tilstånd, som de trogne hafva at undfå i himmelen? Så mycket kunne vi säga, at det eviga lifvet måste bestå uti en fullkomlig befrielse ifrån alt ondt och et verkeligit åtnjutande af alt godt. När Augustinus3 ville beskrifva denna härligheten, säger han bland annat: ”Vi kunne lättare säga om det eviga lifvet hvad där intet är, än hvad godt där är. Där är ingen död, ingen sorg, ingen trötthet, ingen svaghet. Där är ingen hunger, ingen törst, ingen hetta, intet fördärf, ingen fattigdom, ingen oro och ingen bedröfvelse”. *) Så beskrifver äfven Gud denna lycksaligheten genom Evang. Johannes: Gud skal aftårka alla tårar af theras ögon, och ingen död skal sedan vara, icke heller gråt, icke heller rop, icke heller någon värk varda mer, ty thet första är för gångit. Upp. B. 21:4. Men detta undanrödjandet af det onda kan ännu ingalunda göra vårt tilstånd så godt, som vi det kunde önska; derföre hörer ock dertil för det andra, et åtnjutande af en stor lycksalighet. Den omröres på flere ställen i den helga Skrift. Men Johannes synes förklara den tydeligast, då han säger: Mine käreste, vi äro nu Guds barn, redan så länge vi vandre här i dödligheten, och thet är ännu icke uppenbart, hvad vi varda skole, men thet vete vi, at när han blifver uppenbar, tå vardom vi honom like; ty vi få se honom såsom han är, 1 Ep. 3:2.; hvaraf vi finne, at vårt göromål blifver at se och betrakta vår Gud i evighet, det är, at få alt mer och mer se in uti hans höga egenskaper, och känna hans stora fullkomligheter, och vår lycksalighet skulle däremot bestå i en likhet med Gud. Om det förra talar äfven Hiob4 i sin bedröfvelse: Jag skal, säger han, i mitt kött få se Gud; honom skal jag mig se, och mina ögon skola skåda honom: Cap. 19:26,27. Och om det sednare säger Paulus äfven, at Gud hafver föresedt och beskärt, at the trogna skulle vara hans Sons beläte lika. Rom. 8:29. Hvaraf synes följa at det eviga lifvet måste förnämligast bestå uti et större ljus i förståndet, at känna Gud, hvilket Frälsaren sjelf äfven kallar evinnerligit lif. Joh. 17:3. och uti en härlig likhet med Gud, det aldrahögsta goda, så at viljan äfven är aldeles öfverensstämmande med Guds vilja, och derföre ej annat kan, än omfattas af den treenige Guden med en helig kärlek; hvilken de trognas lycksalighet ganska mycket ökas deraf, at de åter få älska honom tilbaka. Men ehuru den största lycksaligheten således ofelbart åtnjutes af själen, så måste dock äfven kroppen efter sin natur njuta något sinligt, sådant som med kropparnas väsende är öfverensstämmande; ty annars hade kroppen icke behöft införas i denna glädjen, om ej at äfven genom sina känslor föröka och likasom uphöja sin själs förnöjelse. Hvarföre ock en af Kyrkofäderne5 icke illa beskrifver den, då han säger: ”De helige skola springa af glädje i denna härligheten, de skola se Gud och fröjda sig, glädja och förlusta sig, njuta sin ära, och smaka ljufligheten af sin lycksalighet. Där skola de icke mera smaka, huru söt Herren är, utan upfyllas och mättas med allehanda Guds fullhet och en obeskrifvelig sötma” *). Men hvad som gör fullkomligheten af deras lycksalighet i himmelen, är dess beständiga varaktighet, hvarom vår Frälsare gifver oss en oryggelig försäkran, då han säger: Edart hjerta skal glädjas, och ingen skal taga edor glädje ifrån eder. Joh. 16:22. Därföre kallar Paulus den en evig och öfver alla måtto viktig härlighet. 2 Cor. 4:17. och en byggning af Gudi bygd, et hus icke med händer gjordt, thet evigt är i himmelen. Cap. 5:1. samt försäkrar, at de utkorade skola få salighet i Christo Jesu med evig härlighet. 2 Tim. 2:10. Sluteligen må vi lägga härtil, at ehuru stor och osäjelig alla utvaldas salighet må vara, finne vi dock anledningar af den helga Skrift at tro, det någon olikhet och några grader måste vara emellan deras klarhet, hvartil Paulus synes gifva anledning då han säger uti sin djupsinniga afhandling om de dödas upståndelse, at en annan klarhet hafver solen, och en annan klarhet hafver månan, och en annor klarhet stjernorna, ty en stjerna går öfver then andra i klarheten. 1 Cor. 15:41. Hvilket äfven Dan 12:3. synes bestyrka. De trognas olika ifver i sin Gudaktighet, olika uthärdade prof och olika trohet visa äfven billigheten6 deraf, at någon olikhet borde vara uti deras härlighet, dock sådan, at de allesammans äro fullkomligen befriade ifrån alla olägenheter och alt ondt. Sådan är nu, mine Älskelige, den stora Nåde-lön, som Gud förvarat sina barn, detta är den härlighets krona, hvarmed vår själa-brudgumme Jesus en gång skal kröna sin dyrt köpta brud. Han hafver i sit heliga ord satt den oss för ögonen, at vi måtte se hvad hopp han hafver kallat oss til, och huru rik hans arfs härlighet är uti helgonen. Eph. 1:18. Så at om ock de trogne för sin Frälsares ära och at förvaras i honom, måste försaka något af denna verldenes flygtiga förnöjelse, så veta de dock at denna tidsens vedermöda är icke lika emot den härlighet, som uppå oss uppenbaras skal. Rom. 8:18. Lät oss då, välsignade åhörare, med Paulo förgäta thet til rygga är,7 det är, hela verlden med all sin glittrande fåfänga, den vi snart ändock måste lämna efter oss, och hvilken aldrig kan tilfredsställa vår odödeliga själ, och lät oss sträcka oss til det, som framman til är; jagandes efter målet, som föresatt är, til then lön, som förehålles ofvan efter, af Guds kallelse i Christo Jesu. Phil. 3:13,14. Ty här efter är oss förvarad rättfärdighetens krona, hvilken Herren oss gifva skall på then dagen, then rättfärdige Domaren. 2 Tim. 4:8.
Änteligen återstår den tredje hufvudfrågan i detta ämne at besvara: Hvart de människor sluteligen hamna, som gå miste om det eviga lifvet? Frälsaren beskrifver det antal såsom ganska ringa ibland människorna, som få ingå i det eviga lifvet, och det för den orsaken, at then porten är trång och then vägen är smal, som drager til lifvet, men på andra sidan heter det: at then porten är vid, och then vägen är bred, som drager til fördömelsen, och the äro många som gå på honom. Mat. 7:14,15.8 Det är då fara värdt, at äfven flere af oss, som här i dag äro samlade på denna väg, gå i evig tid förlorade, och emedan nu är tid at än besinna sig och efter Abrahams råd höra i dag Mosen och Propheterna, åligger mig at på Guds vägnar göra eder en förmaning, at I icke måtten komma i detta pinorummet. Men huru skulle jag det kunna bättre göra, än då jag vid besvarandet af denna vår fråga lika såsom öpnar dören för eder, at se in i detta fördärfvets afgrund. I hörden ju nyligen, at alla otrogne och til ändan obotfärdige syndare skola bortvisas och af Guds allmagt och vrede fängslade föras i det yttersta mörkret, huru må då detta faseliga rum vara beskaffadt? Det beskrifves oss sådant i Guds ord, at där måste all nåd, all tröst och hjelp vara borta, och deremot all uptänkelig ångest, smärta, qval och förskräckelse plåga dem, som dit blifva förskutne: och är et rum där alla ogudaktiga tilsammans med alla onda andar utan ända skola plågade varda. Det heter derföre om dem, at Herren Jesus skal uppenbar varda af himmelen, samt med sine krafts Änglar, och med eldslåga til at hämnas öfver them, som icke känna Gud, och öfver them, som icke lydige äro vårs Herras Jesu Christi Evangelio, hvilke pino lida skola, thet eviga fördärfvet af Herrans ansikte och af hans härliga magt. 2 Thess. 1:7,8,9. Detta är den vrede, som de ogudaktige genom sin hårdhet och obotfärdighet samkat sig på vredenes dag, när Guds rättvisa dom blifver uppenbar. Rom. 2:5. I sen då häraf, at så sant som Gud är Gud och hans ord blifver en evig sanning, så är ock denna plåga viss och oundvikelig för alla ogudaktige: den afmålas med de faseligaste liknelser, som gifvas til uti Naturen; den kallas en brännande eld, som aldrig skall utslokna, och en tärande matk.9 Marc. 9:48. Den kallas yttersta mörkret, hvarest skall vara gråt och tandagnislan, Mat. 8:12. en sjö, som brinner af eld och svafvel, Upp. B. 21:8.; och af vår Frälsare sjelf kallas den på sjelfva domedagen en evinnerlig eld, som djeflenom och hans änglom är tilredd. Mat. 25:41. Så rysande äro de beskrifningar, som Skriften lämnat oss om detta pino-rum, och at gifva menniskorna, som än lefva i nåde-tiden, så mycket djupare intryck häraf, föreställer han oss den rike mannen ropande i helfvetet: Jag plågas svårliga i thenna låganom, förgäfves tigga om en enda vatu droppa, at svalka sin tunga med, det är, at få hälst den aldraminsta lisa och vederqveckelse, Luc. 16:24. och aldeles utan hopp om någon hjelp i alla evighet. Säger då, mine Åhörare, är icke detta rum det faseligaste af alt, som kan väcka fasa hos de dödelige, det grufveligaste af alt, hvad som kan kallas grufveligt? Det liknas vid eld, vid mörker, vid brännande svafvel, men det har i hela Naturen intet sin like; alla plågor samlade kunna ej afbilda denna plåga. Och alla klago rop i verlden af plågade menniskor och djur tilsammans kunna ej mäta de fördömdas eviga skri i helfvetet. Betraktom icke denna förfärliga synen långt ifrån: vi stå sjelfve i yttersta äfventyr at falla dit, och många sväfva i fara, at i detta ögnablek til sina själar kastas i denna grop. Hastom icke i våra tankar ifrån denna betraktelse, at så mycket snarare lösa tygelen ifrån det onda hjertat för at smickra våra sinliga begär med denna verldens glitter: ty ära, rikedomar och nöjen äro afgudar, som störtat många i detta pino-rum. Det är vist, låfvat vare Jesu namn därföre! vi äro genom hans blod frälste ifrån detta förderfvet, men om vi ej i rätt ordning anamma denna frälsning, genom trona på honom, så är det just denna vår otro som skall i evighet fördubla vår plåga, ty then thär icke tror, han skall varda fördömd.10 Och I Jesu vänner, som af eder Frälsares kärlek kraftigast blifven drefne fram på helgelsens väg, fören eder til sinnes, at eder evige förbarmare utstått alla dessa smärtor och plågor för eder, så uptändes edert hjerta, at än mera älska den älskansvärdaste Frälsaren, och eder lust blir fördubblad, at vandra i hans heliga fotspår. Och nyttjen då i Herrans Namn allesammans troligen de medel, som Gud til eder räddning lämnat, samt hören med andakt och et lydigt hjerta Mosen och Propheterna, så undgån I genom Guds nåd at någonsin komma dit.
*) Lib. 3 de Symb.11
*) Cyprian. Lib. 4. Cap. 6.12
Föregående avsnitt: Tredje katekespredikan, § 15
Följande avsnitt: Tredje katekespredikan, § 17
Platser:
Personer: Abraham Augustinus, Aurelius Caecilius Cyprianus, Thascius (Sankt Cyprianus) David Job (Hiob, Hjob) Johannes Mose (Mosen, Moses, Mosis) Nikodemos (Nicodemus) Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: