Föregående avsnitt: Tionde budordspredikan, § 11
Följande avsnitt: Tionde budordspredikan, § 13
§. 12.
Tillämpningen.
Nu hören I, välsignade i Herranom, hvad Gud här förbjuder, och hvad han1 och åberopa Eder ärbara vandel, at I åtminstone icke ären de värste; i dag angår saken intet något sådant: hela Phariseens långa meritlista, om I än kunden aldrig så mycket skarfva uti den, hjelper icke et steg fram vid detta budet; nej hjertat, det högmodiga, falska orättfärdiga, arga, lättfärdiga, olydiga och ogudaktiga hjertat måste i dag fram. Herren ropar: Tu skalt icke hafva någon ond lust i dit hjerta; där får intet upstiga något syndigt begär, än mindre samtycke, och aldraminst någon utöfning af synden. Kommen nu och sätter en och hvar Edert samvete fram för denna Guds helighets spegel, och drager det ingalunda undan, ty jag försäkrar, det måste ändock en gång fram, då böckerna skola uplåtas2 och domen hållas, då hvarken bergen vilja falla öfver Eder eller högarna mera kunna skyla Eder för hans ansigte som sitter på stolen: görer de då häldre i dag för Jesu namns skull; men om detta honungssöta namnet ännu ej kan beveka Edert hjerta dertil, så beder jag Eder på det aldraömmaste, görer det då hälst för Eder egen salighets skull, och pröfver Eder här i dag för Herrans ansigte. Hafven I dock märkt några onda tankar upstiga hos Eder? Hvad lust hafven I haft til Herran och hans lag? Samvetet svarar, föga eller ingen. Hafva då några högmods, girighets, arghets, orättfärdighets eller hordoms lustar upstigit? Samvetet måste svara: många tusende. Hafver du då hållit hans bud? Nej, icke et enda. Har du icke ofta roat dig hemligen med dessa syndiga begär? Har du icke ofta gått hafvande med dem, i upsåt at utöfva dem? Jo, ofta nog, Gudi klagat, måste många vidgå, fast mig felats tilfälle dertil, och verldslig skam och straff hafva afhållit mig därifrån. Men vet du, o människa, hvad du med alt detta ådragit dig? Gud nåde dig så vist, helfvetet och den eviga fördömmelsen; så at du väl har orsak at klaga utur en Botpsalm: Ack! jämmer, skal dock jag inför tin domstol stånda, och evigt fängslas ther, som alt är idel vånda, &c. N:o 256: v. 4.3
befaller. Detta budet griper icke egenteligen an Edra utvärtes gärningar, de äro förmodeligen uti föregående budet nog träffade, om I icke med flit aldeles undandragit Eder all känsla af sanning och samvetets vitnesbörd; men detta budet går helt och hållit löst på hjertat och dess inre begär: I ären altid benägne at i det yttre slingra Eder undan lagens dom med hvarjehanda enskyllningar,
Föregående avsnitt: Tionde budordspredikan, § 11
Följande avsnitt: Tionde budordspredikan, § 13
Platser:
Personer:
Bibelställen:
Teman: