§. 10.
Sedan vi nu således uti det föregående jemfört hufvudsatserna i den påtänkta, och så hårdt utkrafda tienste-hions ordningen, med mennisko-slägtets almänna rättigheter, så lät oss nu, min Läsare, ömsa vår stälning och betrakta denna träldoms-bygnad ifrån en annan sida, nemligen: huru vida den kan finnas öfverensstämmande med rikets och des inbyggares sanskylliga interesse? En måttstock, med hvilken våre politiske förfatningar i synnerhet skola jemföras, och derefter dömas för antagelige eller icke. Men härvid bör jag strax i början erindra, at vi ej få stå detta vårt gransknings-ämne för nära, då vi, inblandade i små enskilta förmoner och olägenheter, icke kunne fatta sakens almänna stälning och sammanhang, ej eller för långt borta derifrån, der hela sammansätningen förlorar sig i våra ögon i en blind skugga.
Det är just på denna sidan af saken, som en stor del husbönder af alla stånd möta mig med en almän klagan: ”Riket måste ju gå under genom tienste-folkets sielfsvåld och öfverdåd, och genom deras ofanteligen upstegrade löner: Icke får man tienstefolk, icke arbeta de med flit, och icke kan det bära sig för en landthushålIare, at betala så stora löner: Rikets jord måste således falla i linda, inga upodlingar kunna påtänkas, och egarne måste33 gå ifrån sina egendomar: En sådan enskiltas förlust måste blifva almänhetens och änteligen hela rikets förlust, är då icke tid at tänka på hielp, innan alt går förloradt”?
Sådan ser stälningen ut på nära håll betraktad, och sådan är den klagan, som nu drifver på den nya tienste-hions ordningen; och ehuru här vid hvarje omständighet kunde vara mycket at erindra, så måge vi dock antaga detta för sanning och klagan för grundad, at så mycket bätre komma på kärnan af saken; men lät oss nu stiga något tilbaka, se på målet litet längre ifrån, och upsöka rätta och naturliga källorna til detta onda, som öfverklagas; då torde vi snart finna orsaken til alt detta just ligga uti sielfva förfatningarna, och at det onda, som nu skal botas, är en naturlig följd af det som redan är giordt, och måste blifva långt värre, om de utkomne förslager hinna til någon verkställighet. Finnes detta i sanning, så lärer man rysa för at tänka på nya band til Rikets undergång: Man ser det närmaste onda, som är brist och dyrhet, men känner icke källorna dertil: Man föreslår medel, som bota ondt med hälften värre. Min Läsare! bevärdiga denna sak med din eftertanka, och lät mennisko-kärlek och sanning göra dina slutsatser oryggeliga. Jag fasar för blinda hugg i våra uplysta tider, de böra förvisas tilbaka til ålderdomens ohyggeliga tidehvarf.
§. 10.
Sedan vi nu således uti det föregående jemfört hufvudsatserna i den påtänkta, och så hårdt utkrafda tienste-hions ordningen, med mennisko-slägtets almänna rättigheter, så lät oss nu, min Läsare, ömsa vår stälning och betrakta denna träldoms-bygnad ifrån en annan sida, nemligen: huru vida den kan finnas öfverensstämmande med rikets och des inbyggares sanskylliga interesse? En måttstock, med hvilken våre politiske förfatningar i synnerhet skola jemföras, och derefter dömas för antagelige eller icke. Men härvid bör jag strax i början erindra, at vi ej få stå detta vårt gransknings-ämne för nära, då vi, inblandade i små enskilta förmoner och olägenheter, icke kunne fatta sakens almänna stälning och sammanhang, ej eller för långt borta derifrån, der hela sammansätningen förlorar sig i våra ögon i en blind skugga.
Det är just på denna sidan af saken, som en stor del husbönder af alla stånd möta mig med en almän klagan: ”Riket måste ju gå under genom tienste-folkets sielfsvåld och öfverdåd, och genom deras ofanteligen upstegrade löner: Icke får man tienstefolk, icke arbeta de med flit, och icke kan det bära sig för en landthushålIare, at betala så stora löner: Rikets jord måste således falla i linda, inga upodlingar kunna påtänkas, och egarne måste33 gå ifrån sina egendomar: En sådan enskiltas förlust måste blifva almänhetens och änteligen hela rikets förlust, är då icke tid at tänka på hielp, innan alt går förloradt”?
Sådan ser stälningen ut på nära håll betraktad, och sådan är den klagan, som nu drifver på den nya tienste-hions ordningen; och ehuru här vid hvarje omständighet kunde vara mycket at erindra, så måge vi dock antaga detta för sanning och klagan för grundad, at så mycket bätre komma på kärnan af saken; men lät oss nu stiga något tilbaka, se på målet litet längre ifrån, och upsöka rätta och naturliga källorna til detta onda, som öfverklagas; då torde vi snart finna orsaken til alt detta just ligga uti sielfva förfatningarna, och at det onda, som nu skal botas, är en naturlig följd af det som redan är giordt, och måste blifva långt värre, om de utkomne förslager hinna til någon verkställighet. Finnes detta i sanning, så lärer man rysa för at tänka på nya band til Rikets undergång: Man ser det närmaste onda, som är brist och dyrhet, men känner icke källorna dertil: Man föreslår medel, som bota ondt med hälften värre. Min Läsare! bevärdiga denna sak med din eftertanka, och lät mennisko-kärlek och sanning göra dina slutsatser oryggeliga. Jag fasar för blinda hugg i våra uplysta tider, de böra förvisas tilbaka til ålderdomens ohyggeliga tidehvarf.
§ 10
Kun näin olemme edellä verranneet suunnitellun ja kovin voimakkaasti vaaditun palkollissäännön pääperiaatteita ihmissuvun yleisiin oikeuksiin, vaihtakaamme nyt, arvoisa lukija, näkökulmaamme ja tarkastelkaamme tätä orjuuden rakennelmaa toiselta kannalta, nimittäin selvittääksemme, voidaanko sen todeta olevan valtakunnan ja sen asukkaiden todellisen edun mukainen. Erityisesti juuri tällä mitalla meidän valtiollisia säädöksiämme on mitattava ja tuloksen nojalla ne on hyväksyttävä tai hylättävä. Tähän ryhtyessämme minun on kuitenkin heti alkajaisiksi muistutettava, ettemme saa olla liian lähellä tarkastelumme kohdetta, jolloin emme pieniin yksityisiin etuihimme ja vaikeuksiimme sotkeutuneina voi ymmärtää asian yleistä merkitystä emmekä sen yhteyksiä, mutta emme myöskään liian kaukana siitä, jolloin kokonaisuuden rakenteet jäävät katseeltamme tavoittamattomatta, hämärän peittoon.
Juuri tältä puolelta asiaa tarkasteltaessa saan vastaani suuren osan kaikensäätyisistä isännistä ja heidän yleisen valituksensa: ”Palvelusväen omavaltaisuus ja kyltymättömyys ja heidän suunnattomasti kohonneet palkkansahan väistämättä tuhoavat valtakunnan. Palvelusväkeä ei saa, he eivät tee työtään ahkerasti, eikä maatalouden harjoittajan talous kestä niin suurten palkkojen maksamista. Niinpä valtakunnan viljelysmaat jäävät pakostakin nurmettumaan, uudisraivauksia ei voida ajatellakaan, ja omistajien on33 lähdettävä tiloiltaan. Tuollainen yksityishenkilöiden tappio koituu väistämättä yhteiskunnan ja lopulta koko valtakunnan tappioksi. Eikö siis ole aika pohtia, miten tilanne korjataan, ennen kuin kaikki menetetään?”
Tällaiselta tilanne näyttää läheltä nähtynä, ja tällainen valitus on nyt ajamassa eteenpäin uuden palkollissäännön säätämistä, ja vaikka tässä voisi joka kohdassa olla paljon muistuttamista, voinemme kuitenkin hyväksyä tämän totuudeksi ja valituksen aiheelliseksi, jotta voisimme paremmin päästä asian ytimeen. Astahtakaamme nyt kuitenkin hieman taaksepäin, katsokaamme kohdetta hieman kauempaa ja etsikäämme tämän valituksiin johtaneen vaikean tilanteen oikeita ja luonnollisia syitä. Silloin varmaan havaitsemme nopeasti, että syynä tähän kaikkeen ovat itse säädökset ja että nyt korjausta kaipaava vaikea tilanne on luonnollinen seuraus siitä, mitä on tähän mennessä tehty, ja muuttuu väistämättä vielä paljon vaikeammaksi, jos julkisuuteen tuotujen esitysten pohjalta ryhdytään toimiin. Jos tämä osoittautuu todeksi, lienee syytä kavahtaa ajatusta uusista valtakuntaa turmioon vievistä kahleista. Nyt nähdään lähinnä oleva ikävä tilanne, pula ja kalleus, mutta ei tunneta sen syitä. Ehdotetaan lääkkeitä, jotka ovat toisen verran pahempia kuin vaiva. Arvoisa lukija, harkitsepa tätä asiaa huolellisesti ja anna ihmisrakkauden ja totuuden johtaa sinut peruuttamattoman lujiin päätelmiin. Minua kauhistuttavat harkitsemattomat huitaisut meidän valistuneena aikanamme, ne on karkotettava takaisin menneisyyden hirmuisten aikojen pimentoon.
§ 10
Having thus, in the foregoing, compared the main proposals in the projected and so insistently demanded ordinance on servants with the general rights of humankind, let us now, dear reader, change our point of view and look at this system of servitude from another aspect, namely: to what extent may it be found to be compatible with the true interest of the kingdom and its inhabitants? This is a yardstick by which our political arrangements in particular are to be compared and then judged to be acceptable or not. Here, however, I should observe from the outset that we must not stand too close to this subject of our inquiry, for if we get involved in small individual advantages and drawbacks, we will not be able to grasp the overall position and context of the matter, nor too far away from it, where the entire system fades before our eyes into an indistinct shadow.
It is precisely on this aspect of the matter that many masters in every estate confront me with a general outcry: “The kingdom must perish owing to the wilfulness and extravagance of the servants and their vastly inflated wages. We cannot obtain servants, they do not work diligently, nor can a farmer afford to pay such high wages. The farmland of the kingdom must therefore return to fallow, no land reclamation can be considered, and the owners will be forced33 to abandon their properties. Such a loss to individuals must become a loss to the general public and ultimately to the entire kingdom: is it not then time to con-
sider a remedy before all is lost?”
That is how the situation looks when seen at close range, and such is the outcry that now drives forward the new ordinance on servants, and although there is much that one could say regarding each of these propositions, yet we may as well accept the truth of this and that the complaints are well founded, in order all the more effectively to get to the nub of the matter; but let us now step back a little, view the objective from a slightly greater distance and look for the real and natural sources of this evil, against which the protests are directed. We are then likely soon to discover that the cause of all this lies precisely in the regulations themselves and that the evil that is now to be remedied is a natural consequence of what has already been done and must become far worse should the published proposals be brought into effect. If this is found to be the case, one can only shudder at the thought of new fetters being prepared for the ruin of the kingdom: we observe the immediate evils, which are shortages and dearness, but we do not know their sources; we suggest remedies that will cure the evil by means of something far worse. Dear reader! lend your consideration to this matter and let love for humanity and truth make your conclusions unwavering. I dread the resort to blind blows in our enlightened times, which ought to be banished to the hideous bygone era of antiquity.
§. 10.
Sedan vi nu således uti det föregående jemfört hufvudsatserna i den påtänkta, och så hårdt utkrafda tienste-hions ordningen, med mennisko-slägtets almänna rättigheter, så lät oss nu, min Läsare, ömsa vår stälning och betrakta denna träldoms-bygnad ifrån en annan sida, nemligen: huru vida den kan finnas öfverensstämmande med rikets och des inbyggares sanskylliga interesse? En måttstock, med hvilken våre politiske förfatningar i synnerhet skola jemföras, och derefter dömas för antagelige eller icke. Men härvid bör jag strax i början erindra, at vi ej få stå detta vårt gransknings-ämne för nära, då vi, inblandade i små enskilta förmoner och olägenheter, icke kunne fatta sakens almänna stälning och sammanhang, ej eller för långt borta derifrån, der hela sammansätningen förlorar sig i våra ögon i en blind skugga.
Det är just på denna sidan af saken, som en stor del husbönder af alla stånd möta mig med en almän klagan: ”Riket måste ju gå under genom tienste-folkets sielfsvåld och öfverdåd, och genom deras ofanteligen upstegrade löner: Icke får man tienstefolk, icke arbeta de med flit, och icke kan det bära sig för en landthushålIare, at betala så stora löner: Rikets jord måste således falla i linda, inga upodlingar kunna påtänkas, och egarne måste33 gå ifrån sina egendomar: En sådan enskiltas förlust måste blifva almänhetens och änteligen hela rikets förlust, är då icke tid at tänka på hielp, innan alt går förloradt”?
Sådan ser stälningen ut på nära håll betraktad, och sådan är den klagan, som nu drifver på den nya tienste-hions ordningen; och ehuru här vid hvarje omständighet kunde vara mycket at erindra, så måge vi dock antaga detta för sanning och klagan för grundad, at så mycket bätre komma på kärnan af saken; men lät oss nu stiga något tilbaka, se på målet litet längre ifrån, och upsöka rätta och naturliga källorna til detta onda, som öfverklagas; då torde vi snart finna orsaken til alt detta just ligga uti sielfva förfatningarna, och at det onda, som nu skal botas, är en naturlig följd af det som redan är giordt, och måste blifva långt värre, om de utkomne förslager hinna til någon verkställighet. Finnes detta i sanning, så lärer man rysa för at tänka på nya band til Rikets undergång: Man ser det närmaste onda, som är brist och dyrhet, men känner icke källorna dertil: Man föreslår medel, som bota ondt med hälften värre. Min Läsare! bevärdiga denna sak med din eftertanka, och lät mennisko-kärlek och sanning göra dina slutsatser oryggeliga. Jag fasar för blinda hugg i våra uplysta tider, de böra förvisas tilbaka til ålderdomens ohyggeliga tidehvarf.
§ 10
Kun näin olemme edellä verranneet suunnitellun ja kovin voimakkaasti vaaditun palkollissäännön pääperiaatteita ihmissuvun yleisiin oikeuksiin, vaihtakaamme nyt, arvoisa lukija, näkökulmaamme ja tarkastelkaamme tätä orjuuden rakennelmaa toiselta kannalta, nimittäin selvittääksemme, voidaanko sen todeta olevan valtakunnan ja sen asukkaiden todellisen edun mukainen. Erityisesti juuri tällä mitalla meidän valtiollisia säädöksiämme on mitattava ja tuloksen nojalla ne on hyväksyttävä tai hylättävä. Tähän ryhtyessämme minun on kuitenkin heti alkajaisiksi muistutettava, ettemme saa olla liian lähellä tarkastelumme kohdetta, jolloin emme pieniin yksityisiin etuihimme ja vaikeuksiimme sotkeutuneina voi ymmärtää asian yleistä merkitystä emmekä sen yhteyksiä, mutta emme myöskään liian kaukana siitä, jolloin kokonaisuuden rakenteet jäävät katseeltamme tavoittamattomatta, hämärän peittoon.
Juuri tältä puolelta asiaa tarkasteltaessa saan vastaani suuren osan kaikensäätyisistä isännistä ja heidän yleisen valituksensa: ”Palvelusväen omavaltaisuus ja kyltymättömyys ja heidän suunnattomasti kohonneet palkkansahan väistämättä tuhoavat valtakunnan. Palvelusväkeä ei saa, he eivät tee työtään ahkerasti, eikä maatalouden harjoittajan talous kestä niin suurten palkkojen maksamista. Niinpä valtakunnan viljelysmaat jäävät pakostakin nurmettumaan, uudisraivauksia ei voida ajatellakaan, ja omistajien on33 lähdettävä tiloiltaan. Tuollainen yksityishenkilöiden tappio koituu väistämättä yhteiskunnan ja lopulta koko valtakunnan tappioksi. Eikö siis ole aika pohtia, miten tilanne korjataan, ennen kuin kaikki menetetään?”
Tällaiselta tilanne näyttää läheltä nähtynä, ja tällainen valitus on nyt ajamassa eteenpäin uuden palkollissäännön säätämistä, ja vaikka tässä voisi joka kohdassa olla paljon muistuttamista, voinemme kuitenkin hyväksyä tämän totuudeksi ja valituksen aiheelliseksi, jotta voisimme paremmin päästä asian ytimeen. Astahtakaamme nyt kuitenkin hieman taaksepäin, katsokaamme kohdetta hieman kauempaa ja etsikäämme tämän valituksiin johtaneen vaikean tilanteen oikeita ja luonnollisia syitä. Silloin varmaan havaitsemme nopeasti, että syynä tähän kaikkeen ovat itse säädökset ja että nyt korjausta kaipaava vaikea tilanne on luonnollinen seuraus siitä, mitä on tähän mennessä tehty, ja muuttuu väistämättä vielä paljon vaikeammaksi, jos julkisuuteen tuotujen esitysten pohjalta ryhdytään toimiin. Jos tämä osoittautuu todeksi, lienee syytä kavahtaa ajatusta uusista valtakuntaa turmioon vievistä kahleista. Nyt nähdään lähinnä oleva ikävä tilanne, pula ja kalleus, mutta ei tunneta sen syitä. Ehdotetaan lääkkeitä, jotka ovat toisen verran pahempia kuin vaiva. Arvoisa lukija, harkitsepa tätä asiaa huolellisesti ja anna ihmisrakkauden ja totuuden johtaa sinut peruuttamattoman lujiin päätelmiin. Minua kauhistuttavat harkitsemattomat huitaisut meidän valistuneena aikanamme, ne on karkotettava takaisin menneisyyden hirmuisten aikojen pimentoon.
§ 10
Having thus, in the foregoing, compared the main proposals in the projected and so insistently demanded ordinance on servants with the general rights of humankind, let us now, dear reader, change our point of view and look at this system of servitude from another aspect, namely: to what extent may it be found to be compatible with the true interest of the kingdom and its inhabitants? This is a yardstick by which our political arrangements in particular are to be compared and then judged to be acceptable or not. Here, however, I should observe from the outset that we must not stand too close to this subject of our inquiry, for if we get involved in small individual advantages and drawbacks, we will not be able to grasp the overall position and context of the matter, nor too far away from it, where the entire system fades before our eyes into an indistinct shadow.
It is precisely on this aspect of the matter that many masters in every estate confront me with a general outcry: “The kingdom must perish owing to the wilfulness and extravagance of the servants and their vastly inflated wages. We cannot obtain servants, they do not work diligently, nor can a farmer afford to pay such high wages. The farmland of the kingdom must therefore return to fallow, no land reclamation can be considered, and the owners will be forced33 to abandon their properties. Such a loss to individuals must become a loss to the general public and ultimately to the entire kingdom: is it not then time to con-
sider a remedy before all is lost?”
That is how the situation looks when seen at close range, and such is the outcry that now drives forward the new ordinance on servants, and although there is much that one could say regarding each of these propositions, yet we may as well accept the truth of this and that the complaints are well founded, in order all the more effectively to get to the nub of the matter; but let us now step back a little, view the objective from a slightly greater distance and look for the real and natural sources of this evil, against which the protests are directed. We are then likely soon to discover that the cause of all this lies precisely in the regulations themselves and that the evil that is now to be remedied is a natural consequence of what has already been done and must become far worse should the published proposals be brought into effect. If this is found to be the case, one can only shudder at the thought of new fetters being prepared for the ruin of the kingdom: we observe the immediate evils, which are shortages and dearness, but we do not know their sources; we suggest remedies that will cure the evil by means of something far worse. Dear reader! lend your consideration to this matter and let love for humanity and truth make your conclusions unwavering. I dread the resort to blind blows in our enlightened times, which ought to be banished to the hideous bygone era of antiquity.
Föregående avsnitt: Tankar, § 9
Följande avsnitt: Tankar, § 11
Platser:
Personer:
Bibelställen:
Teman: